Party like your seventeen

Igår var jag på en hemmafest som hemmafesterna var när man var 17.

Det började desto mognare med att jag, Fia och mina Hospitalityclub-portugiser Rita och Michael drack vin hemma i lägenheten. Min pappa kommer oväntat förbi med massa flyttkartonger. Här blir jag genast 17 och lite nervös över att Fia precis rökt på balkongen och det luktar in i lägenheten, tänk om pappa tror att det är jag liksom! Vi går vidare och på festen upptäcker vi att nästan alla är utklädda. Temat är "Föräldrar och anhöriga". Vi bara "nej shit vi visste inte att det var maskerad" vilket vi egentligen visste bara att vi inte orkade klä ut oss. Hade ingen lust att tvinga portugiserna till det för de skulle gå direkt från festen till nattåget mot Narvik.

Folk var överlag rätt dåligt utklädda. Typ "hehehey jag är helt wild and crazy och har klätt ut mig till min pappa vilket innebär att jag har min gamla vanliga indieoufit som jag alltid har bara ett par roliga glasögon så folk inte kan tycka jag är pinig eller ful". Stahre och Anders Arodén hade dock lyckats bra med sina outfits. Stahre med sina ståtliga 2 meter var iklädd fotsida jeanskjol och smink. Meningen var att han skulle vara sin lillasyrra men intrycket var mer av någon identitetskrisande Almodovar-transa. Anders Arodén var sin Sandvik-chef till pappa med lite otymplig kostym och slipsnål i form av klassiska Sandvik-sågen. Subtilt men bra.

På festen fanns bål en masse och portugiserna tittade fascinerat på alla alternativa människor utöver de utklädda och måste fått vatten på sin kvarn i att svenskar är väldigt utseendefixerade. Rita som var designer och åkte runt på massa designmässor i hela världen och vann priser såg typ ut som en scoutledare i sina slitstarka kläder, kortklippta hår och osminkade ansikte. I Sverige skulle en människa i hennes bransch och med hennes framgång aldrig se ut så känns det som. Rita och Michael tyckte svenskar var mycket lustiga som verkade lägga ner extremt mycket tid på sitt utseende och målade på sig konstiga solbrännor (s p r a y t a n).

Folk hånglade lite i soffan, spillde ut rödvin på parketten, crazydansade lite hastigt och lustigt, bankade hysteriskt på toalettdörren när man var på toa och började allt eftersom kvällen gick bry sig mindre och mindre om att röka på balkongen. Fia drev med en stackars kille som sade sig bara lyssna olika trance-versioner av gamla 80-tals hitar så som Living on a prayer och Fading like a flower med Roxette. Hon berättade att på klubben Dynamic spelade man nästan bara sådant och att det skulle vara paradiset på jorden för honom. Jag och Fia hamnade jävligt packade i en nästan skrattreatande seriös diskussion med KUNQ-Siri om huruvida modefotografen Terry Richardson som har gjort de uppmärksammande Sisley-kampanjerna var queer eller bara förutsägbart tråkigt sexistisk. Jag började dravla om att förmedla kärleken genom linsen var det verkligt svåra och utmanande (dunno why).

Efter att grannarna ringt på några gånger stormade nu psykogrannarna från hell in och golvade allt som kom i deras väg. De påstod att folk kissat från balkongen ner på dem, tryckte upp en tjej som opponerade sig mot väggen och var allmänt galna. På säkert avstånd var de dock väldigt lustiga att se på. Mannen hade om jag inte minns helt fel någon konstig lila polyester-skjorta och fru angry-neigbour hade kort tight klänning med Dolce Gabbana-tryck från senaste solsemestern på Kos. Till slut kom polisen och drugy-friend nummer ett och två blev lite nervösa. Festen slutade inte för det men jag och Fia åkte hem till mig för ett sleep-over. Väl hemma började vi bästisprata i sängen och vid fem hade Fia fått tillräckligt mycket konstiga idéer för att tycka sig behöva åka hem och ringa sin pojkvän i Australien och äta hembakt bröd.

För övrigt rökte jag, vilket jag har slutat med. Som sagt en äkta sweet-seventeen-fest var det.

Min bästis på min bästa balkong