Ny blogg!

Ami bloggar nu mer för pengar!! Här finns den nya ELLE-bloggen. Viel spass och mycket nöje!

See ya around!

Ursakta bloggtorkan men jag kom pa att det var roligare att skriva en roman (for hand) an har. Var tid har sitt skrivmedium. Upplevelseknarkande i den utstrackningen jag haller pa med har var inte riktigt kompatibelt med bloggformen.

Kanske syns om nagra veckor nar jag ar tillbaks i verkligheten.

Aventyr i Mekongdeltat genom fotolinsen

You will miss me when I'm gone

SAKER JAG INTE SAKNAR MED SVERIGE


Waynes Coffee

Folk som bara alskar shopping

Utgang som gar ut pa att ha pa sig fina klader

Tjocka sjok klader

Kyla

Samma manniskor hela tiden jamt

Alex Schulman

Elin Alvemark

Tidningen Bang (som jag i min svenska verklighet daremot luslaser fran parm till parm)

Bloggar

Diskussioner om modebloggares eventuella intelligens

Ol for 50 spann

Dagens outfitbilder

Raddhagsna manniskor som hymlar med sina asikter for att passa in

Alla som skall till Thailand

Dragarbrunnsgallerian



SAKER JAG DAREMOT SAKNAR MED SVERIGE


killar som inte koper horor eller tycker det ar ok om deras kompisar gor det

barer som inte spelar red hot chili peppers

manniskor med andra favoritband an red hot chili peppers

folk med analysformaga

Bildkavalkad : Nagra veckor Vietnamaventyr

Nara doden i Kambodja

Det ar nu officellt: jag har genomlevt min forsta turistmagsjuka/matforgiftning nagonsin. Lat mig saga att det var sa dar... Vaknade mitt i natten och kunde inte ligga pa mage da den helt plotsligt antagit Baloogooes-Biafra-proportioner. Vred och vande mig, madde illa av att ligga pa kudden pga "konstig lutning" och lite sana saker. Sen brot helvetet lost, ni vet sa dar att man spyr tills varenda liten tarmficka ar tomd pa minsta bestondsdel av fast och flytande foda (inklusive gallan). Drack tva klunkar vatten: kaskadspydde. Tog det lite lugnt och drack bara en klunk vatten: kaskadspydde. Sa horribelt! Efter jag insett att jag varken kunde ata eller dricka nat det kommande dygnet agnade jag mig istallet at att duscha varmt och kallt omvartannat da min kropp upplevde saval koldfrossa som svetthetta trots det jamt tempererade rummet.

Trots detta var jag uppe mindre an ett dygn senare for att besoka The Killing Fields dar Pol Pot regimen avrattade tusentals och ater tusentals, samt folkmordsmuseet. Skulle matt illa som det var men mina spykaskader dagen innan gjorde det inte battre. Det var dock sista dag i Phnom Penh idag och jag ville verkligen aka dit sa det var bara att trotsa min uppfuckade magregion. Pa bussen dit forsokte en fransman overtala mig att min matforgiftning berodde pa att jag at pa street-restaurants. Han vagrade dock inse att jag det senaste matdygnet enbart atit pa ett western Happy Pizza Place (mer om marijuianapizzor nan annan gang) samt en asfin och i kambodjanska priset matt matt dyr restuarang. Nej nej det var for att jag att pa streer-places, vilket han inte kunde acceptera. Man kunde namligen do av det. Hans kompis hade nastan gjort det i Indien. "Forstod vi hur hemskt det var?" Eeh ja. Efter tio minuter nar vi intygat hur hemskt det var kom det dock fram att det inte alls varit av street food eller liknande han legat nara doden infor, utan Gula Febern. Skit samma tyckte han, det var ju nastan samma sak.

Shoppingheaven

Kara blogg!

Befinner mig nu i Saigon efter ett par brudiga dagar i Hoi An. Hujedamig vilket budgetsprackare till stad det var! Forutom att det var en mysig stad med en mix av vietnameiska, kinesiska, franska och japanska influenser, sa fanns dar battre shopping an New York. Staden ar numer kand som "skraddarstaden" och overallt finns affarer med drosar av modetidningar dar man pekar pa vad man vill ha, eventuella detaljer laggs till och dras ifran, tyger valjs, kroppsmatt tas och det hela sys upp efter en for en spottstyvel. Forsta dagen gick jag runt med hjartat konstant bultande i halsgropen av upphetsad shoppinglycka. Mockastovlar i vilken farg, langd och hur hog klack jag vill for bara for 15 dollar? Ni syr upp Dries Van Noten klanningen jag aldrig hade rad med for 10? Ni kan fixa remsandalerna i lack som jag alltid dromt om? Sa ni att jag lamnar in mina Adidas-skor som gatt ur sortimentet for lange sedan och gor ett par exakt likadana for 12 dollar? 30 dollar for en skraddarsydd trench?

En australiensare vi hangde med i Hanoi skulle borja jobba pa advokatbyra och hade sytt upp tre hela kostymer inklusive skjortor for under 600 dollar. Ni fattar grejen... Det var shoppingheaven! Blev kompis med tva tjejer i en affar dar vi sydde upp lite grejer (vet iof inte om jag skulle klassa Ginas tre shorts, tre klanningar och en topp for lite) och da fick man sa klart bakgrunden. De tjanade under 1000 svenska kronor i manaden, jobbade 14 h om dagen 7 dagar i veckan, lamnade ivag sina barn till sina foraldrar och pojkvannerna befann sig langt borta dar jobben fanns och de hann knappt traffas mer an till stora hogtider. Anda insisterade de pa att bjuda pa middagen vi at. Vi vagrade sa klart.

Anteckningar fran en liten bergsby

Befinner mig i den vietnamesiska lilla bergsbyn Sapa 1600 meter over havet. Jag och Fia har klamt i oss ett litet eftermiddagssnack i form av nagra varrullar efter nagra timmars vandring bland risfalt, dimmholjda berg, klattrande byar befolkade av minoritesfolk kladda i traditionella klader, bufflar, 5-ariga herde-trainees, skitiga men ack sa bedarande ungar, minigrisar, feta ankor och gass, skrikiga ranniga minigrisar, hundar, gatter, myggor och gud vet vad. Var en smatt surrealistisk upplevelse att erfara att folk fortfarande lever pa detta satt, sa extremt langt fran vastkapitalismens ebay-fynd fran andra sidan jordklotet, neon och overdadiga livsideal... Sa extremt annorlunda pa alla satt och vis.

Med tanke pa hur mycket potentiella souvernirkopare det finns i Sapa "stad" sa var det forvanandsvart tomt pa dem ute pa vandringslederna. Det var vi och typ ett kinesiskt par. Eller nej foresten. Ett extremt overviktigt gang amerikaner, som vid close encounter dock visade sig vara spanjorer akte stadsjeep (!?) nagra kilometer till den byn vi gatt till. Dar gick de av med svettindrankta trojor, trots att det ar svalt, traskade respektlost in i folks hus och tog sedan jeepen hem. Vad sager man? Mer an att vidrigt beteende tycks bli sa mycket vidrigare om nagon ar valdigt tjock dvs?

Turismen i det har regionen skall i och for sig bidra med massa gott ocksa, minoritetsfolkens exotism i vastmanniskornas ogon drar folk och skapar arbetstillfallen och blir till viss del ett uppvarderande av deras livsstilar. Samtidigt tas de sota flickorna ur skolan for att kunna salja hantverk till turisterna som tror att de stodjer dem genom att kopa det. Komplext ar bara forordet. Forstar dock omradets turistboom i miniformat, har ar verkligen overjordiskt vackert! Sen att vart hotelldubbelrum kostar 2 dollar natten gor ju att jag kan kopa a n n u mer broderade etno-semester-klanningar av de tandlosa gummorna pa markaden...

Ett litet vykort

Ar precis hemkommer fran en batovernattning i Halong Bay vilket var fantastiskt pa manga olika satt. Breathtaking natur, att ligga och lyssna pa musik under tropisk natthimmel som lyses upp av blixtar i fjarran, nattbada i 30-gradigt vatten och bli dyngfull med galna britter. En skon israelisk miltar rakade gravt i luven pa en vacker halvegyptier om Israel-Palestina fragan men natten slutade lyckligt (hrm) med att de eventuellt sprackte respektive forhallande pa hemmaplan med att ligga med varann i Ginas (!) sang. Mer bilder kommer snart. Dock inte pa knullande israeliska fiender. Det vore nat det...

ps. vi ater sjukt mycket sant har ds:

Beijing, matporr och nya kinesiska vanner

Har finns bilder!

Nu ar jag i Vietnam och det verkar fungera att blogga och lasa bloggar iaf. Bor pa varldens kanske mest backpackiga hostel. Vi far val kanske skylla oss sjalva som bokar ett hostel som drivs av ett par "social-cat-aussies". Var tid i Beijing har inte riktigt befolkats av nagra white-male-backpackers sa det kanns helt ok, att atminstone ett tag lyssna pa folks rovarhistorier om "and then we got stuck on the border of Uzbekistan when our car broke down and we didn't have a visa to Mongolia cause we had been caught by the police when we soo drunk had pissed on a Djingis Khan statue". I Bejing hangde vi bara med vara kinesiska kompisar. Nagon gang skall jag beratta om varfor Kina vill byta namn, enorma fargglada menyer, kolonialbarer och om kineser besatta av omvarldens syn pa dem. Mest av allt kanske jag vill beratta om hur fint och roligt vi hade det och vilka bra vanner vi fick. Inte nagra avklarade "locals", utan vanner. Ni vet riktiga.



Hanoi nu iaf. Sa javla exotiskt. Pa riktigt sadana dar rishattar all vietnamesisk lokalbefolkning har i alla Vietnam-krigsskilldringar, korianderdoftande nudelsoppor i gatustand, gronsaker och frukter jag aldrig sett forut, tranga gator, en miljard trafikganla vespor, supersott vietnamesiskt kaffe, vackra manniskor och minidit under 140-stracket.

Cheers mate!

Lite Helsingfors, lite Moskva, lite Transbiriska

Halsningar fran internet-censurens Kina

Sorry for late repley men min blogg ar blockad i Kina. Kanner mig valdigt illa till mods om jag skall vara helt arlig. Har provat fran flera internetcafeer, folks privata datorer (kinesiska och utlanningars), provat att klicka fran statcouter, lankar, googla pa mitt eget namn, ALLT ! Kanske kan overleva utan bloggen men grejen ar att inga blogspotadresser fungerar. Allt blir "problem loading page" vilket ar samma resultat som nar man soker pa kansliga saker om landet som Brad Pitt gillar men Kina tycker tillhor dem eller forsoker klicka pa bilder som lurat Himmelska Fridens Torg-filret.

• Fragade mina kinesiska kompisar om detta (ja bloggrejen alltsa inte resten - det ar javligt kansligt) men de bara skakade pa huvudet och sa att "det visst blir sa ibland" foljt av en konstig spand tystnad.

Om nan av er vet nat hur det ligger till med internet- och bloggcensuren i nasta kommunistland pa tur; Vietnam, vore det toppen om ni kunde skicka ett mail eller nat (kan ju inte lasa kommentarerna eller ens veta om detta publiceras nu - kan logga in pa blogger, inget gar dock att lasa).

Annars ar allt bra. Kanner mig dock lite utmattad och oinspirerad att skriva pa internet av hela den har historien. Skriver desto mer i min Moleskin. Det ar fina grejer att skriva for hand! Det var inte igar...

Ami has now left the Stureplan or - Ami doesn't live at Palermo any longer

Hej då och så. Tills vi syns på närmsta sunkölshak, Stureplaniz eller här igen kan ni ju läsa lite reseskilldringar från tidigare upptåg och utflykter. Ami's exclusively offering you:

Amsterdam med Moldau-Malin

Peace and Love

Crazy upptåg på Bread & Butter

Jag mötte Berghain

ÄNNU mer Berlin

Med Vougestylister, Stella McCartney-designers och Martin Margiela modeller i Paris

Paris by night, clubbing

Första gången i Kina - fett med matporr!

Inre resa till Afghanistan via Khalid och lite afghansk mat

Bildkavalkad Bashälååna

Älskade Sveg

Sonár by night and day

Människor från det stora landet i väst på ett europeiskt tåg I FEM TIMMAR

En tågluff i Västeuropa

Travelling for peace eller - vad är det där Hospitalityclub egentligen?



Kommer sakna er, vänner och bloggläsare. See ya around.

World Wide Web

Eftersom jag är fullt upptagen med att ha sönder 3000-kronors kameror som varit i min ägo i 45 minuter och fundera över saker som vilka örhängen jag skall ha med mig på resan så vore jag hemskt tacksam om jag slapp leta upp och adda er alla på Facebook. Har inte lärt mig skiten än heller så chansen är stor att jag skulle misslyckas. Om ni istället ville göra mig den tjänsten så kommer jag i gengäld förse er med lite Asien-porr allt eftersom resan går. Om ni missat mitt namn så ska det vara Annamaria Olsson. Feel free att adda mig! Vill man istället tex. skicka beundrarmail via myspace så heter jag je_suis_ami där. Kommer självklart fortsätta skriva här, men facebooken kommer att fungera som avlastningsplats för bilder och pga den praktiska nödvändigheten uppdateras lite oftare. Men mina litterära pretentioner bli ni inte av med. Har ni riktigt jävla otur kanske jag krupit upp i tågkupén på Transibiriska, känt mig som ett med världslitteraturen efter ett par lunchglas vodka och skrivit en roman som jag bara MÅSTE publicera här sen. Kanske kommer att handla om den inre resan. Eller kanske om att vara UNG. Eller kvinna? Ung kvinna på inre resa? *måste genast ladda ner alla mp3-böcker med Paulo Coelho, hört att han skall vara f a n t a s t i s k*. Håll utkik bredvid självhjälpsböckerna på Pocket Shop vänner!


Nu: packa skönhetsprodukter och tanka återstående 13 gig musik. Bokpackingen är redan avklarad. Det blir 2 x Kapuscinski: På resa med Herodotos och Imperiet, Jenny Diski - Främling på tåg, Ola Wongs nya: När tusen eldar slickar himlen, De små tingens Gud av Arundhati Roy och självklart Touristy Planets Vietnam-upplaga...

Ser SÅ mycket fram emot att sitta på Transibiriska och läsa tills jag får ligg- och sittsår... I guideböckerna står det att ett tips är att ha med sig en kortlek, jag säger: ge mig en rast! Känns väldigt avlägset att avbryta läsandet av en bra bok för typ ett parti finns i sjön. Kanske anländer till Peking överbevisad men har lite svårt att tro det. Några sådana här och några bullriga ryssar däremot:

Ingenting och allt finns att säga

Hittade bilden på Anjas blogg. Hon som hette Malin hade samma Whyred-klänning som jag. Kunde varit jag. Han bredvid som heter Jesper kunde varit en vän. Jesper som kunde varit min vän var bokad att spela spela på Erik, Fabian och Anders klubbpremiär i september. Matte hade försökt messa Malin kunde varit jag för att förhöra sig om att det inte var hon. Hon som dött. Han hade inte fått nåt svar.

De klättrade upp på taket på natten, ville beundra utsikten och dog.

Ofattbar sorg, och just därför, tycker jag att Discobelle i det här inlägget kunde kostat på sig att hälsa ett sista R.I.P till mer än bara honom som i det jordeliv de båda lämnat råkade vara producent. De dog, båda två. Tillsammans.

R.I.P ni båda.

Jag tänker på alla er som måste försöka greppa det ofattbara.

Hej då mest älskade hej då sommardag och sommarnatt

Idag har varit en sådan där filmdag, då ett helt (känslo)liv behändigt och intensivt komprimerats till blott en dag.

Eller föresten.

Innan jag börjar skriva för att minnas måste jag ge ett försvarstal till mitt ständiga dagboksutkletande på denna allmänna plats. Jag älskar övergångar i livet. Ni vet, känslan när något är på väg att hända, att man är något på spåret, med sig själv eller livet eller bara att något stort, eller annat står för dörren. Veckorna innan studenten. Inte själva studenten eller dess efterspel. Jag finner tiden mellan alla fartblinda perioder att sus och rus långt mycket mer spännande och intressanta. De pirriga, inte lika perspektivlösa timmarna/dagarna/veckorna som förbereder för, eller lappar ihop ett gäng fragmetariska upplevelser till drömskisser eller önskepussel. De vars skärvor sedan handlöst slängs ut för att sedan hamna i någon helt oväntad formation. Lekandet och prövandet med drömbilderna är halva grejen och det är just där jag är nu. Därför denna dagbok! Därför behovet av att senare komma ihåg. Därför känsloknarket. Tröttnat på bloggar, bekännelselitteratur, kvinnotrams eller bara mig? Sluta då läs här!

Eller så kan ni läsa dessa inlägg från den förra, helt annorlunda funtade bloggsommaren:

Om det "jämställda" sexlivet

Politikerbarnen gör mig ledsna ibland

Bruce Springsteen-högern och Jack Keruack-vänstern - lika jävla mossiga båda två

Varför jag röstade rött

Det är dyrt att ha hög lön - det är ännu dyrare att ha låg

Rosa Bandet-hetsen

Det var den "riktiga" världen. Den utanför det bloggande självälskande kvinno-egot. Men allt jag gör är inte för världen eller för er. Det här är för mig mig mig och jag jag jag:

---

Hade ställt klockan på sju för att krampaktigt hålla om Anders innan vi klockan tio skulle skiljas åt för fem månader. Allt var vanligt och ovanligt om vartannat. Försöker desperat inhalera och spara den underbara doften av precis mellan hans bröst, där det är så hårigt och snårig och mycket Anders det bara kan bli. Vill aldrig släppa taget. Kollar SMHI och dushar. Gråter första gången någonsin under sex. STACKARS, tänk om han trodde det var våldtäkt? Killar verkar ju ha svårt för att veta det där... STACKARS alla killar som liksom måste leva i ovissheten jämt och ständigt.

Gick hand i hand genom ett morgonuppvaknande Uppsala. Full sol. Inte en stillstymmelse till morgonkyla. Rösten sprack när vi kysstes jag-älskar-dig-hej-då. Bölade bakom solglasögonen när jag gick hem. Kiosk-föreståndaren frågade hur jag mådde, när jag av pliktfylld artighet tog av mig solglasögonen i affären. "Så där" sa jag och brast ut i gråt bara för att det inte passade sig. Hasplade ur mig att jag skulle vara ifrån min kille jättelänge när jag ändå osvenskt blottat mig för tobakshandlaren. "Du älskar honom mycket" sa han sakligt. "Tack" var det ända jag kom på att säga, hasade ner solglasögonen och gick ut i det bleka morgonljuset. Satte mig på en bänk och kedjerökte, tittade på änderna och spädde på kärleksfilm-misären genom att hulkande lyssna på Sally Shapiro - I know (SLL dub mix) på repeat.

Gick hem, där korridorens "städtjej" uppenbarligen kommit hem från "semstern" och nu hetsdammsög, gnidde och fejade upp bland muterade mögelsporer och bananflugor. Fick ett glädjande mail om att min beställda kamera (som borde kommit förra veckan) hoppsan-hejsan utgått ur sortimentet. "Ville jag ha en annan, dyrare så här tre arbetsdagar innan min avresa?". SKÄLL! Försökte laga Anders ungerska potatisgryta. Hedrade hans minne genom att bränna vid den. Hetsade för att hinna hämta Mia och Malin från sthlm-tåget. Bad och picknick stod på post-hej-då-schemat. Åker ut till Morga Hage. Lite mulet. Lite regn. Oj då jättemycket regn. Oj då jättemycket åska och blixtar. Oj då det kommer närmre. Oj då vi har tagit skydd under ett träd. Oj då dödsångest. Halva himlens vattenreserver töms på oss. Dyngsur inpå bröstvårtan. Åker hem och torktumlar oss själva och fikar med kaffetermos och transfettiga citronmuffins på sängen.

Nu gassar solen igen. Tar en sväng på stan. Har fått en parkeringsbot. Eftermiddagsöl på Palermo. Några gamla kursare till Malin slår sig ner. En översätter Strindberg, den andra tillhör världens räddare: de gröna entreprenörerna. Han skulle utvinna palmolja i Senegal och betala sina arbetare 1000 kronor i månaden. Malin tröttnade på samtalsämnet miljöpolitik efter typ tre timmar och Mia fick liberal-overdose medan jag tyckte det var roligt att diskutera. "Du är smart" sa han och lät lite förvånad. En stund tidigare hade han kommenterat att vi alla var blonda och hade maskarade ögonfransar. Ehe jaha själv är du lite nougatfärgad och din killkompis har Lenin-mustacher? Leninmustacherna tyckte för övrigt att inga kvinnliga författare klarat av att kittla och utmana hans intellekt. Han kunde inte nämna någon kvinnlig författare han läst.

Mia var rosenrasade när vi gick hem. "Nougatkillen" hade efter att Mia berättat att hon några år jobbat med bistånd, börjat upplysa henne om olika svenska biståndsorganisationer och hur de fungerade. Mia var väldigt tacksam och glad över att få utbilding i något hon, till skillnad från honom jobbade med. Det fick mig att tänka på det här härliga Palermo-hänget.

Lagade middag småfulla och gapigt diskuterandes. Kollade på en tv4 dokumentär om intelligent design och freestylade fram Agneta Sjödins kommande P1-sommarprogram. Pussades hejdå på stationen. Småmulliga reggaetjejer och knarkliberaler strömmade från tågen. Någon har tappat ett paket ekologisk bönmix från ryggsäcken. Inser att det för en gångs skull är en fantastisk natt i Uppsala, med alla människor (och poliser) florerande om och kring reggae-festivalen. Vill skriva hundra sidor på ett nattupplyst parkbänk som en annan Birgitta Stenberg. Möter istället upp Elin för en promenad. Pratar om att prioritera i karriär och intressen och om killar som helt plötsligt inte tittar en i ögonen när andra "viktigare" killar är med.

Sitter på korridorsbalkongen med påtår efter påtår te. Njuter av de bara benen i natten. Förstår att mer sådant komma skall. Röker hundra cigg. Hinner inte sakna Anders än. Än så länge magisk ensamnatt.

Alla dessa fantastiska italienska män

Mest för Gabban men för era andra också: Vilken spagge är du? från Alessis blogg.

Naturen är bäst ingen protest 2.0 eller jag och min kille del 197

Fantastiskt väder idag. Jag och Anty packade filten, bekvämlighetskudden, pocketboken, fyllde termosen, köpte matsäck och puttrade iväg i vår lilla sommar-SAAB för att bada. Vi begav oss till Morga Hage som så ofta när det för vår del vankas bad (pocketläsning med närheten av vatten).

Det står lite bilar parkerade på naturreservatets parkering när vi kommer dit. När vi traskar ner till badet blir vi dock varse att det som vanligt inte är något folk där. Vi är helt ensamma på den enorma gräsmattan framför det ljumma, långgrunda vattenbrynet och den fantastiska omgivningen med ekar döda av åsknedslag, honungs- och mandelfärgade, sommarsävliga kor och lummig grön stillhet. Blir alltid lika chockad över att det inte är något folk där. Det är verkligen Uppsalas finaste bad! Inga skrikande och lekande barn som skall spela fotboll tre meter från ens huvud, inte tusen grillkorviga engångsgrillar, badvatten lerigt av tjo, tjim och lek eller raggande tonårsgäng vars tjejer inte vågar äta en isglass från glasskiosken i rädsla för att bli "tjocka". Vid Morga Hage kan man istället göra vuxensaker så som att sola topless, tafsa på varandra, lyssna på naturens alla ljud och ha det allmänt lugnt och skönt. Lovlee day!

Anledningen till varför jag nu röjer detta fantastiska Uppsala-smultron och riskerar att bryta vår underbara tvåsamhet är för att jag drar härifrån om en vecka, jag förutsätter att ni inte har bil och således inte kan ta er dit, eller helt enkelt skulle tycka det var trevligt att stöta på er där någon gång i framtiden.

Amen jävla übermensh

Men nähä Scarlett jävla Johansson skall bli ÄNNU mer übermensh-gudinnelik än vad hon redan är och ge sig in i musikens värld! Frågan är om någon är förvånad? Att Yeah yeah yeahs är inblandade? Tv on the Radio? Att hon uppenbarligen låter som en "väldigt sexig Marilyn Monroe"? Tycker hur som helst att hon kan köra på sin tidigare så amerikanskt djupa indierock-lolita-look inför releasen:

*lite sur och avis*

Sjung om studentens lyckliga daaaar

Det är tidigt i ottan för någon som sommarsoftande, var kväll socialiserar till sena timmar. Har börjat vakna någon gång runt sju, åtta varje morgon då jag avnjuter några hjärnproduktiva timmar i sängen för att sedan somna om och vakna igen i mer rimlig semestertid. Vet inte riktigt varför. Min hjärna kanske vill påminna mig om att allt inte är som vanligt. För det är det verkligen inte. Flyttade i måndags från det som i ett års tid var min och Anders, alla våra böcker, skivor, efterfester och en massa minnens fysiska hemvist. Jag och Anders minus allt annat bor nu i ett studentrum på Kalmar Nation. Här skall jag bo i tio dagar tills jag den 11:e augusti påbörjar resan mot Moskva och Transibiriskas tisdagsavgång. Bostadssituationen känns lite som att uppehålla sig (ej att förväxla med att bo) på hotell. Eller som att vara hemlös fast med tak över huvudet. Hela mitt liv i pryttlar ligger nedpackat i lådor. Merparten kommer antagligen inte packas upp igen på över ett år. Man är självklart inte sina saker, men situationen får mig onekligen att känna mig lite rotlös och rastlös. Det här uppehället känns mest som en konstig parantes mellan mitt gamla och kommande, nya liv.

Det kan även bidra att det är första gången för mig i korridor (undantaget umgänget med några studentikosa älskare då man eventuellt fick ställa sig duschkö efter avslutad kärleksakt). Kan inte säga att jag gillar det (no offense Erik). För alltså fan - jag och Anders har en veckan innan vi skiljs åt i fem månader, och jag kan onekligen tänka mig trevligare ställen att spendera denna sista vecka än i detta oupppackade transit-studentrum! Det är liksom inte bara rummet med vårt gemensamma liv staplade i Bauhaus-lådor... Det är KÖKET. All eventuell aktivitet av mig i det där köket skulle kännas som ett hån mot hela korridorslivsstilen! Ställa sig att laga Toscansk citronkyckling en tisdag när alla andra käkar makaroner och ketchupsås? Tina fem kilo blodigt kött til en polsk bondgryta? Tänk om någon är vegetarian? Softa i morgonrock med DNs samtliga delar en timme på morgonkvisten? Att ta på mig kläder innan frukost är otänkbart och är emot ALLA mina principer!

Det är inte heller som att man orkar bemöda sig att lära känna folk (hrm knappt hälsa) när man skall bo på stället en vecka. Känns helt fel att jag skall behöva göra en social ansträgning när jag bara vill ha en kopp te! Således känns nu varje besök i köket som att inkräkta på någon annans revir och är förknippad med grav ångest. Man vänjer sig säkert och ser (kanske, kanske) tjusningen med det med, men jag har verkligen inget som helst intresse av att lära mig charmas av korridorslivet just nu. Följdaktligen har jag och Anders inte satt vår fot i köket. Hela denna veckas matintag har redan intagits eller planerats in utanför Kalmars Nations väggar. Feel så att säga free att bjuda på lunch/middag när som helst nästa vecka!

Pus!

Om ni inte redan läst Johans blogginlägg om korridorlivet - gör det nu.


----


Uppdatering: Var ute i köket. En kille var också där. Försökte på Ami-manér skämta lite med honom som "avslappnad" inledning på vår korta korridorsrelation. Det stod en kastrull makaroner håriga av mögel på spisen. "Aha ett subject tänkte jag" och dängde till med "Är det här dina eller" höhöhöh liksom. "Nej" sa han torrt och lämnade köket. Minuten efter gick det upp för mig att det kanske inte var det bästa ämnet att skämta om. Fatta hur många konflikträdda tjejer som måste dragit den efter att för hundrade gången de diskat någon annans disk. Bra start Annamaria, bra start. Korridorspolis innan jag än presenterat mig.

Bästa skönhetstipsen - hela listan!

Det finns otaliga tips och knep på hur man vaknar upp toppenfräsch och supersnygg. Alla kvinnor med patriarkal självaktning har sina egna. Här kommer mina bästa, sammanställda i en överskådlig liten lista:

• Ha samma smink i över 24:a timmar. Bättra dock gärna på det med ostadig hand, förslagsvis i taxibilar eller på mörka toaletter.
  

• Drick sprit tio timmar i sträck.

• Rök cirkum 30 cigaretter på en kväll. Att råka aska och fimpa på sig själv hör till.
  

• Dansa i sex timmar. Ha vid kvällens början inte helt på sekunden nytvättat hår, så att det det vid morgonkvisten hänger i svettiga, feta tester i ansiktet.

• Dansa i högklackat. Kom på att det gör ont på väg mot efterfesten, byt till en kompis platta ombytesskor, som på efter de högklackade känns som att "gå motherfucking obehagligt barfota". Skit i dom, byt en gång till, nu till ett par platåskor i lack som gjort samma vänninas fötter blodiga.

• Skit till slut i konceptet skor och gå barfota genom Stockholms metrosystem.
  
  
  • Spendera morgonen på konstigt svartrave, där nivån på folk inte är så där överdrivet hög.

• Ät en supergod hälso take-away på Mac Donalds vid åtta-snåret.
  
  
  • Träffa några utsövda och piffiga bekanta, på väg på miniweekend i Paris på centralstationen. Verkar moralstärkande.

• Tvätta bort 24-timmars-smink-massakern i ansiktet, få det uppdagat att din hy ser rätt risig ut och börja med smutsiga och alkoholsstinna fingrar göra portömning.

• Lägg dig 10.00.

• För en riktigt skön morgonsömn - se till att din partner inte kan sova utan måste läsa tidningen, kolla på tv i sängen och annat störande i några timmar.
  

• Vakna och somna om några gånger så att du känner dig riktigt skönt utsövd och pigg.

• Tvätta håret. Lägg dig sedan igen och somna med blött hår. Vakna med fantastisk volym och lockar - dock bara på en sidan av huvudet, den andra i helt sovplatt.

---


Ja det där var ganska många tips, förslagsvis behöver du inte testa alla på en och samma gång - men har tid, lust och ork, kan jag lova din en sund kropp i en sund själ och fett snygg nuna när du vaknar en si så där klockan 18.00 dagen efter.


Bilden är från den här hårda Stockholmsnatten för några veckor sedan. Hon längst till vänster, utan skor, skrevandes med benen är så klart jag.

Mårgåndagen

Knarkhundar, topplesskramar, Peter Wolodarski och en fryspåse lila och rosa vegetariska köttbullar

Måste delge er mina två senaste ihågkomna drömmar. They are so sick! Den populärkulturella drömtydningsfaktorn torde dock vara hög. SÅ mycket övertydliga symboler. Inte en aning om vad de betyder dock men jag menar hey - krama Carola topless liksom?

Gårdagens rafflande dröm börjande på Vaksala Torg. Där bland jeansjacke-alkisarna och grönsaksförsäljarna blev jag uppsniffad av en knarkhund. Denne var extremt intresserad av de bruna skönt loosa manchesterbyxorna jag bar. Polisen som höll i kopplet fattade misstankar och hunden sniffade och sniffade. Jag blev asnervös. "Måtte hon inte ta in mig och ta blodprov" tänkte jag. "Har jag tur kanske hon bara tror att jag enbart suttit i ett rum där folk knarkat och att lukten därför satt sig i kläderna". För att testa om jag var pårökt skulle jag köra bil. Jag hade dessvärre lånat någon kompis sportbil som jag inte riktigt lärt mig hantera. Jag körde ryckigt och konstigt. Hon satt tyst. "Måtte hon inte dra in mitt körkort". "Kör mig till Uppsala Slotts caféuteservering" sa hon. Sagt och gjort. Där satte hon sig och iakttog mig med myndig polisblick. "Jag vill ha kaffe och tårtbit, dubbla påtår" sa hon. Hämtade det till henne, fortfarande nervös över knark och körkort. Snart blev vädret så fint att jag tar av mig topless. "Måste passa på ju". Polisen hade snart förpassats till drömkyrkogården och var försvunnen ur bild. Min mamma kommer nu till cafét med sin bästis Carola Häggqvist. Jag slänger mig om halsen på Carola och kramar henne hjärtligt. Ser i ögonvrån hur några som jag identifierar som "Konservativa föreningen" bevittnar hur jag topless kramar "goa" Carola. Lite tankar på vad de tänker och anser om det flyger genom huvudet. Snart har Weekdays rea flyttat ut i trädgårdscafét. Olof Dohnhammar knatar in på drömscenen och kollar blasé på cowboyboots. Han är jävligt upprörd över att två sommarvikarierande chefredaktörer på Bon som han anser "är två jävla sossetanter, med precis samma etniska bakgrund, inget att varesig tillföra eller berika varandra med".

I natt drömde jag att jag höll på att få ihop det med Peter Wolodarski. Det var en MYCKET osubtil sexuell spänning mellan oss. Vi träffades genom nåt jobb. Jag låtsades att jag inte kände igen honom först. Sen råkade en DN vara uppslagen och jag bara "jamen det är därför jag känner igen dig jahajaha". Vi skulle äta lunch och jag frågade om han han hade några matlådor hemma så vi kunde äta hos honom. "Fan fan fan nu var det uppenbart att jag ville hem till honom bara för att vi skulle kunna ligga med varandra direkt" tänkte jag generat. Han tyckte hur som helst att det skulle vara bättre att äta på restaurang. Han ville ha fisk. Snart befann vi oss på en badbrygga i snorklingsutrustning, jag nöjd över att vara i relativt avklätt sällskap med herr Wolodarski. Där skulle vi dyka efter små matpåsar med konserverade mat. Bland det sista jag kommer ihåg är att jag funderade på att rikta in dykningen på en fryspåse lila och rosa vegetariska köttullar.

Perfect match, perfect kiss

Vissa dagar känner man sig som en lite bättre flickvän än andra. Som när ens kille kommer hem från jobbet på lunchen och man har lagat Sukiyaki och bjuder på två glas vitt, så där en tisdag. Jag tycker ganska ofta att jag är världens bästa flickvän. Kan liksom inte tänka mig att någon annan vore bättre (snyggare så klart men det räknar jag bort i ren protest). Sen beror det nog mycket på att jag har världens bästa kille också. Man typ bäst-kompleterar varandra och korsbefruktar braheten med varandra. It's takes two to tango som det brukar heta. Är man inte världens bästa med sin partner tror jag hur som helst att man har valt fel. Fel val av pojkvänner/flickvänner hör väl livet till, men att vara ihop med folk som man behöver/vill förändra/etc brukar inte vara så lönsamt varken för en själv eller förhållandet i längden. Tänk på det Laerke-darling!

För det egna minnets skull

Fredag

Öl med mamma och pappa på Palermos uteservering. Uppstyrd nu-skall-vi-dricka-öl-sejour för första gången i vår familjs historia. Johan och hans mamma gängade, så även Gina som kommer så fort Johan knäpper med fingrarna. Pappa bjuder laget runt. Han är klädd i jeansjacka. Innan han anlände skämtade vi om att bara alkisar och kommunister bär jeansjacka. Pappa levererar många sanningar om livet. Johans mamma komplimenterar mig en massa. Glad i hågen-stämning. Jag blir dubbelt glad över att se mamma glad. Pappa kallar på ölkanna efter ölkanna. Jag blir kalasfull. Päronen ser mig "feströka" (hrm) första gången någonsin. Turligt nog röker alla andra mycket mer. Åker hem. Hela havet stormar i sängen. Stoppar pliktenligt fingrarna i halsen.

Lördag

Spelar skivor bakfull på Weekdays för tredje helgen i rad. Gubbrock-killen jobbar. Han sträcker sig långt med att gilla Glass Candy - Miss Broadway. Kollar inte på rean. Spara spara spara. Åker till Anders föräldrar i Bäsinge. Kvällssol för första gången på månader känns det som. Grillar vid stilltje-badplatsen med släkt och badgäster. Bryter vatten-stilltjen med att fräsa 80 km i timmen i deras nya 100 hästkrafters motorbåt. Vinden i håret, munnen och ansiktet. Känner mig rätt cool ändå. Skjutsar lillebror Micke på stadsfest i Hedemora. Lyssnar på Omar S på motorvägen. Hämtar Georgious och åker till Fredrik i Krylbo som har sitt föräldarhem för sig själv. Käkar spansk ost och skinka på verandan. Dricker öl och pratar festivalminnen, dyra synthar och buzz-kampanjer. Trevlokväll.

Söndag

Proppar mig full på antihistamin och hoppar upp på höskullen. Rullar sex ton höbalar i sex timmar. Anders spettar dem med någon slags höbals-spettnings-maskin, lyfter upp dem till arbetsstyrkan på höskullen som rullar de flera hundra kilo tunga balar på plats. Många fikpauser blir det. Hemmabakta bullar och sockerkaka. Till sist är hela ladan full och hödammet dallrar likt ett gasmoln över hela byggnaden. Gör ansats till att bada efter avslutat dagsverke. För kallt. Jävla skitsommar. Åker hem framåt kvällskvisten. Stannar på gatukök och delar på en piffi-allkryddad pommes-tallrik. Fina grejer. Fin helg.

Snåldiet

Ni som återkommande läser denna blogg kan omöjligen missat att jag håller hårt i plånboken pga en stundande 5-månaders resa. För er studenter eller andra allmänt snåla bjuder jag här på lite bra saker i pank-matväg:

1. Pajer. Kliade mig i huvudet lite efter billig mat som inte är vegansoppa och fick snilleblixten paj! Består ju bara av mjöl, smör och äggstanning, om man vill lite ost och sen vilka grönsaker som helst. Spenat kostar ju 2 spänn typ! C'est perfait!

2. Gör egen potatissallad. Koka en miljard färskpotatisar, gör myyyycket dressing på valfria favvo-örter etc, dränkt ner potatisen och adda valfria grönsaker och lämplig löksort. Du slipper laga mat hela tiden och den blir godare ju längre den står (även om man så klart vet att det finns gränser)...

4. Jamie Oliver-pasta. Gårdagens spagetti stekt med vitlök, färsk chili, olivolja toppad med riven ost (helst parmesan då, men vi snackar ju budgetcooking) blir skitgott trots snålhetsfaktor 110.

5. Indiska currys. Curryn är ju bara massa spices var man bör ha i sitt kök iaf och sen är det bara adda blomkål, potatis, linser, kyckling är vad helst önskat.

6. Varma mackor. En beig hushållsost från Lidl kan komma någorlunda till sin rätt med smakkompensation i form av dijon-senap, rödlök, några hackade oliver och liknande.

7. Skaffa svärföräldrar med bondgård. Om någon av kossorna springer iväg tillräckligt långt måste de skjutas i förväg och vips så har ni frysen full med kött!

Vilket är ert bästa snåltips?

Kvinnliga dj:s - det nya svartfest

Jag misstänkte att något sånt här var på gång när någon från SVD besökt mitt inlägg om den manliga dj-bås kulturen ett par gånger för någon vecka sedan...

Kul att se att det händer saker iaf. Att t.ex. Riche, som till deras sommarsatsning inte lyckats boka en enda dj av kvinnligt kön, efter artikeln kontaktar Farnaz och Elin och gör ansats till att utnyttja deras kompetens och deras uppenbarligen större nätverk av skivspelande tjejer.

Jag tror mycket av problematiken ligger i att än idag umgås tjejer i större utsträckning med tjejer och killar med killar. Detta leder till att skivspelande tjejers möjligheter att nå ut ofta minskas dramatiskt, vilket beror på att dj-bokande både på lägre och en del högre nivåer, handlar mycket om kompisbokande. Många killkompisar = större chans att bli bokad utan att vara exceptionellt bra eller redan vara ett namn. Med några kompisspelningar i bagaget får man ännu fler chanser, knyter fler kontakter, man blir peppad och inspirerad och börjar oftast ta skivspelandet på större allvar.

"Men alltså det är ju taskigt mot dj:n om hon blir bokad bara för att hon är tjej" hör man ofta. "Ingen dj vill ju bli kovoterad, man vill ju bli tagen för att man är bäst". Nej, få kanske vill bli kvoterade men prova att byta ut det negativt (kvinnoladdade) ordet kvoterad till det mer positiva prioriterad... Det är precis vad kompisbokningar handlar om: prioriterande. De kompisbokade dj:sen är inte nödvändigtvis de bästa men blir trots det bokade. De flesta dj:s jag känner (så väl manliga som kvinnliga) vill spela. De skiter ofta i hur de får spelningen. Många har ofta inga problem att utan skam i kroppen tjata tills öronen blöder. Men om kvoteringen/prioriteringen vore könsblind skulle man av ren barmhärtighet inte boka sina tjatande/otjatande kompisar - "Pinigt för kompisen om han känner att han är kompiskvoterad...".


Sen finns det klubbkillar som tycker att den här debatten är aslöjlig och bara vrålar om att: "det finns ju inte lika många tjäjer juh!". I så fall, varför inte fråga sig varför? För att tjejer bara är intresserad av smink och kläder eller vadå? Vad är hönan och vad är ägget i det här? Får folk inte chans att spela, träffa folk med liknande intressen och välkomnas in i kulturen mer än som flickvänner och någon man kan diskutera senaste Innervisions-släppet med om killen i sällskapet råkar vara på toaletten så kommer det inte att ändras heller. Sen verkar ju iofs inte alla vara intresserade av att det skall ändras. Eller så tycker man bara att det borde fixa sig självt. Samma personer som förespråkar Guds osynliga hand rörande kvinnliga dj:s väljer däremot att aktivt lyfta fram andra saker som kan berika dansmusik- och klubbkulturen. Det kan vara svartfester, utdöende vinylspelande (som vissa ser det), den yngre generationen, smalare och kanske bortglömda genrer, ny teknik etc etc. Att lyfta fram dessa uppräknade saker anses creddigt och coolt. Att däremot lyfta fram tjejer av samma anledning verkar däremot sjukt jobbigt och "fel". Så mycket tycks inte en dynamisk klubbkultur värd, inte heller de påstådda fina idealen.


När jag hade Dynamic bråkade jag mycket med en av medarrangörerna om hans kvalitetesbegrepp. Han var kortfattat av åsikten att det blev sämre kvalité på klubbarrangemangen om man aktivt lyfte fram tjejer (näringslivet någon?). Jag kan fortfarande inte acceptera ett sådant kvalitetsbegrepp, om slutsatsen blir sådan. Särskilt då det inte är konsekvent. Varför har man isf t.ex. svartfester även fast det ofta blir "sämre kvalité" än en vanlig klubb? Jo, för att man vill ha något annat, något nytt, som berikar även fast både ljud och ljus oftast blir sämre, allt blir bökigare etc. Trots det vet jag inte en enda klubbarrangör som inte tycker att det är ett roligt tillskott med svartklubbar. De upplevs som coola och har en kvalité och ett mervärde i sig. Av precis samma anledningar borde det även vara det i fallet att boka tjejer. För att de likt svartklubben bidrar med något som det fattas utav, även fast det kan bli bökigare då man kanske måste leta lite mer än att göra en snabbscanning av närmsta umgängeskretsen. Det borde vara en kvalité i sig om man är seriöst intresserad av elektronisk dansmusik och klubbkultur.

ps. Bilderna ovan är från klubben jag och mina vänner drev och dj-poze-bilden är från första gången jag spelade skivor ute. Behöver jag säga att jag höll på att kissa på mig? ds

ps2. Som ni vet har jag alltid nåt trumfkort i bakfickan rörande helgaktiviteter. På lördag kan ni besöka Elin och Vickes klubb Do it! där bla. Erik och Fabian aka Cliques Numeriques gästar. Det lär bli fläskigt om jag känner dem alla rätt! ds2

Peace, love and politics

Jag är väldigt politiskt intresserad. Gillar även skvaller. Funderar också mycket på varför alla nyliberaler envisas med att ha likadana fula stålbågade glasögon.

Min politiker-skvaller-lycka var därför gjord när DN:s ledarsida (?!) igår förmedlade nyheten att Kalmars Nations tidnings redaktör tillika min fd. galleria-kollega Niclas Holmberg Almedals-hånglat med salladsentreprenören och mediestrategen Fredrik Federley.

Det var roligt! Ännu roligare blev det när jag kom på att de ovetandes figurerat i samma bloggpost här på bloggen. Gölligt par juh! Måste dock säga att jag tycker att Niclas är lite hetare än Freddie. Men looks isn't everything som sagt... Träffade för övrigt Niclas på festen i lördags. Han var "väldigt sliten efter Almedalsveckan" som visst hade involverat mycket alkohol. Det fick mig att tänka på Isobels behind-the-scene-inlägg om Almedalsveckan förra året. Almedalsveckan verkar onekligen vara politikernas svar på backstage-området på Hultsfred dit alla tycks vara kommenderade vare sig de vill det eller ej...



Lite andra saker man kan fundera när man ändå är inne på politik och MUF är varför nivån är så fruktansvärt låg på nästan samtliga bloggar som MUF:s ordförande Niklas Wykman länkar till från sin blogg. Personligen skulle jag ställa väldigt höga krav på dem om jag vore han. Borde inte nån slipad kommunikatörsperson med jättehög lön tipsat om det? Är det inte det hela Nya Moderaterna går ut på? Jag och en kompis ägnade åtskilliga timmar en sen natt åt att läsa igenom samtliga och det var skrämmande många vice ordförande i MUF valfri storstadsregion med retorik och uttrycksförmåga på nivån:

"vaknade upp. mådde piss. kom på att vi bor i en enpartistat. JAG BLIR ROSENRASANDE NÄR JAG T'NKER PÅ DET! Jag blir bestulen varje dag! Alla accepterar det! I vilket annat land skulle folk acceptera att bli rånade? VARJE DAG? Nu: promera och filosofera i marinan, kanske den enda fristaden i här sjuka landet!!!".

Förutom sånt var det förhållandevis lite "politik". Mer:

"Idag tar min lillebror Kalle studenten från Enskilda Gymnasiet NV3c!!! wohohoooo han är den snyggaste studenten i hela världen! Hela världen framför sig har han! Pappas Rotary-kompisar var där och han fick livslångt medlemsskap i present!

Eller varför inte alla komunpolitiker som känner sig förpliktigade att vara "transparenta" och "nära sina väljare" och därför som pliktskyldigast bloggar om hyperviktig saker som:

"oj oj oj långt KF-möte idag efter sommaruppehållet. en interpellation om privata biblioteksentreprenörer. spännande! gott fika från cateringfirma, vi la det på entreprenad förra mandatperioden efter timmar av fajtande med kommun-kramarna. bokade möte med Malin. skall planera insändarkväll för MSU:arna. de é bäst! möte i täby tidigt imorgon. måste nog lägga mig nu. keep on rocking in the free world (I'm after you sosse-Fredde :)!"

Ja, nu är ju ovanstående mina egna påhittade exempel men ni fattar grejen. Bland de enda bloggarna som höll en någorlunda jämn nivå och inte random uppdaterar var tredje månad var bloggen antifeministen, vilket för egen del känns lite sjukt att säga. Nästa stopp på politikerblogg-kartan blir kanske det där nya vänsterpartistbloggarna. Får se om jag vågar. Deras nya kampanjaffisch "Vill du ha det som i Sovjet" bådar ju gott. "Vi försöker framstå som att vi gjort upp med vårt kommunist-romantiserande-förflutna" liksom...

MUF-bloggräden fick mig i alla fall att komma ihåg varför jag en gång bestämde mig för att aldrig pyssla med politik i traditionell, partipolitisk mening.

Anglosaxisk populärkulturell techno antropologi (med klassperspektiv)

Häromdagen ringde en kille från England. Han berättade att han och lite "kollegor" var i Sverige för att mastra sin skiva, networka med sitt skivbolag och jag vet inte allt. Han hade fått höra att jag hade koll på vad som hände i stan och fått mitt telefonnummer av Kung Henry. Jag visste inte att Kung Henry hade mitt nummer och det mesta med telefonsamtalen var väldigt förvirrande. Hur som helst gav jag honom lite tips och bjöd honom på festen på lördag. Igår var jag tog jag en öl med dem.

Eftersom de hade fått mitt nummer från Uppsalas enda hiphop-profil trodde jag de skulle vara hiphop-människor. De visade sig dock vara fem stycken så-jävla-nere-i-skiten-ravekids från engelska landsbygden. Det var en techno-antropologisk dröm som hette duga! Fem killar, runt 20, i bylsiga Carhartt-kläder, skateskor, slouchiga ryggsäckar, rakade skallar, kepsar och ringar i näsan. Inramning av kvällen var perfekt; eftersom de såg ut som ungdomshuliganer efterfrågades leg (på Palermo!!) och när två av killarna inte hade det med sig blev vi blev informerade om att vi inte fick stanna längre än klockan tio.

De berättade sin kaosartade Sverigehistoria om hur deras manager och producent kvaddat bilen och låg på sjukhus, att de nu bodde i dennes hus 1,5 timme utanför Uppsala och att de knappt kunde ta sig därifrån då bilen var mos och det inte gick några bussar dit. För att ta sig hem sista biten var de istället tvugna att ta taxi från närmsta håla. Den var tvungen att beställas innan 19.00, som var sista beställningen för landsortstaxin. De visade upp en turistbroschyr om området kallad "In the heart of the swedish wilderness" med en glad gubbe med en stor fisk på framsidan. När de inte satt därute isolerade gick de mest runt i stan i Uppsala och Stockholm och letade efter bra folk att networka med. Det kryllade inte av technomänniskor på våra gator och torg hade de märkt. Kung Henry hade de sett, och börjat snacka med på ett café, annars hade de mest hängt med en metalkille som även han hade en studio i skogen. Metalkillen pratade mycket om att han gjorde "farliga saker" med får. Jag var den skönaste och mest "upplysande" personen de träffat i Sverige under två veckor sa de. Jag verkar onekligen haft en jävla konkurrens...

Vet inte riktigt varför de fått för sig att åka till Sverige och "nätverka" och fippla med sina produktioner, deras planer och hela vistelsen verkade onekligen väldigt ouppstyrd och diffus. De sysslade inte heller med den techno som vi trendkänsliga svenskar helst vill ha den. De anordnade illegala rejv på åkrar. Ingen glammig Stureplans-maskerad där inte. Mer ryggsäck och gråmulet väder. De var fett nere med break-beats, break-core, jungle "crazy shit like Aphex Twin" och frågade om jag gillade gabber även fast jag var tjej. Så jävla sköna! Kändes lite jobbigt att jag kanske krossade lite illusioner om Sverige som landet där de skulle få sitt stora break-trough och asmycket bra kontakter för deras framtida knas-break-core-karriärer. Nåväl de får komma på fest på imorgon iaf. Be nice to them friends and enemies! Looks and credd isn't everything vad än kommersiell Stockholmsmedia försöker intala oss!

England verkar för övrigt vara sånt jävla konstigt (och fascinerande) land. Jag menar maten! Drogkulturen! Fotbollskulturen! Att ciggen kostar 80 spänn! Att kvinnorna i snitt tjänar hälften så mycket som männen! Deras politiska aristokrati! Privatskolorna där 7-åringarna kläs i frack och cylinderhatt! Att typ alla utom Kate Moss är så ugly!

Ett mongoliskt tecken från ovan

Jag ligger och läser Transibiriska-skildringar inför avresan och försöker att komma ihåg saker som att: "kopiera er inresedeklaration på hur mycket pengar ni har med dig in i landet, om summan inte överenstämmer med verkligheten har ryska tullen och polisen rätt att beslagta alla era lösa pengar". Eeh ok. Läser lite om mongolisk mat, blir lite sugen och försöker googla på hur man tillagar den där mongoliska barbequen som misshandlas på alla "asiatiska-restauranger". Bland de första träffarna på frasen "mongolian barbeque" är den här sköna bilden på min favvokille:


Det är helt klart ett tecken. Jag vet inte på vad men jag skall ägna resten av kvällen till att meditera på det. För övrigt kostar det 800 spänn enbart att passera genom Mongoliet. Visumen till Kina och Ryssland kostar runt 500... Mongolerna skall väl leva på nåt de också I guess.

Dyrt eller inte: JAG SKALL ÅKA TRANSIBIRISKA JÄRVÄGEN OM EN MÅNAD! Blir helt pirrig när jag tänker på det. Nu skall alla sparpengar jag inte lagt på Diana Orving draperingar och fräna modebloggsfynd konsumeras i upplevelseindustrin kallad resor. Några månaders total frihet med mina två bästa kompisar. På väg. Nya platser. SÅ värd prioritering! Allt annat kan vänta...

Jag minns alla mina efterfester och hur folk brukade ta på mig

biodynamisk gulash i sundbyberg. förfest i föräldrarvåningen i vasastan. ministry of sound-videokanal projicerade på väggen. call on me videon i hundra versioner. billig tax free vodka och dyrare champagnedrinkar. cigg i sommaröppna fönstret. new friend in bangkok. ficks på f12. alla: "så här full har jag inte varit på ett år". dans & små glädjetjut. fake-i-til-you-make-it-diskussion med siri. kissa bakom parkbänk. "ingen ser mig". nattbada i riddarfjärden. barfota och utan underkläder genom stan. hundra fotosessions. exporterar lite swedish sin till thailand. nattkaffe och cigg på seven eleven. springa genom högtryckstvätten av drottniggatan. himlen öppnar sig. spöregn. blöta kläder klistrade mot kroppen. smink i rännilar. hälften kaffe, hälften vatten i kaffemuggen. så jävla glada ändå. killarna nakna igen. streakar drottninggatan och vasastan hem. ingen förstår varför. dränkta katter insvepta i handdukar. kommers-house-dans. whats-left-of-the-barskåp-fem-på-morgonen-drinkar. nån har tatuerat sig jättemycket i LA. nån har gift sig, nån har skilt sig. nån går direkt till morgonpasset på jobbet. killen med tjej tar på alla. solglasögon i morgonljuset makes sense. buss hem klockan sex. "jag vet vem du är, alltid åka gratis hem". eeh nej. jou le taxi i varsin hörlur. äta en frukostmacka. tycka att filip och fredrik är det bästa man sett. inte kunna somna. somna ändå.

vara supersnygg och superfräsch när man vaknar. inte. googla på brunch. bli besvärad. parmesanspenatomelett, stekt potatis, vitlökstekta champinjoner och zucchini, liten grönsallad, croissanter, vattenmelon och kaffe. typ det bästa som har hänt en. få aha-upplevelser av isbergsallad. låna oblöta kläder och skor. promenera utan bakfylle-ångest. "det här är min framtid". avhandla jättemånga ämnen. dricka kaffe på utservering. tåget hem. mp3-batterierna dör. "snart inget mer sånt här leverne". tågvaggas till sömns. hemma.

Här har ni er lördagsnatt

Döden i trappuppgången

Varför kan inte folk knulla lite mer i vårt hus? JAG VILL HÖRA FOLK KNULLA I VÅRT HUS! Väsnas lite mer över lag, det är helt dött nu! Folk smyger i trappen, lyssnar inte på musik och pratar eller bråkar aldrig högljutt. Aldrig ett litet glädjetjut, aldrig en uppspelt hund! Det enda man hör är när de spolar på toaletten och typ piffar lägenheten lite genom att borra upp nåt en gång i halvåret. När alla kommer hem från jobbet runt 18.00 så vet jag fortfarande alltid när det är Anders som kommer i trappen. Han är den enda vars intågande avger något slags mänskligt ljud. På ett år har jag hört en fest (snarare socialiserande liten folksamling) en gång och det var sista april - och kom igen, vem har INTE fest på sista april? Lever folk överhuvudtaget eller tystndskompenserar de bara för vårt ständiga technomatande?

Visst, man kanske skulle lacka lite om det var mustig Emir Kusturica-stämning i trapphuset varje dag men folks kompakt tysta leverne får mig att tänka på Anne Frank, vars gömda familj tyst tassade omkring för att inte skulle bli avslöjade av nazisterna.

Och nej jag har aldrig bott i studentkorridor. Borde kanske prova innan jag uttalar mig om såna här saker men jag föredrar umgänge som diskar sin disk utan "påminnelser".

Läsko-psykopater

Plöjer Dexter om nätterna nu. Så bra! Otroligt skickligt avvägd blandning av utstuderat American Psycho-våld, fuktiga Miami-nätter med skaldjur och salsa-latinosväng, vanligt hårdnackat mordrotel-bjäbb och Dexters pendlande mellan vardagen som massmördare och den som ömsom dråpligt spelad, ömsom "lyckad" familjefar. Börjar dessvärre bli lite störd på alla barndomsåterblickar som skall få en att förstå hur sjuk han är och anledningarna till det. Kunde skippat hälften om det inte framöver visar sig att de fyller någon helt oväntad funktion mer än den tidigare nämnda.

Jag kan nog inte tänka mig en bättre mätsticka på skådespelarinsatserna än att Michael C. Hall kommer undan som Dexter utan att David Fisher blixtrar förbi framför mina ögon en enda gång. En presatation som heter duga om man, som jag, har sett varenda avsnitt av Six Feet Under . Det är mycket skickligt uppbyggda karaktärer, skådespel och stämningar överlag. Jag menar - mördaren som Dexter leker katt och råtta med! Så jävla läskig! Efter första avsnittet mådde både jag och Anders skitkonstigt och var tvungna att kolla på typ David Letterman flera timmar efteråt för att känna oss mänskliga igen. Jag är fortfarande på nivån kolla-efter-mördare-under-sängen efter varje avsnitt. Det går bra så länge jag tittar, men sen, när tv:n är avstängd, Dexters ändå trygga psykopati försvunnit ur bild och det är dags att sova, då är den otrygga psykopatmördaren kvar i min lägenhet! Han sitter bakom duschdraperiet, smyger utanför det öppna (snart stängda fönstret) och stirrar på mig när jag krampaktigt skedar Anders! Ursäkta men när hände det senast att en film/tv-serie lämnade en med sådana obehagskänslor inför specifika rollkaraktärer? Typ Arkiv X på mellanstadiet då jag, innan sänggång, var tvungen att titta efter i fönstret så att ingen Kryceck-människa vars ögon blev svarta som ubåtsvatten hängde i fönsterkarmen... Nä alltså, fy fan för läsko-mördaren i Dexter. He scares the shit out of me (men jag gillart ändå)...



Det obehagligaste jag sett i år förutom Dexter och Upppdrag Gransknings vidrigt dramatiserade inslag om Bobby-mordet är helt klart dokumentären om vänskapsresan till Nordkorea: Friends of Kim. Det är en studie i SANN psykopati, perverterad syn på politik, lojalitet och människor. "Huvudpersonen" Alejandro är bland de sjukaste vanliga människorna jag sett en glimt av genom tv-rutan. Är man minsta intresserad av samtidshistoria och politik men kanske framförallt psykologi så måste man se Friends of Kim.

Två andra fett påfrestande och läskiga filmer (tack och lov fiktion) är holländska Spoorloos och thailändska Shutter. Den sista på det lite uttjatade asien-skräck-temat: osaliga andar i långt hår...

Varning: JÄTTEMYCKET Europaporr!

Klubbande och lite skit

First Up! och Digfi:s Felicia Alexandersson tycker att jag har skrivit "totalt blaj om ingenting väsentligt" under min tid som klubbkrönikör.

...fippla även ned .pdfen av senaste unt fredag där anna-maria olsson säger hejdå. skönt, pallar tji den bruden. förlåt men hon är säkert hyvens men skriver totalt blaj om ingenting väsentligt. typ bara massa snack om braca och tysklands berghain och samma saker har redan stahre munsvadat fram. hon intervjuar iofs 6 klubbprofiler och har ett snack om uppsalas klubbliv. det som typ inte finns. uppsala är fattigt, jag trodde musikenhus skulle ändra på det. ha en fet nattklubb, bra bokningar poch inte rikard wolff, jöback och sahara hotnights.

Tog i ärlighetens namn mer åt mig när Gustaf tyckte jag skröt om att jag var slampig och förtjänade att våldtas. Tycka vad man vill om mitt språk men att på 11-12 krönikor täckt in ämnen som att Uppsala borde höja ribban på klubbarna och inte var så självgoda, att ett gäng dödsömda icke-nationer kanske kunde fundera på att nisha sig lite för sitt eget och Uppsalabornas bästa, filosoferat kring (homofoba) dansgolv och oavslappnad klä-upp-sig-hets, peppats av den ökande andelen kvinns i klubblivet, velat se fler engångsfester för större kreativitet och utbud, raljerat lite över uppdelningen nation-civila ställen, grämt mig över det ständigt återkommande sommarklubbsvakuumet, diskuterat krogvåldtäkter, blajat lite om det finfina med att leva klubbliv och skrivit en Barcelona-guide så tar INTE åt mig.

Berlin och Barcelona tjatet då? Absolut. Utöver en Barca-krönika nämner jag "utlandet" två gånger på 12 krönikor, som utblick från "lilla Uppsala", ett inte jätteovanligt journalistiskt grepp... Men eftersom Felicia själv tjatar om Hultsfred (hon har varit på 21 stycken), Fabric i London och att Uppsala är fattigt och patetiskt (vilket inte jag tycker) så har jag påtalat henne som ett förslagen på efterföljare på klubbkrönikörsposten. Jag tror hon skulle hålla min tjatiga och blajiga fana högt! Wait for their call Felicia!

Felicia visste inte hur rätt hon hade i utsagon om att jag är en hyvens tjej...




Apropå klubbande och så: Hanna och Alejandra har sina andra Botten up! fest nu på fredag. Till min nostalgiska lycka är det på Sernanders Krog - där jag spenderade mången högstadie och gymnasienatt lyssnandes på medhavda skivor, kedjerökandes, drickandes kanna på kanna med chai och mat som fick gommen att brinna av chili. Hanna och Alle utlovar hur som helst "grymt bra musik, billig bärs, 40 pix inträde och fest så länge folket vill!"

Spelar gör bland annat Mat åt Fars Mateo

Maila in namn till bottenupp@gmail.com för att få komma.

Inför nästnästa helg kan jag redan nu skvallra om en annan "hemlig" fest. Boka in lördagen den 14:e. Då blir det techno för alla oss som är sommarutsvultna på det. Mer info kommer senare eller på myspace...

Jag klär av mig naken, här är jag!

Lite fint väder idag och det slår mig som vanligt att jag hatar att inte ha balkong! Eller snarare vår balkong på Ymergatan. Den var så perfekt! Full sol hela dagen på högsta våningen, ingen insyn från några grannar = jag låg naken och stekte hela tiden! Inte pga något desperation att bli brun, nej nej, bara för att det är så jävla SKÖNT. Man låg där naken i solen, lyssnade på musik och var lite småkåt av ens egna varma kropp hela dagarna. Alltså, är jag nudist eller? Man bangar ju gärna att vara naken bland tyska skrevande män vilka tycks utgöra de huvudsakliga medlemarna i nudistcommunityt. Bangar nog att vara naken bland folk över huvudtaget. Alltså fy FAN när man gick på högstadiet och det var sommar och man får på nån jävla bekants sommarställe/läger/whatever och så kom (killarna i) gänget på att man skulle nakenbada. Eeeeh nej tack jag är inte intresserad (även fast man rent hypotetiskt ville, man ville bara inte unna de vidriga killarna man hängde med i den ålderna det nöjet).

Varför vill nudister vara nakna egentligen, jag menar i grupp? Är det någe sexuellt eller är det typ nu-jävlar-skalar-vi-av-den-den-tunna-kulturella-förnissa-som-
skiljer-oss-från-djuren-och-blir-mer-"riktiga"-människor?

*måste googla direkt*

ok typ första träffen...

Skål på den:

Gymnasiesommarlov på bibbliz!

Idag. Ojojoj. Tvära kast mellan barnslig lycka och tjurläpp.

Anledningar till tjurläppen:

- behöva ta ut pengar till hyran från mitt själv ihopsparade bo-i-asien-inte-för-att-finna-mig-själv-men-softa-så-jävla-hårt-konto

- starta bilen för att åka och ta ut pengarna på jävla COOP Boländerna, vilket är det enda stället jag kan ta ut pengar från (tack för Sovjet-kontot mamma!)

- inse att det inte finns tillräckligt med bensin för att få igång bilen. Behöva gå till macken be om dunk och tanka 5 liter för hand.

- åka tillbaks till stan för att sätta in pengarna för att kunna betala hyran. besöka två bankkontor för att sätta in pengarna och få svaret "vi har ingen kontanthantering här". Tack för Sovjetbankerna, kapitalismen och "rationaliseringarna".

- Inte ha fungerande dator på HELA dagen och leva med ovissheten om den någonsin kommer fungera igen.

- planera gratisdag på biblioteket men inse att nya regler gäller och tvingas betala av en skuld på 30 spänn för att få låna.

Anledningar till barnslig lycka:

- ÄLSKA BIBLIOTEKET ÄNDÅ! Får skylla mig själv med skulderna - det är gratis annars och ALLDELES, ALLDELES underbart! Har softat med serieböckerna idag. Har läst: Två Åsa Grennvall: ååååå vad bra hon är, Den kvinnliga mystiken av Inger Edelfeldt: lite daterad men väldigt rolig på sina håll och tre delar av Marjane Satrapis Persepolis - fantastiska! Det bästa i serieväg jag läst sedan Art Spigelmans Maus!
Imorgon blire Paul Austers City of glass, även den i serieform.

- Nya hörlurar (välkommen tillbaks igen basen!), nya Cocoon-samlingen, hundra Radio Slave-mixar och fina Dole and kom.

- Massa gratistidningar jag tack och lov inte läst nu när DN bestämt sig för att ta paus fram tills på fredag. Rodeo, Vice, Unt-fredag, QX, People räddar min frukost.

- kaffe med bästa Sofiorna.

Den barnsliga glädjen uppväger självklart allt vad tjurläppen heter. Kan inte släppa hur bra biblioteket är! Pocket Shop makes me forget sometimes - men alltså nu! Skall banne mig hänga på bibblan VARJE dag hela juli! All musik låter även helt fantastisk och jag läser böcker om trasigt starka kvinnor. Känns som jag går på gymnasiet igen...

Att göra det bästa av en tisdag

Igår fick jag lite panik. Kom på mig själv med att bara ha rört mig en radie av typ tre meter sen jag kom hem i söndags. Har bara skött lite hemmafrubestyr då jag har "sommarlov" och Anders jobbar, legat och läst, solat och lyssnat på musik. Har på riktigt varit hemmafru alltså. Bestämde mig för att gå på promenad för att dämpa min självpåtagna instängdhet. I högklackat. I stadsparken. 50-tals-kvinno-blodet måste snabbt att spridits i kropp för jag har annars på min höjd högklackat på nyårsafton (under middagen då man inte måste stå upp, efter den byter jag typ om till platta). Promenerade runt i grönskan, lyssnade på musik och blev hälsad på av japanska gästforskare. Kände mig som en dam. Har definitivt aldrig hänt förut.

Mötte upp den alltid festpeppade Sofia på Snerikes för lite uteserveringsöl. Hon fick betala då de visat sig att jag inte ens hade pengar till hyran den här månaden. Var förjävla trevligt alltså! Precis så där som det skall vara, massa spridda skurar folk man känner, inte visste man kände och är glad man inte känner egentligen. På Snerikes blev jag dock inte behandlad som en dam. Sofia hade för korta små jeansshorts och rosa topp för att någon skulle ta mig för det (eller vara intresserad överhuvudtaget för den delen). Holy macaroni vad hon fick ragg! Hon berättade att så fort hon hade på sig minishortsen ute så blev killarna som galna. Massa smarta tankar passerade genom min hjärna: aha-Natacha-Peyre-klä-sig-för-killar-klä-sig-för-tjejer
Kesos-porrdans-arty-farty-förlägning-av-sin-personlighet- vem-är-du-vem-är-jag-levande-charader?

Annars förlöpte kvällen utan någon större dos omvälvande upplevelser. En högkvalitativ Snerikeskväll dock. Folk som vet att jag är nyss hemkommen från Sonár undrade hur jag kunde ha så kul på Snerkan efter alla maffiga klubbuppleverlser i bcn och jag undrade också ett tag när de spelat Party all the time två gånger, I will survive och "sköna" Jackson Five klassiker ett bra tag. Men man får inte roligare än man gör sig så vi fixade minidansgolv på en trappavsats, hängde lite med min brorsa som informerade Sofia om att "han älskade tjejer, snackade lite journalistik med Martin som är ansvarig för Metros internetsatsning, hängde med Khalid som funderade över hur han skulle kunna åka på semester som flykting (han är absolut inte flykting, han är bara inte fransk medborgare som ett politiskt statement då han inte tror på nationalstatstanken) och untz-untz dansade (Sofia trancedansade) på slutet till så jävla inte lagom svensk-ibiza-dansmusik. Khalid skjutsade hem mig på styret vilket dessvärre var mindre ovingligt än att sedan gå sista biten i de höga klackarna mina fötter nu fått stå ut att både promenera och dansa i.


Nu väntar jag på att Keso skall komma hem (eller ta en paus från WoW:andet) så vi kan hänga med hennes sköna folkpartistkompisar på Snerikes. Jag väntar mig lika spännande politiska samtal som detta förra året:

"... Jag fattar inte hur folk kan vara så konsekventa de faktiskt är i sitt politiska tyckande. Ett roligt exempel på det var den politiska sekreteraren för Folkpartiet som på Snerkies jävligt full försökte övertala mig om att jag var folkpartist. När jag (absolut inte lika full) intresserat frågade varför han trodde att jag var folkpartist så sa han: "för att de tycker bäst saker, de är det absolut bästa partiet, de tycker bäst i precis allt! Inget parti är som folkpartiet! De tycker inte dåligt i nåt!" Jag bara: "ok, så därför är jag folkpartist?" varpå han famlade efter min höfter och försökte titta mig djupt i ögonen."

Till er alla, från mig: En technoarm från Barcelona

Först ut i reseredogörande-maratonet är en Barcelona-text. Den plitades ned på ett tåg mot Montpellier med Sonár-nattens basgångar fortfarande dånande i öronen.



Femte besöket i Barcelona (dags att sluta räkna sånt i nu uppkommen ålder kanske?) blev precis så bra som jag hoppades på när jag på Olle och Hannas terass skrev mitt Barca-inlägg. Precis som planerat gjorde vi inte mycket annat än att klubba, äta och sova. B-pitch strandfesten var jävla bra! Satt i solen och drack öl några timmar innan den riktiga tillströmningen med folk. Träffade upp alla svenskvänner (inga jobbiga technokillar thank god, bara fina människor), blev sträv i håret av salt, gled framåt kvällen i slip-in-klänningen och äntrade "dansgolvet". Vrålade i den otroligt påpassade Ellen Alliens öra om vilken fantastiskt förebild hon var (ALLA skulle verkligen säga hej, fotas med henne, ge hennes skivor, dansa med hennes etc - I kind of noticed då jag stod en person ifrån henne och dansade), lekte professionell fotograf och dansade, dansade, dansade med nya och gamla Myspace-vänner, slutligen euforiskt på bord, stolar och palmer i kruka. Här blev jag förevigad dansandes till tonerna av Simon Bakers - Plastik som Ellen körde.

Hade svårt att tro att något kunde bräcka timmarna där när vi skulle vidare till Nitsa och Kompakt label-kvällen. Det började finfint med att vi splittade på oss och inte kunde få tag på någon taxi. Angelica, Cornelia och gänget drog till metron medan jag, Anders B och några tyskar fortsatte taxisökandet. Det såg mörkt ut men Anders var glad i hågen och försökte hoppa in i fräsiga spanjorskors sportbilar och be dem agera privattaxi. Det gick sådär. Jag diskuterar Münchens techno-scen med tyskarna när jag helt plötsligt ser en mongoglad Anders vinka från i världens minsta Golf. Bilen fräser iväg. Utan mig. Tyskarna som var ladies-men även under extremt kokain-rus tyckte det var lite konstigt beteende, då de trodde att han var min pojkvän. Ja bara: "Nej Nej. I have a better Anders.". Fortsätter resan mot Nitsa med mina nyfunna germanska vänner istället. Irrade runt på Las Ramblas för att försöka hitta tyskarnas hotell ("It's supposed to be somewhere at Las Ramblas) där de skulle hämta pengar och knark. Borstade på hotellrummet tänderna med eltandborste för första gången någonsin innan vi till slut drog vidare till Nitsa. Drämde där till den fortfarande mongo-flinande Anders så jävla hårt, drack lite svindyr öl och tanzade till morgontimmen. Nitsa var bra men kändes tyvär för instängt och syrefattigt efter open air-festen innan. På vägen in i taxin hem stoppar några uppenbart svenska killar oss och frågar oss på engelska om vi vill med på "the greatest after-party!". Jag upptäcker att en av dem är den kille jag tvingade att torkade upp sitt kiss efter sig på Teatron härom sisten (skrev om det här). Vi svarar på svenska att det är bra ändå och jag gömmer mig lite. Taxiresan i hem i morgonljuset ackompanjerades av radions Nelly Furtado - All good things. Älskar taxi-resorna hem på morgonen - så himla fina!














Lördagen började med att dusha ur 300 gram rök- och strandpartiklar som adderats min kropp kvällen innan. Efter det hann vi bara på fastande mage stå i spansk biljettkö i 45 minuter innan kvällens aktiviteter drog igång med Olle och Hannas avskedsfest på terassen. Hanna hade lagt mat i dagarna tre och dukade upp himla goda snittar, pajer och sallader. Vi blev dock ganska kortvariga då vi löst vår enda "riktiga" Sonárbiljett till kvällen. 50 euro kändes lite magstarkt för min lätt överansträngda resebudget (äta på Guide Michelin restaurang utan att först kolla studentekonomisaldot = big no no). Men redan utanför ingången släppte jag all min pengaångest och insåg att pengarna antagligen skulle vara väl investerade. Möte upp Anders B, Martin Cöster och nån SVD-snubbe och knatade in i det enorma festivalområdet. Sippade på lättdrucken, smaklös, ännu en gång svindyr öl till tonerna av Matthew Dears nästan post-punks-synthiga livegrej Big Hands. Det lät fantastiskt, under den bara himlen men med betong istället för lera under fötterna. Det mesta lät överhuvudtaget otroligt bra, men då hade vi också gjort ett litet festivalschema som vi ganska slaviskt följde för att inte upptäcka att man missat nåt viktigt till förmån för typ två trötta ravebritter med lika trötta fans, uppenbarligen non-stop knarkade sedan 1991. Vi hann med Black devil disco club, Dixon, Amê, lite Jeff Mills och Radio Slave och dansade tills fötterna var lätta istället för tunga och allt var fucking fantastiskt! När solen gick upp bakom scenen till tonerna av 2000 and Ones mix på Aardvarcks Cult copy, Canvas - The Cat, Radio Slave mixen på Matt O'Briens Serotone och Amês - Enoi liksom... Varför vill någon besudla de ögonblicken med att lägga ut massa skabbiga YouTube filmer tagen från längst bak, där knarktrasiga människor irrar runt för att ibland utbryta i något spastiskt danssteg?

Sista låten vi hörde när vi hand i hand vandrade ur dans- och substanshavet av människor var Felix Da Housecat - What Does It feel Like? (Röyksopp mix) som passade gråtmilt bra in som soundtrack till filmen om den Barcelona-natten. Klockan sju var taxikön utanför inte av denna världen men vi inte ville förstöra den stämningen genom att sätta oss i en buss. Istället bestämde vi oss för att spä på Human Traffic-stämningen (det är sånt här du syftar på va Mia?) genom att med sävliga steg gå klibbiga och lyckliga hem genom staden. Jättefint verkligen. Tills verkligenheten kom påträngande när de 6 timmarnas dansande gjorde sig påmint i fötterna, de hurtiga morgonjoggarna blev fler och fler och "hem" kändes så jävla långt bort. Morgonen kom trots allt ändå att avslutas på en buss med pendlare och småhundar hårt hållna i sina koppel. Men det gjorde inget för jag jag hörde fortfarande basen dunka i både mitt och Anders bröst där jag låg halvslumurande.