Matporr, Italienporr, Jamie Oliver-porr.

Jag är verkligen en matbrat av värsta mått. Köpa tomater i Sverige på vintern - glöm det! Sa nån örtkrydda? - Förlåt jag bara vägrade lyssna. Halvfabrikat - nej inte sedan jag flyttade hemifrån (försökte med färdigstekta köttbullar en gång men alltså det gick inte - var tvungen att slänga dem). Jag tittar i smyg ömsom äcklat, ömsom fascinerat över hur mycket äcklig mat folk lägger i sina Willysvagnar. Jag förstår inte... Går de inte omkring och är konstant ledsna för att de inte får äta god vällagad mat? Jag var ledsen varje dag under hela min uppväxt när jag kom hem och fick äta uppvärmda halvfabrikat. Det gick över efter middagen men ändå. Min mamma tyckte nämligen att trots att hon var sjukskriven mestadels av min uppväxt så hade hon inte hade tid att laga mat. Mamma tyckte att vi fick jättebra mat som fick fiskpinnar, fiskbullar, korv, köttbullar hela veckorna och kyckling i ugn eller sönderwokad Findus-mix på helgen. "Tänk på alla era kompisar vars föräldrar jobbar hela tiden som bara får korv med bröd och Billys pizzor" Jag fattade inte riktigt vilka dessa kompisar var eftersom alla tycktes få mer spännande mat än oss. Men kanske hade hon rätt i att det fanns andra som hade det sämre än oss men vad fan det sket väl jag i! Jag ville ju ha god mat!

Maten blev inte direkt bättre när jag som kavat 11-åring bestämde mig för att bli vegetarian efter att ha sett massa dokumentärer om europeiska slaktindustrin. Sojakorv och stek quornbiff jämt! Alltså jag grät ibland!!

Egentligen kanske det inte var så jättekonstigt att jag så fort jag flyttade hemifrån började köpa Anna-Maria Corazza Bildt parmesanostar, blev medlem på Tasteline när det fortfarande var en betaltjänst, köpte 1.5 kilos lamm och enorma knippen färsk koriander mest hela tiden, åkte på Älvsjö matmässa, startade matlagningsstudiecirklar, blev kär i Jamie Oliver, började odla kryddörter på balkongen och ALLTID ALLTID laga maten från grunden.

Jag säger inte att jag är stolt över mitt beteende, tvärtom känner jag mig ganska ofta som Prinsessan på Ärten men blame it on my parents! Jag äter absolut inte bara dyr mat. Mycket av den absolut godaste maten är den mest enkla och lättlagade (nån som har hört det förut) men jag blir däremot ofta sur när jag äter ute och behöver äta mat mycket sämre än det jag skulle kunnat laga själv fast arton gånger så dyr.

Ami på matärten
Anledningen till varför jag började tänk på det här var för att jag hittade en mycket inspirerande matblogg (tant is cool, tant is sooo 2006). Aglio e olio där det var ett jättegott recept på en couscoussallad med fisk. Snabbt som fan gick det att laga också wich is good så kan man ägna tid åt andra saker.

Jag kan med 100 % säkerhet säga att jag kommer att bli en hennafärgad, linnetunikatant som med mina vänninor åker på supertrevliga matresor till Toscana. Väl där blir jag som alla andra lite förstjust i en 35-åring supercharmig vinodlare vid namn Fabrizio med fru och tre barn som viskar att han älskar mig när han kupar handen kring mitt begynnande hängbröst (jag själv tycker så klart att jag har mycket pigga och toppiga bröst för min ålder). Jag längtar efter passion men som ni förstår slutar allt med misär och jag tröstäter mig till diverse hjärt- och kärlsjukdomar som slutligen leder till en tjockisdöd.