Det är dyrt att ha hög lön - det är ännu dyrare att ha låg

Min kompis Mia berättade i somras om en vän till henne under en av våra oändliga reflektionsstunder kring jobb med stort ansvar (Mia jobbar som projektledare för Operation Dagsverke - ett biståndsprojekt som varje år samlar in runt 6 miljoner till skolbyggen i fattiga länder). Mias vän hade någon högt uppsatt position på något företag eller vad det var där han jobbade mycket och tjänade väldigt bra. Kruxet var bara att i princip alla hans pengar gick till att få hans work-24/7-liv att gå runt. Det hektiska jobbet krävde snabba och dyra lösningar på i princip allt. Att laga mat fanns aldrig tid med så massa pengar gick åt till att äta ute jämt, kollektivtraffik var inte ett alternativ när det gick att tjäna in minuter på att åka taxi - tid är pengar! Restiden på tåg etc skulle utnyttjas maximalt till att jobba så han var ständig första-klass resenär för att få lugn och ro, internet-tillgång etc. Tvättider klockan 22.30 fanns det inte jättegott om och var inte det han ville ägna den lilla fritiden han hade åt, det blev således kemtvätt på det mesta. Alla dessa saker är utgifter som "vanligt arbetande" människor med 40 h arbetsveckor aldrig riktigt behöver dra på sig om de inte själva prioriterar den lyxen.

För tillfället känner jag igen mig i hennes beskrivning av hennes vän (förutom det där med höga lönen och första klass-tågen då). Helvete vad det går åt pengar åt att äta ute varje dag i veckan, inte sällan två gånger om dagen.

Grejen med det här inlägget var dock inte riktigt att tycka synd om vare sig mig själv eller människor i högt uppsatta positioner och med bra lön. Nej för alltså tänk alla dem som MÅSTE jobba så mycket för att få det att gå runt! Ensamstående föräldrar som måste ha två jobb och verkligen inte har någon fet lön att betala bort massa stressmoment så som tvätt och mat med. Och hur är det tänkt att man skall hinna med barnen, kanske ha en stund för sig själv och/eller med sin partner? Nej skälig ekonomisk standard är fan grunden till lycka och välmående hur mycket man än kan romantisera den fattiga familjen fylld av kärlek och värme. Låter självklart kanske men fatta hur många (kvinnor och invandrare) inom vård och omsorg som tjänar som att vi levde i något kommunistland! Det är skamligt och jag skäms å Sveriges vägnar när jag tänker på det. Jag skiter fullständigt om några av alla keffa nationalekonomer knepat ihop en lösning på världens problem som går ut på att skita att betala skälig lön åt de som faktiskt bär upp samhället, jag skäms i alla fall! Vi borde alla skämmas.