Drivkraften jag på gott och ont saknar: tjockisångesten

Var och spelade badminton igår. Gillart! Det är som att leka fast sport = soft sätt att "röra lite på sig". Har haft mycket funderingar kring just "att röra lite på sig" och träna och så på senaste. Överallt hetsas det om att man mår så mycket bättre, presterar mer, lever längre etc om man tränar regelbundet. Mitt problem är jag att jag tror mig uppnå precis dessa sakerna genom att läsa allt som finns att läsa, dricka kaffe och äta budapest på fik, lyssna på musik, hänga med mina vänner, knulla med min kille, laga och äta god mat, dricka öl, dansa, gå på prata-om-livet-promenader, titta på bra film & tv etc etc! Tränar jag får jag ju mindre tid över till alla de sakerna som antagligen också förlänger mitt liv och förbättrar min hälsa! Undanflykter kanske men jag tycker det ligger något i mitt resonemang.

På badmintonhallen så hade de som alltid på sporthallar sån där popcornmaskin fast med uppvärmda baconchips samt en pulsmätarmaskin. Jag avstod baconchipsen men offrade en krona till pulsmätarmaskinen. Stoppade in långfingret och väntade mig ett dåligt resultat. Puls på 86-100 var otränad, över hundra var "typisk slöfock". Den blinkade klar med ett helt uppenbart felaktigt resultat: 176. Jag gick upp till receptionen med intentionen att säga att maskinen var sönder: "Över 100 var slöfock, man kan väl inte ha 176, jag går faktiskt på yoga ibland!". Receptionisten informerade mig om att det var fullt möjligt att ha puls på 176 men att det kanske var lite oroande. Runt 190 var nära härtinfarkt!

Man kan ju hoppas på att jag åtminstone där fick min anledning till att träna lite. Men å andra sidan vad skall man ha bra kondition för? Det gäller ju bara att vara ute i god tid till saker så slipper man panikspringa och cykla till diverse göromål... Nej kanske vore det hälsosamt att väga tio kilo mer, bli inbillad att man är en tjockis och sedan ägna halva sitt liv åt att bekämpa sin kropp. Då skulle man ju röra på sig iaf!