Farväl Falkenberg - hundra år senare
Såg Farväl Falkenberg igår. Förstod (på vanliga gnäll-Ami-manéer) inte storheten i den. De pekorala dagboksanteckningarna, naturporren, den visuellt överspelade pålagda poetiken föll mig verkligen inte i smaken. Bildspråket som alla hyllat den för blev tyvär en stor del av problemet. De vackra bilderna var väl tänkta att berätta halva historien metaforiskt, men det kändes istället liknande en amerikansk film om ett par kids som "blir vuxna" under tågluffen i Toscana vars sensommar-böljande solrosfält agerar bakgrund till deras kvasidjupa snack om livet. Och hu vad vanskligt det är att lägga in massa korniga barndomsbilder på lintottiga nakna ungar som busar och leker med skäggiga pappor i trädgården! Det är inte många som kommer undan med det och det gör tyvär inte Jesper Ganslandt heller. Filmen kändes som en svensk långfilmsversion av Smashing Pumpkins 1979-video kryddad med lite svensk-småstads-kill-ångest.
Ok jag överdriver lite nu, filmen blev bättre efter ungefär halva filmen men jag måste säga att jag första halvan var lite chockad över den hype och gråtmilda recensenter skapat. Visst är det roligt när det kommer debutfilmer utan samma homogena dramaturgi och upplägg som alla andra svenska filmer, men för mig räcker inte det. Samtidigt är jag dock medveten om att jag aldrig skulle bemöda mig med att såga eller uppröras över en film som inte hade ett visst mått kvalité och ej ännu uppfylld potential.
Nej, som debutfilm var Darling oerhört mycket bättre. Om man får sia om uppföljare har dock herr Ganslandt god chans att komma igen eller så avslöjar han sitt rätta jag med en ännu pekoralare film om typ killar som gör saker tillsammans som sedan Anders och Måns gör parodi på i sann Killinggänget-rundgångs-anda.
posted by Annamaria och Andrea at 12:21 AM
10 Comments:
Hmm, såg den också och kände ungefär likadant som du efteråt, jag har svårt för det krystade bildspråket och kanske framförallt att relatera till karaktärerna. Det beror nog till stor del på att jag inte är uppvuxen i en småstad, eftersom alla jag pratat med som träffas starkt av filmen verkar vara uppväxta just så, och känner igen sig i den frustration som avbildas. Är också smått allergisk mot grabbigheten och det sk kvasidjupet, men jag tror delvis att det är medvetet, jag hoppas i alla fall det.
Jag grät inte när jag såg den eller nåt men blev sjukt Falkenbergsnostalgisk. Alla gräsmattor är pedantiskt klippta och man kan sitta på stranden och se solen gå ner över vin och sprit fabriken...
fabian: Jo men det är väl inte första gången i världshistorien man inte kan relatera till karaktärerna i en film direkt, men nej det kunde inte jag heller. Min pojkvän sa precis när han såg din kommentar att han inte heller kunde relatera trots att han är uppväxt i byhålan av värsta sorten. Så jag tror inte det är så lätt men visst ligger det något i det. Men det är nog en ganska speciell typ av killar som kan relatera till dem..
Kan tänka mig att massa skatekillar man hånglade med på högstadiefester i skogen skulle kunna "identifierade" sig med dem som personer.
Maria har du någon slags relation dit eller?
Ja, vi har sommarställe ett par hus från det där bruna huset i filmen. Nytells har haft det sen pappa var 10 eller så, jag har spenderat alla mina somrar där.
Min farbror cyklar förbi i en röd badrock i en av journalfilmerna.. Det är verkligen sommmar och Falkenberg för mig, att cykla runt med kusin Karin med handduken på pakethållaren och baddräkten på styret och köpa ett par jenka i kiosken.. Det är ju inte vad farväl falkenberg handlar om, men filmen är en bra skildring av staden. Vad alla kritiker som inte satt sin fot i Falkenberg får ut av den vet jag inte? Det är nog det där med att växa upp i en småstad..
Det verkar himla fint iaf! Jättevackert!
Du, jag, Keso och Elin borde käka midag snart! Föreslog att vi skulle göra det i helgen med Elin sa att du skulle vara i Danmark...
JA! Äta middag! Jag kommer nog till Uppsala nästa helg? Vi hörs om det
Sounds great luv!
bifalles!
Well written article.
Post a Comment
<< Home