Star Wars och jag. Morrisey och jag.

Läser just nu Fredrik Strages fantastiska "Fans". Star Wars kapitlet var väldigt roligt då jag själv älskat Star Wars väldans och skrev som 11-åring en egen Star Wars bok. Det började med att jag nedtecknade en Star Wars relaterad dröm jag hade haft efter att alla filmerna visats på tv 4 1994 eller när det var. Jag var självklart hjältinna och räddade förutom allt levande i galaxen mitt kärleksobjekt Olof aka "Änglahåret" i 5a från död och förgörelse x antal gånger. Drömnedteckningen blev till novellskrivande som till slut blev en prydligt neddtecknad roman i en röd kinesisk sidendagbok från Indiska. Jag kommer ihåg en vintrig bilfärd upp till mina släktingar i Sveg. Mörkret föll på tok för snabbt mitt under skrivandet av en väldigt spännande episod. Jag försökte skriva trots att det var kolmörkt men gav snart upp och satt istället och väntade tålmodigt på minsta antydan till ljus i skogen. Då halade jag snabbt upp dagboken och skrev så många stavelser jag hann innan den lilla ljuskällan snabbt omslöts av de jämtländska skogarnas kompakta mörker igen. Så höll jag på några timmar som besatt.

Hur som helst. I "Fans" skriver Strage en del om fenomenet kring den uppsjö av fan-litteratur som skrivits kring Star Wars av och för för fansen. Fanförfattarna broderar ut de befintliga berättelserna, förstärker olika perspektiv från filmerna, berättar dem ur andra än hurvudpersonernas perspektiv, addar kanske en massa sex och inte minst sätter in sig själv i sina berättelser. Precis som jag gjorde utan en aning om att 100 000-tals andra fans runt om i världen gjorde detsamma! Detta var ju före World Wide Web gjorde sitt stora intåg i persondatorerna. Så himla fascinerande att en de filmerna ledde till en sådan enorm kreativ masspsykos! Jag leker med tanken på vad som skulle kunna ha hänt om jag hade haft hälften av det självförtroende som jag har idag och skickat in min berättelse till nån fanclub eller nåt. Tänk om jag fått den publicerad på nåt fanforum eller kanske bara fått nån nutty Star Wars kompis eller nåt. Det kunde ha förändrat allt. Kanske hade jag idag då dammat runt i hemmasydd mantel, haft Princess Leia boll-frisyr och hetat Je.Suis.Jedi på skunk istället. Vem vet?

Jag och min pojkvän?



Sen det här med Morrisey. Självklart ägnas ett kapitel åt Morriseyfans. Detta mytomspunna släkte som mången universitetsuppsats lär ha ägnats (vore kul med statistik om det går att finna). Deras mytomspunnenhet har gjort att jag inte vet om jag tillhör dem. Eller jag vet att jag inte tillhör dem. Jag hann inte bli besatt av Morrisey då jag just som jag skulle ta steget från Smiths till Morrisey började gå på BUP och hann bli hjärntvättad att självhat och narcissism var otrevliga egenskaper som skulle göra mitt liv tråkigt och dåligt. Jag minns hur som helst min första kontakt med Smiths. På högstadiet var jag en flitig nyttjare av Uppsala Stadsbibliotek. Här läste jag morgontidningar, hämtade upp flera årgångar av mina favoritmagasin, bläddraed jag i maffiga konstböcker i referensrummer och lånade skivor. Allt gratis - det var paradiset på jorden. Där fanns ju även snygga studentkillar med lite skägg. Jag inbillade mig att de i bibliotektsmiljön kanske trodde att jag var äldre än vad jag var och hoppades att där hitta en snygg m o g e n kille som läste böcker. Jag lånade ofta lite random skivor på om de hade fina omslag eller inte. Med lite olika resultat som ni kanske förstår. Ett fint skivomslag var ett svatvitt fotografi med en tjej med en cigarett i handen på ett café eller om de var en bar. Jag var 14 år, jag hade den regnigaste sommaren i mannminne framför mig och jag hade ingen aning om vad det där skivlånet skulle innebära för mig. Jag kommer inte ihåg så mycket mer av den sommaren än att tillbringade två veckor på landet dit jag blev medtvingad som man orrättvist blev i den åldern. De två veckorna ägnade jag ungefär hälften av all vaken tid med att lyssna på den där skivan, granskandes mig själv i spegeln, undrande över vem jag var och önskandes att jag var äldre, vackrare, smartare, mer älskad, mer förstådd och inte så jävla ledsen hela tiden. Jag höll på att bli vuxen och just då såg det inte så ljust ut och det verkade inte så kul om man fick tro på bandet jag lyssnade på. Men det verkade rätt fint ändå. Vackert på nåt sätt.

Ett par kommande somrar fantaserade jag att om att jag cyklade ner från Slottsbacken sjungandes högt på "How Soon Is Now" i tron om att ingen skulle höra i vinden. Helt plötsligt dyker en kille upp bredvid mig på cykel och fyller ogenerat i mig i låten. Denna kille blir i mina pubertala drömmar på något opinsamt sätt min älskade. Smithskärlek var för fin för att vara pinsam eller dålig. Möjligen trevande eller blyg men inte pinsam. Jag och Fia rymde till Köpenhamn och ramlade runt fulla och höga på livet citerandes Smithstexter från själ och hjärta. Dagar och nätter ägnades åt bandet och varenda kille som skulle kunna veta vilka Smiths var såg jag potentiell pojkvän i. Det visade sig dock att ingen av dessa fattade. Ingen var på riktigt! För dem kanske det var bra musik. Man bara: bra musik! Hallå! Förstod de inte Smiths så skulle de inte förstå mig. (Äh ok, större delen av tiden var jag kär i en kille som gillade Magnetic Fields och Doktor Kosmos som dock var kär i en annan). Men Smiths tycktes vara en pose för de få killarna med poplugg på min högstadieskola.

Ja så där höll det på ett bra tag. Mitt och Smiths universum var tätt sammankopplade för att inte säga detsamma. Ingen förstod dem som jag gjorde. Nu för tiden gör jag varje år två eller tre abrupta avbrott i mitt ständiga techno- och house malande för att hänge mig åt total Smithseufori och Smithsnostalgi. Varje gång kommer jag på att de är världens bästa band och att de har betytt mest för mig i hela världen. Varje gång känns just min historia med dem så speciell, så unik, så vacker, så ultimat. Som sig bör alltså.

Jag och Morrisey?