Läsko-psykopater

Plöjer Dexter om nätterna nu. Så bra! Otroligt skickligt avvägd blandning av utstuderat American Psycho-våld, fuktiga Miami-nätter med skaldjur och salsa-latinosväng, vanligt hårdnackat mordrotel-bjäbb och Dexters pendlande mellan vardagen som massmördare och den som ömsom dråpligt spelad, ömsom "lyckad" familjefar. Börjar dessvärre bli lite störd på alla barndomsåterblickar som skall få en att förstå hur sjuk han är och anledningarna till det. Kunde skippat hälften om det inte framöver visar sig att de fyller någon helt oväntad funktion mer än den tidigare nämnda.

Jag kan nog inte tänka mig en bättre mätsticka på skådespelarinsatserna än att Michael C. Hall kommer undan som Dexter utan att David Fisher blixtrar förbi framför mina ögon en enda gång. En presatation som heter duga om man, som jag, har sett varenda avsnitt av Six Feet Under . Det är mycket skickligt uppbyggda karaktärer, skådespel och stämningar överlag. Jag menar - mördaren som Dexter leker katt och råtta med! Så jävla läskig! Efter första avsnittet mådde både jag och Anders skitkonstigt och var tvungna att kolla på typ David Letterman flera timmar efteråt för att känna oss mänskliga igen. Jag är fortfarande på nivån kolla-efter-mördare-under-sängen efter varje avsnitt. Det går bra så länge jag tittar, men sen, när tv:n är avstängd, Dexters ändå trygga psykopati försvunnit ur bild och det är dags att sova, då är den otrygga psykopatmördaren kvar i min lägenhet! Han sitter bakom duschdraperiet, smyger utanför det öppna (snart stängda fönstret) och stirrar på mig när jag krampaktigt skedar Anders! Ursäkta men när hände det senast att en film/tv-serie lämnade en med sådana obehagskänslor inför specifika rollkaraktärer? Typ Arkiv X på mellanstadiet då jag, innan sänggång, var tvungen att titta efter i fönstret så att ingen Kryceck-människa vars ögon blev svarta som ubåtsvatten hängde i fönsterkarmen... Nä alltså, fy fan för läsko-mördaren i Dexter. He scares the shit out of me (men jag gillart ändå)...



Det obehagligaste jag sett i år förutom Dexter och Upppdrag Gransknings vidrigt dramatiserade inslag om Bobby-mordet är helt klart dokumentären om vänskapsresan till Nordkorea: Friends of Kim. Det är en studie i SANN psykopati, perverterad syn på politik, lojalitet och människor. "Huvudpersonen" Alejandro är bland de sjukaste vanliga människorna jag sett en glimt av genom tv-rutan. Är man minsta intresserad av samtidshistoria och politik men kanske framförallt psykologi så måste man se Friends of Kim.

Två andra fett påfrestande och läskiga filmer (tack och lov fiktion) är holländska Spoorloos och thailändska Shutter. Den sista på det lite uttjatade asien-skräck-temat: osaliga andar i långt hår...