Anglosaxisk populärkulturell techno antropologi (med klassperspektiv)

Häromdagen ringde en kille från England. Han berättade att han och lite "kollegor" var i Sverige för att mastra sin skiva, networka med sitt skivbolag och jag vet inte allt. Han hade fått höra att jag hade koll på vad som hände i stan och fått mitt telefonnummer av Kung Henry. Jag visste inte att Kung Henry hade mitt nummer och det mesta med telefonsamtalen var väldigt förvirrande. Hur som helst gav jag honom lite tips och bjöd honom på festen på lördag. Igår var jag tog jag en öl med dem.

Eftersom de hade fått mitt nummer från Uppsalas enda hiphop-profil trodde jag de skulle vara hiphop-människor. De visade sig dock vara fem stycken så-jävla-nere-i-skiten-ravekids från engelska landsbygden. Det var en techno-antropologisk dröm som hette duga! Fem killar, runt 20, i bylsiga Carhartt-kläder, skateskor, slouchiga ryggsäckar, rakade skallar, kepsar och ringar i näsan. Inramning av kvällen var perfekt; eftersom de såg ut som ungdomshuliganer efterfrågades leg (på Palermo!!) och när två av killarna inte hade det med sig blev vi blev informerade om att vi inte fick stanna längre än klockan tio.

De berättade sin kaosartade Sverigehistoria om hur deras manager och producent kvaddat bilen och låg på sjukhus, att de nu bodde i dennes hus 1,5 timme utanför Uppsala och att de knappt kunde ta sig därifrån då bilen var mos och det inte gick några bussar dit. För att ta sig hem sista biten var de istället tvugna att ta taxi från närmsta håla. Den var tvungen att beställas innan 19.00, som var sista beställningen för landsortstaxin. De visade upp en turistbroschyr om området kallad "In the heart of the swedish wilderness" med en glad gubbe med en stor fisk på framsidan. När de inte satt därute isolerade gick de mest runt i stan i Uppsala och Stockholm och letade efter bra folk att networka med. Det kryllade inte av technomänniskor på våra gator och torg hade de märkt. Kung Henry hade de sett, och börjat snacka med på ett café, annars hade de mest hängt med en metalkille som även han hade en studio i skogen. Metalkillen pratade mycket om att han gjorde "farliga saker" med får. Jag var den skönaste och mest "upplysande" personen de träffat i Sverige under två veckor sa de. Jag verkar onekligen haft en jävla konkurrens...

Vet inte riktigt varför de fått för sig att åka till Sverige och "nätverka" och fippla med sina produktioner, deras planer och hela vistelsen verkade onekligen väldigt ouppstyrd och diffus. De sysslade inte heller med den techno som vi trendkänsliga svenskar helst vill ha den. De anordnade illegala rejv på åkrar. Ingen glammig Stureplans-maskerad där inte. Mer ryggsäck och gråmulet väder. De var fett nere med break-beats, break-core, jungle "crazy shit like Aphex Twin" och frågade om jag gillade gabber även fast jag var tjej. Så jävla sköna! Kändes lite jobbigt att jag kanske krossade lite illusioner om Sverige som landet där de skulle få sitt stora break-trough och asmycket bra kontakter för deras framtida knas-break-core-karriärer. Nåväl de får komma på fest på imorgon iaf. Be nice to them friends and enemies! Looks and credd isn't everything vad än kommersiell Stockholmsmedia försöker intala oss!

England verkar för övrigt vara sånt jävla konstigt (och fascinerande) land. Jag menar maten! Drogkulturen! Fotbollskulturen! Att ciggen kostar 80 spänn! Att kvinnorna i snitt tjänar hälften så mycket som männen! Deras politiska aristokrati! Privatskolorna där 7-åringarna kläs i frack och cylinderhatt! Att typ alla utom Kate Moss är så ugly!