Till er alla, från mig: En technoarm från Barcelona
Först ut i reseredogörande-maratonet är en Barcelona-text. Den plitades ned på ett tåg mot Montpellier med Sonár-nattens basgångar fortfarande dånande i öronen.
Femte besöket i Barcelona (dags att sluta räkna sånt i nu uppkommen ålder kanske?) blev precis så bra som jag hoppades på när jag på Olle och Hannas terass skrev mitt Barca-inlägg. Precis som planerat gjorde vi inte mycket annat än att klubba, äta och sova. B-pitch strandfesten var jävla bra! Satt i solen och drack öl några timmar innan den riktiga tillströmningen med folk. Träffade upp alla svenskvänner (inga jobbiga technokillar thank god, bara fina människor), blev sträv i håret av salt, gled framåt kvällen i slip-in-klänningen och äntrade "dansgolvet". Vrålade i den otroligt påpassade Ellen Alliens öra om vilken fantastiskt förebild hon var (ALLA skulle verkligen säga hej, fotas med henne, ge hennes skivor, dansa med hennes etc - I kind of noticed då jag stod en person ifrån henne och dansade), lekte professionell fotograf och dansade, dansade, dansade med nya och gamla Myspace-vänner, slutligen euforiskt på bord, stolar och palmer i kruka. Här blev jag förevigad dansandes till tonerna av Simon Bakers - Plastik som Ellen körde.
Hade svårt att tro att något kunde bräcka timmarna där när vi skulle vidare till Nitsa och Kompakt label-kvällen. Det började finfint med att vi splittade på oss och inte kunde få tag på någon taxi. Angelica, Cornelia och gänget drog till metron medan jag, Anders B och några tyskar fortsatte taxisökandet. Det såg mörkt ut men Anders var glad i hågen och försökte hoppa in i fräsiga spanjorskors sportbilar och be dem agera privattaxi. Det gick sådär. Jag diskuterar Münchens techno-scen med tyskarna när jag helt plötsligt ser en mongoglad Anders vinka från i världens minsta Golf. Bilen fräser iväg. Utan mig. Tyskarna som var ladies-men även under extremt kokain-rus tyckte det var lite konstigt beteende, då de trodde att han var min pojkvän. Ja bara: "Nej Nej. I have a better Anders.". Fortsätter resan mot Nitsa med mina nyfunna germanska vänner istället. Irrade runt på Las Ramblas för att försöka hitta tyskarnas hotell ("It's supposed to be somewhere at Las Ramblas) där de skulle hämta pengar och knark. Borstade på hotellrummet tänderna med eltandborste för första gången någonsin innan vi till slut drog vidare till Nitsa. Drämde där till den fortfarande mongo-flinande Anders så jävla hårt, drack lite svindyr öl och tanzade till morgontimmen. Nitsa var bra men kändes tyvär för instängt och syrefattigt efter open air-festen innan. På vägen in i taxin hem stoppar några uppenbart svenska killar oss och frågar oss på engelska om vi vill med på "the greatest after-party!". Jag upptäcker att en av dem är den kille jag tvingade att torkade upp sitt kiss efter sig på Teatron härom sisten (skrev om det här). Vi svarar på svenska att det är bra ändå och jag gömmer mig lite. Taxiresan i hem i morgonljuset ackompanjerades av radions Nelly Furtado - All good things. Älskar taxi-resorna hem på morgonen - så himla fina!
Lördagen började med att dusha ur 300 gram rök- och strandpartiklar som adderats min kropp kvällen innan. Efter det hann vi bara på fastande mage stå i spansk biljettkö i 45 minuter innan kvällens aktiviteter drog igång med Olle och Hannas avskedsfest på terassen. Hanna hade lagt mat i dagarna tre och dukade upp himla goda snittar, pajer och sallader. Vi blev dock ganska kortvariga då vi löst vår enda "riktiga" Sonárbiljett till kvällen. 50 euro kändes lite magstarkt för min lätt överansträngda resebudget (äta på Guide Michelin restaurang utan att först kolla studentekonomisaldot = big no no). Men redan utanför ingången släppte jag all min pengaångest och insåg att pengarna antagligen skulle vara väl investerade. Möte upp Anders B, Martin Cöster och nån SVD-snubbe och knatade in i det enorma festivalområdet. Sippade på lättdrucken, smaklös, ännu en gång svindyr öl till tonerna av Matthew Dears nästan post-punks-synthiga livegrej Big Hands. Det lät fantastiskt, under den bara himlen men med betong istället för lera under fötterna. Det mesta lät överhuvudtaget otroligt bra, men då hade vi också gjort ett litet festivalschema som vi ganska slaviskt följde för att inte upptäcka att man missat nåt viktigt till förmån för typ två trötta ravebritter med lika trötta fans, uppenbarligen non-stop knarkade sedan 1991. Vi hann med Black devil disco club, Dixon, Amê, lite Jeff Mills och Radio Slave och dansade tills fötterna var lätta istället för tunga och allt var fucking fantastiskt! När solen gick upp bakom scenen till tonerna av 2000 and Ones mix på Aardvarcks Cult copy, Canvas - The Cat, Radio Slave mixen på Matt O'Briens Serotone och Amês - Enoi liksom... Varför vill någon besudla de ögonblicken med att lägga ut massa skabbiga YouTube filmer tagen från längst bak, där knarktrasiga människor irrar runt för att ibland utbryta i något spastiskt danssteg?
Sista låten vi hörde när vi hand i hand vandrade ur dans- och substanshavet av människor var Felix Da Housecat - What Does It feel Like? (Röyksopp mix) som passade gråtmilt bra in som soundtrack till filmen om den Barcelona-natten. Klockan sju var taxikön utanför inte av denna världen men vi inte ville förstöra den stämningen genom att sätta oss i en buss. Istället bestämde vi oss för att spä på Human Traffic-stämningen (det är sånt här du syftar på va Mia?) genom att med sävliga steg gå klibbiga och lyckliga hem genom staden. Jättefint verkligen. Tills verkligenheten kom påträngande när de 6 timmarnas dansande gjorde sig påmint i fötterna, de hurtiga morgonjoggarna blev fler och fler och "hem" kändes så jävla långt bort. Morgonen kom trots allt ändå att avslutas på en buss med pendlare och småhundar hårt hållna i sina koppel. Men det gjorde inget för jag jag hörde fortfarande basen dunka i både mitt och Anders bröst där jag låg halvslumurande.
Femte besöket i Barcelona (dags att sluta räkna sånt i nu uppkommen ålder kanske?) blev precis så bra som jag hoppades på när jag på Olle och Hannas terass skrev mitt Barca-inlägg. Precis som planerat gjorde vi inte mycket annat än att klubba, äta och sova. B-pitch strandfesten var jävla bra! Satt i solen och drack öl några timmar innan den riktiga tillströmningen med folk. Träffade upp alla svenskvänner (inga jobbiga technokillar thank god, bara fina människor), blev sträv i håret av salt, gled framåt kvällen i slip-in-klänningen och äntrade "dansgolvet". Vrålade i den otroligt påpassade Ellen Alliens öra om vilken fantastiskt förebild hon var (ALLA skulle verkligen säga hej, fotas med henne, ge hennes skivor, dansa med hennes etc - I kind of noticed då jag stod en person ifrån henne och dansade), lekte professionell fotograf och dansade, dansade, dansade med nya och gamla Myspace-vänner, slutligen euforiskt på bord, stolar och palmer i kruka. Här blev jag förevigad dansandes till tonerna av Simon Bakers - Plastik som Ellen körde.
Hade svårt att tro att något kunde bräcka timmarna där när vi skulle vidare till Nitsa och Kompakt label-kvällen. Det började finfint med att vi splittade på oss och inte kunde få tag på någon taxi. Angelica, Cornelia och gänget drog till metron medan jag, Anders B och några tyskar fortsatte taxisökandet. Det såg mörkt ut men Anders var glad i hågen och försökte hoppa in i fräsiga spanjorskors sportbilar och be dem agera privattaxi. Det gick sådär. Jag diskuterar Münchens techno-scen med tyskarna när jag helt plötsligt ser en mongoglad Anders vinka från i världens minsta Golf. Bilen fräser iväg. Utan mig. Tyskarna som var ladies-men även under extremt kokain-rus tyckte det var lite konstigt beteende, då de trodde att han var min pojkvän. Ja bara: "Nej Nej. I have a better Anders.". Fortsätter resan mot Nitsa med mina nyfunna germanska vänner istället. Irrade runt på Las Ramblas för att försöka hitta tyskarnas hotell ("It's supposed to be somewhere at Las Ramblas) där de skulle hämta pengar och knark. Borstade på hotellrummet tänderna med eltandborste för första gången någonsin innan vi till slut drog vidare till Nitsa. Drämde där till den fortfarande mongo-flinande Anders så jävla hårt, drack lite svindyr öl och tanzade till morgontimmen. Nitsa var bra men kändes tyvär för instängt och syrefattigt efter open air-festen innan. På vägen in i taxin hem stoppar några uppenbart svenska killar oss och frågar oss på engelska om vi vill med på "the greatest after-party!". Jag upptäcker att en av dem är den kille jag tvingade att torkade upp sitt kiss efter sig på Teatron härom sisten (skrev om det här). Vi svarar på svenska att det är bra ändå och jag gömmer mig lite. Taxiresan i hem i morgonljuset ackompanjerades av radions Nelly Furtado - All good things. Älskar taxi-resorna hem på morgonen - så himla fina!
Lördagen började med att dusha ur 300 gram rök- och strandpartiklar som adderats min kropp kvällen innan. Efter det hann vi bara på fastande mage stå i spansk biljettkö i 45 minuter innan kvällens aktiviteter drog igång med Olle och Hannas avskedsfest på terassen. Hanna hade lagt mat i dagarna tre och dukade upp himla goda snittar, pajer och sallader. Vi blev dock ganska kortvariga då vi löst vår enda "riktiga" Sonárbiljett till kvällen. 50 euro kändes lite magstarkt för min lätt överansträngda resebudget (äta på Guide Michelin restaurang utan att först kolla studentekonomisaldot = big no no). Men redan utanför ingången släppte jag all min pengaångest och insåg att pengarna antagligen skulle vara väl investerade. Möte upp Anders B, Martin Cöster och nån SVD-snubbe och knatade in i det enorma festivalområdet. Sippade på lättdrucken, smaklös, ännu en gång svindyr öl till tonerna av Matthew Dears nästan post-punks-synthiga livegrej Big Hands. Det lät fantastiskt, under den bara himlen men med betong istället för lera under fötterna. Det mesta lät överhuvudtaget otroligt bra, men då hade vi också gjort ett litet festivalschema som vi ganska slaviskt följde för att inte upptäcka att man missat nåt viktigt till förmån för typ två trötta ravebritter med lika trötta fans, uppenbarligen non-stop knarkade sedan 1991. Vi hann med Black devil disco club, Dixon, Amê, lite Jeff Mills och Radio Slave och dansade tills fötterna var lätta istället för tunga och allt var fucking fantastiskt! När solen gick upp bakom scenen till tonerna av 2000 and Ones mix på Aardvarcks Cult copy, Canvas - The Cat, Radio Slave mixen på Matt O'Briens Serotone och Amês - Enoi liksom... Varför vill någon besudla de ögonblicken med att lägga ut massa skabbiga YouTube filmer tagen från längst bak, där knarktrasiga människor irrar runt för att ibland utbryta i något spastiskt danssteg?
Sista låten vi hörde när vi hand i hand vandrade ur dans- och substanshavet av människor var Felix Da Housecat - What Does It feel Like? (Röyksopp mix) som passade gråtmilt bra in som soundtrack till filmen om den Barcelona-natten. Klockan sju var taxikön utanför inte av denna världen men vi inte ville förstöra den stämningen genom att sätta oss i en buss. Istället bestämde vi oss för att spä på Human Traffic-stämningen (det är sånt här du syftar på va Mia?) genom att med sävliga steg gå klibbiga och lyckliga hem genom staden. Jättefint verkligen. Tills verkligenheten kom påträngande när de 6 timmarnas dansande gjorde sig påmint i fötterna, de hurtiga morgonjoggarna blev fler och fler och "hem" kändes så jävla långt bort. Morgonen kom trots allt ändå att avslutas på en buss med pendlare och småhundar hårt hållna i sina koppel. Men det gjorde inget för jag jag hörde fortfarande basen dunka i både mitt och Anders bröst där jag låg halvslumurande.
posted by Annamaria och Andrea at 1:39 PM
7 Comments:
Jag utlovade ju (massiv) respons på krönikan (apropå jantelagen osv, kvällen i Malmö om du kommer ihåg). Här kommer den! Framförallt håller jag med om att det finns ”sunda ideal att finna” i klubbande. Och i att vara uppe sent, och även i att gå på Pallet på tisdagar. Men jag tycker inte att dom ”idealen” tvunget måste ställas mot den inrutade ”vardagen” eller den osäkra ”framtiden”. Att det istället räcker med att det är KUL att var uppe sent, och att dansa, och att det är vackert om solen är uppe när man går hem. Lycka och skönhet är sunda ideal i sig, och har ett egenvärde. Jag tror inte att man typ ”måste” ägna sig åt ”hedonism” som en motvikt till vardagen, det är väl olika saker som kompletterar varandra. Jag tycker inte att man behöver ursäkta sitt klubbintresse (även om det kanske inte varit avsikten tycker jag att man kan läsa krönikan som ett sätt att ursäkta klubbandet) genom att hänvisa till att ”allt annat” är inrutat eller tråkigt eller whatever. Klubbandet eller ”festandet” måste liksom inte vara en ventil utan bara någonting som är gött. Däremot håller jag verkligen med om att hitta känslan av att befinna sig i stunden, det är det bästa som finns. Och att det är fysiskt, som mat. Man stoppar in maten i kroppen, och det ska kännas som att man stoppar in musiken i kroppen, eller att kroppens gränser upphör. Jag gillar dansmusik mycket på grund av just de ”ideal” som jag tycker den förmedlar. Dansmusikens sätt att bygga luftslott. Jag gillar cheesiga medelhavsdiscoanthems som Waiting For A Star To Fall och inbillningen om att allt kommer att bli bra. Och att man inte måste skämmas. På så vis tycker jag verkligen att man kan se klubbkultur som en befriare från jantelagens bojor, och i detta avseende är det kanske en ”ventil”. Jantelagens själva funktion är väl just att sticka hål på luftslott. (typ han i 100 höjdare som bodde i en Amazon eftersom allt i denna värld ändå bara är trams). Sen tycker jag väl i och för sig inte att jantelagen har något problem med att hantera det som är vackert (soluppgång) – bara man ser till att skämmas för att man fått ta del av det. Därför är det bra med bakfylla, som kan sköta det åt en. Win-win alltså.
Ami, ledsen för det där med Golfen efter B-pitch! Verkligen kul att läsa din blogg för övrigt. /Anders B
Ami!
Vad härligt med sand i håret efter en strand-fest kl sju på morgonen, jag kan tänka mig att ni hade precis den där stämningen som man alltid vill uppnå!
Jag är ledig from fredag, Du kan väl komma och hälsa på mig nästa vecka? Puss
Haha ja det blev verkligen massiv respons! Vad roligt! Kommer dock inte ihåg hur vår diskussion löpte. Den handlade väl om två olika saker: jantelagen som sådan och vikten av att arbeta och göra rätt för sig.
Visst har du rätt i att hedonism och vardag kompletterar varandra. Hedonism hela tiden blir till slut även det "vardag". Jag tror dock inte denna "vardag" måste bestå i ett 9-5 jobb. Det kändes som att det var däri som våra åsikter skillde sig i Malmö. Jag tror att människan kan vara lycklig utan att "göra rätt för sig" i ett 9-5 jobb. Vardag skaffar sig människan med jobb eller utan jobb. Det blir helt enkelt det "liv" och rutiner man får mest av.
Självklart är skönhet och lycka ett egenvärde. Otroligt många människor förvägrar sig dock dessa genom att arbeta hela tiden, går på klubb när de kanske istället skulle vilja fjällvandra, späker sig istället för att äta god mat eller vad det nu kan vara för att de tror att det förväntas av dem. Man prioriterar andras definition av lycka (pengar, karriär, makt ect) istället för att lyssna på sin egen.
Dansmusiken har alltid hållit skönheten och ruset i studens fana högt. Discon är väl kanske det tydligaste exemplet som verkligen agerade motvikt "vardagen" med tråkiga jobb, opersonliga kläder och för de många svarta och hispanics som samlades under dess fana: diskriminering och låg status. Dansgolvet var och är för många en ventil från allt sådant. Dansmusik har under många och långa perioder varit bespottad och sedd som mindre värd och inte "lika fin"
som annan musik, blivit sedd som "nöje" och inte "kultur".
Sen apropå vardagen igen: den behöver inte vara tråkig i sig. Bara för något är "roligare" eller "bättre" på ett annat sätt betyder det inte att de andra är dåligt. Carpe Diem handlar ju om att fånga dagen, inte bara natten/semestern/pensionen eller vad det nu kan vara. Där har dansmusiken mycket att bidra med då den i sina bästa stundet verkligen kan få folk att känna vad det är att vara i stunden.
Anders B:
Hehe vi är kvitt sen jag slog till dig:) Har lite överseende med dig, hade det varit någon mindre väntad hade jag dock lackat ur!
Var kul att hänga med tyskarna också! Vi träffade ju dem i München också! De var assköna!
Mia:
Det var lite planer på Sthlm i helgen faktiskt men alltså jag har inte ens pengar att betala hyran så vette katten alltså. Ringer dig!
Pus pus
Nej det är klart att man inte måste arbeta nio till fem, det där handlande väl mest om "min teori" om att det oftast är folk som påstår sig avsky rutiner som verkar behöva dom mest. Det här med att arbeta och göra rätt för sig är ju dock mycket svårare för mig. Kanske får ta hela den vändan en annan gång.
Erik:
ja det är ju rätt komplexa (men ack så intressanta) diskussioner som spänner över en mängd områden! Det blir på Palermo på den! haha
Post a Comment
<< Home