Godnatt

Jag känner mig för personlig för dig bloggen. Du tror att du vet allt om mig men så är verkligen inte fallet. Inget bra utgångsläge.

Jag har kommit på en roman jag skall skriva. Vet inte den exakta tidpunkten men det är innan en person dör men denne måste ge sitt medgivande och det kan bli svårt. Personen kommer tro att den ger fel bild men det är rätt älskbild och det skulle innebära upprättelse i världen. Den kommer ta hundra år att skriva för personen kommer föra mig på vill och irrvägar för att skydda mig. Det är dock inte en bloggroman med svengelska. Den är på blodigt Ami-allvar, så blodigt Ami-allvar det kan bli alltså.

Vi får sen om romanen är begraven imorgonbitti eller kanske när låten är slut. Flyttar nålen till början av låten efter varje avslut så ett tag kommer jag nog kunna hålla kvar den.

Kommer på massa saker jag skall göra hela tiden, glömmer bort dem i brain-villervalla, försöker desperat återuppliva dem men får slutligen hålla stilla begravningar för idéer som passerat sitt bäst-före-datum. Livet är så kort och här sitter jag och äter lunch liksom. Är det bara jag som är stressad över livet, kärleken och konsten? Jag är 22 och det känns som att jag ständigt kämpar mot en osynlig deadline. Det kan inte vara normalt.

Har historier jag vill berätta för dig, frågor jag vill dryfta, men mina fingrar mot tangentbordet känns kalla som efter en januarinatt utan vantar. Du känns aldrig riktigt som rätt forum. Du är så många och jag vet inte riktigt vad ni vill.

Jag vill läsa om spretiga människor. Vart kan jag läsa om spretiga människor? I bloggform? Jag vill se dem växa fram men är för rastlös för romaner just nu.

Thank you and goodnight.