Någon gång skall jag skriva en roman. Den kommer handla ungefär om det här
Skulle umgås med min familj igår. Vi skulle åka ut och bada. Min familj består av mig, mamma Maria och pappa Robert. Tidigare tillhörde min bror Ossian även familjen men han kan knappt räknas in nu för tiden. Han kuskar mest runt på charters med sina lumpenkompisar, väl hemma i Sverige åker han runt och hälsar på alla tjejer han träffat på sina charters. När han inte glider runt på Seven i skjorta och för mycket parfym dvs.
Jag, mamma och pappa begav oss ut till Vårdsätra för ett rofyllt kvällsdopp. Min familj är allt annat än rofylld så 30 minuter senare så hade mamma gormat ut sitt hat gentemot: kvinnan som hade förtidspensionerat henne mot hennes vilja via mail, min bästa kompis mamma "som var så himla lyckad och klarade av allt så himla perfekt", Försäkringkassan, Uppsala Kommun, IT-samhället, Musikens Hus och alla kvinnor som svikit Nicklas Strömstedt (ja den Nicklas Strömstedt). Hon grät och skrek om att hon tillhörde samhällets B-lag och att hon lika gärna kunde hänga sig medan jag och pappa skrek om att hon var tvungen att hitta nya värden i livet och erbjöd henne 20 000 att gå till en kognitiv beteendetrepeut och livscoach eftersom hon vägrar att ha något att göra med Uppsala Kommuns vårdinträttningar. Hon lyssnade inte.
Fem minuter senare var allt tip-top igen, mamma spexade, lekte säl i vattnet och tyckte att vi skulle simma 1000 meter. Jag satt bara och stirrade lite apatisk, utmattad efter den tvära humörsvängningen. Sen åkte vi till pappas kompis Hoshang som hade en liten tillställning för att fira sitt negativa provsvar på det som läkarna hade trott var återkomsten av den cancer som han med nöd och näppe klarat livhanken ifrån. Det bjöds whiskey, egenimporterat dessertvin från Spanien och färska pistachenötter från Iran. Kärleks- och uppmärksamhetstörstande mamma var jättefysisk och ville krama alla, särskilt Hoshang (som hon har en totalt o-liten crush på) och försökte få gensvar från universitetsproffesorerna om att det fanns mycket faror med internet. Pappa var wild n' carzy, rökte en halv cigarett och bestämde att han skulle cykla från Kerala till Goa. Pappas gamla rockräv till polare Roffe hade läst intervjun med mig i UNT och kallade min oupphörligen klubbdrottning. Jag kände mig som elva och ett halvt, jätteobekväm och megapinig. Tjo och tjim och till slut var vi tillbaks vid historian om min förlossning. Sen åkte vi hem.
Mitt huvud bultade av huvudvärk pga kvällens alla tvära kast. Fick sms från Anders i Thessaloniki. Han hade ätit enorma mängder kött och kollat på grekiskt underhållningprogram med programledare i fula frisyrer. Han och Geo skulle ta nattåget till Sofia dagen efter. Jag blev avundsjuk - jag älskar att åka nattåg genom centraleuropeiska länder, kramade en av kuddarna lite, tog mig själv på brösten lite och somnade.
Idag ringde mamma och ursäktade hennes utspel igår. Hon hade inte fått rätt inställning på Zoloften sedan senaste depressionen och sa att jag inte fick berätta för någon. Hon tyckte att hon var tillräckligt stigmatiserad av samhället förtidspensionerad och med de pyskiska problem hon har i perioder. Jag bara: nej nej mamma. Hon skulle inte förstå.
Jag, mamma och pappa begav oss ut till Vårdsätra för ett rofyllt kvällsdopp. Min familj är allt annat än rofylld så 30 minuter senare så hade mamma gormat ut sitt hat gentemot: kvinnan som hade förtidspensionerat henne mot hennes vilja via mail, min bästa kompis mamma "som var så himla lyckad och klarade av allt så himla perfekt", Försäkringkassan, Uppsala Kommun, IT-samhället, Musikens Hus och alla kvinnor som svikit Nicklas Strömstedt (ja den Nicklas Strömstedt). Hon grät och skrek om att hon tillhörde samhällets B-lag och att hon lika gärna kunde hänga sig medan jag och pappa skrek om att hon var tvungen att hitta nya värden i livet och erbjöd henne 20 000 att gå till en kognitiv beteendetrepeut och livscoach eftersom hon vägrar att ha något att göra med Uppsala Kommuns vårdinträttningar. Hon lyssnade inte.
Fem minuter senare var allt tip-top igen, mamma spexade, lekte säl i vattnet och tyckte att vi skulle simma 1000 meter. Jag satt bara och stirrade lite apatisk, utmattad efter den tvära humörsvängningen. Sen åkte vi till pappas kompis Hoshang som hade en liten tillställning för att fira sitt negativa provsvar på det som läkarna hade trott var återkomsten av den cancer som han med nöd och näppe klarat livhanken ifrån. Det bjöds whiskey, egenimporterat dessertvin från Spanien och färska pistachenötter från Iran. Kärleks- och uppmärksamhetstörstande mamma var jättefysisk och ville krama alla, särskilt Hoshang (som hon har en totalt o-liten crush på) och försökte få gensvar från universitetsproffesorerna om att det fanns mycket faror med internet. Pappa var wild n' carzy, rökte en halv cigarett och bestämde att han skulle cykla från Kerala till Goa. Pappas gamla rockräv till polare Roffe hade läst intervjun med mig i UNT och kallade min oupphörligen klubbdrottning. Jag kände mig som elva och ett halvt, jätteobekväm och megapinig. Tjo och tjim och till slut var vi tillbaks vid historian om min förlossning. Sen åkte vi hem.
Mitt huvud bultade av huvudvärk pga kvällens alla tvära kast. Fick sms från Anders i Thessaloniki. Han hade ätit enorma mängder kött och kollat på grekiskt underhållningprogram med programledare i fula frisyrer. Han och Geo skulle ta nattåget till Sofia dagen efter. Jag blev avundsjuk - jag älskar att åka nattåg genom centraleuropeiska länder, kramade en av kuddarna lite, tog mig själv på brösten lite och somnade.
Idag ringde mamma och ursäktade hennes utspel igår. Hon hade inte fått rätt inställning på Zoloften sedan senaste depressionen och sa att jag inte fick berätta för någon. Hon tyckte att hon var tillräckligt stigmatiserad av samhället förtidspensionerad och med de pyskiska problem hon har i perioder. Jag bara: nej nej mamma. Hon skulle inte förstå.
posted by Annamaria och Andrea at 12:47 PM
4 Comments:
Jag tror romanen kan bli fantastisk. Alltid lite speciellt med personlig blogginlägg men det här var bra. tror jag tar tillbaka allt jag sagt om dagböcker etc. Får bikta mig i helgen.
By the way: Tack för hjälpen med länkarna
Jag tror både du och Per Hagman borde skaffa ett guldkort som gäller på alla tåg i Europa. Man känner sig för övrigt alltid som elva och ett halvt tillsammans med föräldrar och deras vänner. Plötsligt slår finnen ut på nästoppen och man har stripigt hår och tackar artigt.
Tack Martin! Alla blogginlägg är personliga blogginlägg. Bara i lite olika grad..
Skulle själv behöva lite hjälp med mina länkar. De ser för taskiga ut. Är inte något datasnille för fem öre.
Haha ja jag och Per Hagman ja, jag tror att vi skulle kunna bli rätt osamt och bråka en del under våra Europa-resor. Han skulle tycka jag var PK och tråkig när jag inte vill lägga reskassan på att åka första klass och jag skulle tycka att han romantiserade töntiga saker. Sen skulle vi sucka ikapp av lycka när det blixtrade och regnade medan tåget sprängde genom Frankrike, slåss om bästa guldkitschen på nån marknad och vara bästisar igen samstämmiga i att Sverige är sjukt tråkigt.
Post a Comment
<< Home