Party like there is no tomorrow? No. Party like there is no monday!

Sitter på förfest hemma hos Martin i Prenzlauerberg. Skall på Ewan Pearson pa Weekend sen. Är lite nervös inför hur helgen då jag har haft väldigt hög feber idag. Tyvär stoppar det inte mig från att gå och och festa. Kommer säkerligen vara sjuk i typ tre veckor när jag kommer hem för att jag misshandlar min kropp så mycket.

I helgen var här en av arets varsta eller bästa fester lite beroende pa hur man ser det. Det smygbörjade i torsdags, kickade officiellt igang i fredags, fortsatte pa lördag dag, hade sin preak pa lördag morgon och avslutades pa söndag förmiddag eller kväll beroende pa hur harcore (och patänd du var). Fredagen var jag som sagt hemma för att vila upp mig inför lördagen när de andra drog pa Compost Label- Night pa Watergate. Pa lördagen gick nämligen den bade bespottade och älskade Love Paraden av stapeln. Jag hade aldrig tidigare varit pa denna nid-tyska technofest, men den var precis sa ugly och tacky som jag väntat mig. Sällan har jag skadat sa mycket illa klädda människor pa ett och samma ställe, och det var onekligen en del. Polisen uppskattade 500 000 och arrangörerna 1.2 miljoner. Ni som sett mina outfit inspirationer vet vad jag pratar om i klädväg. Annars är det bara att tänkasig en skön blandning av utsvängda technobyxor med neondetaljer, frisyrer med lite rakade partier och resten fixerat med en halv tub hargelé, bara överkroppar med tushslogans pa, pälsboots, korta spagettilinnen med bade en och tva bilringar hängandes ut över linningen, konstiga hattar och solglasögon och som alltid i större folksamlingar med chans att fa ragg: t-shirts med tryck som 100% singel, 100% sexy, 100% geil etc. Inte helt oväntat som sagt. Skillnaden fran en scensk musikfestival vcar förutom att alla dansade till techno och inte gängliga indiemän var att det var sa otroligt mixad alder pa folk. Pa en liknande svensk tillställning skulle det varit mycket mer homogen alderssammansättning.

Efter att ha inspekterat spektaklet, druckit lite öl och dansat runt lite akte vi hem för att ta den obligatoriska powenappen till klockan tolv da vi gjorde oss redo för att aka till Berlins (och Europas?) just nu mest mytomspunna klubb: Berghain. Jag hade inte haft möjlighet att ga pa Berghain tidigare da det öppnade precis efter att jag varit har förra gangen för typ ett och ett halvt ar sedan. Jag kände mig egentligen inte sa upplagd för att ga ut eftersom jag fortfarande var sjuk men ville försöka iaf. Förväntningarna var hur som helst höga hos oss alla da vi hört och last mycket om myten Berghain. Myten kom att bekräftas hos oss alla fast pa lite olika sätt. Vi var dock rörande överens om att det var det dekadentaste vi varit med om...

Klockan ett tornade sig en lang kö upp framför det enorma betongkomplexet med sina fa upplysta vaningar. Efter att ha blivit visiterade i dörren av en extremt stor och läskig 50-arig man med tatueringar upp i anisktet och piercings sa att han sag ut som nagon slags djävul, fatt lämna ifran oss kameror sa släpptes vi in i den enorma byggnaden. Jag vet inte hur manga tiotals meter det var i tak och pa huvuddansgolvet stod det största soundsystem jag sett i hela mitt liv. Överallt dansade inoljade Tom of Finland-bögar med bar överkropp side by side med det övriga klientelet vars pupiller var stora som klot av Ecstasy eller hade snörvlande näsor av kokain. Pa det den pumpande musiken, den mörka belysningen, det extremt öppna droganvändandet och alla konstiga sma hörn där folk alade sig mot varandra. Det kändes inte pa riktigt. Det kändes som en miljö tagen ur en bizzar film.

Jag försökte ignorera att jag var sjuk och misshandlade min kropp ganska rejält tills den klockan fem sa ifran lika odiskret som folk knaprade piller. Hela den redan konstiga miljön började snurra och pumpa ännu snabbare än vad den redan gjorde. Jag vacklade mot toaletten och spydde tills jag grät medan folk sniffade kokain och knullade pa toaletterna runt omkring. Anders ledde ut min kraftlösa kropp ut fran stället för att hitta en taxi. Där ute var det lika lang kö som när vi kom dit även fast det var mer eller mindre dagsljus. Allt var sa ljust i jämförelse med inne pa Berghain och radion i taxin spelade en kärleksballad. Det var liksom normalt. Det sista jag tänkte innan jag somnade var hur sjukt det var att den där betongkolossen stod mitt inne i det det vanliga Berlin när det som försegick där inne för manga skulle uppfylla bilden av helvetet.