9-5 dagdrömar

Jag tänket väldigt mycket på att vara lite ung och kreativ och helt ensam i en jättestor stad. Inte känna någon, lida av det fast på ett lite fint sätt, känna att man är jätteliten fast ändå jättestor, att man har hela livet framför sig och en helt ny stad att utforska alla skrymslen och vrå av. Jag brukar tänka på det när vi spelar New York från senaste Madonna-skivan på jobbet. Den känns som ett löfte om något som komma skall. Som att jag och Madonna har en liten hemlis som jag kan gå och mysa lite åt när jag putsar provrumsspeglar, justerar lagersaldon eller informerar om de otvättade jeansens alla egenheter och egenskaper.

Jag kommer aldrig vara kreativ. Det behöver inte vara New York men ni fattar grejen.