Kanske världens bästa technoalbum

Så här i årsbästalista-tider har alla technotyckare stort krismöte i Köln där de försöker komma på några bra technoalbum som gjorts under året som gått. Krismötet är inte en anledning att få dricka after-work på normala knegartider utan har en högst skälig grund. Det görs helt enkelt väldigt få bra album inom technon. Inte särskilt konstigt det i en musikgenre som i mångt och mycket görs för dansgolv med en omättlig hunger efter det nya. Är technonkulturen månne lite för rastlös för att spotta ur sig bra hela album eller är det lite för enkelt att göra techno? Tolka mig rätt: för enkelt att göra en bra låt men desto svårare att snickra ihop det hela till en bra fullängdare? Eller finns verkligen aldrig intresset för fullängdsformatet som det ibland kan låta? Bryr sig producenterna inte för de vet att publiken inte kommer bry sig som albumet utan kommer plocka ut russinen ur kakan och älska Carl Craig mixen på en av de tio låtarna? Vet de att publikens omättliga hunger gör att de aldrig kommer köpa hela albumet utan att det kommer ligga i dowloaded foldersmappen tillsammans med dagsskörden med tretton andra tolvor och skiter således i det?

Det finns absolut en charm med en musikgenre uppbyggd på totalt andra formatmässiga regler än tex popen men när jag lyssnar på Paul Kalkbrenners Self kan jag ändå inte låta bli att önska att det 2007 kommer lite bra album. Som håller längre än one-night stand 12:an (ok kanske kk-for-a-while 12:an).

I mitt och Anders hushåll finns för övrigt tre versioner av Self: en cd, en vinyl och en mp3:e version.