You spin me round (like a record)

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli författare eller ägna mig åt skrivande av mer professionell karaktär. Till alldeles nyss hade jag tänkt mig att författare var något jag astronaut-ville-bli på mellanstadiet tillsammans med Bondbrud, snygg och första kvinnan på Mount Everest (hela den kvinnliga 2000-tals fällan i ett, eller 2000-tals kvinnodrömmen om man är på det amerikanska humöret).

Jag har alltid velat sluka hela världen, glömt att tugga, rapat, fått sura uppstötningar och tänkt att nästa gång skall jag inte bli så där superhungrig igen så jag slänger i mig maten/världen men ack... Läste mina vackra tonårsdagböcker ikväll (är det jag eller de som är vackra eller är det bara ensam-mitt-i-natten-narcissismen?) med dess neonblinkande melankoli, resignerade uppgivenhet, galna hybris, cementmurade och hundra meter ner i marken fjättrade framtidstro och någonstans där nere fanns ganska uppriktiga men blyga författardrömmar. Blir generad. Hade glömt att jag alltid velat skriva, berätta saker för andra. Har alltid letat efter saker att säga folk mellan gångerna jag kommit på vad jag verkligen vill säga. Jante säger att det är lite fult. Inte skall väl jag, inte har väl jag något att säga om nåt särskilt. Men vad många fula vi är. Som jag vill lyssna på, Jant-Olof till trots.

Snart är det hur som helst nytt år och mitt liv kommer antagligen ta någon dramatisk vändning igen. Eller ta och ta jag kommer ge den, jag är inte enbart offer för ödet utan framförallt för mina egna val och nycker. Har insett att så säkert kommer vara fallet ett tag. Det enda som förenar mina nuvarande livsförgreningar (alla växer parallellt men en del lite i skuggan och blir således lite svagare och mer lättbrutna ett tag) är engagemang. Nej föresten stryck det fula ordet från Ami-SAOL! Övertro, dumdristighet, carpe-jävla-diem snarare. Eller ansvar. Man växer med ansvar. Man krymper med ansvar och växer med lite-större-än-gemene-man-ansvar. Det andra ansvaresväxandet är bara i iaktagandes ögon och jag jobbar på att inte ansvars-objektifieras av andra. Beräknad mission completed: Annamaria 50 år.

Imorgon är det julafton 2006. Massa barn ligger förväntansfulla och hoppas på att få allt de drömt om, andra om att få något. Jag drömde om att det skulle vara normalt. Nu är allt till synes normalt. Förutom att jag är människa. En kväll som denna drömmer jag om att sitta ensam på Nynäs, huttra vid cigg-bryggan, cykla och köpa potatis och osminkad skriva någon rad på besparade pengar. Obs obs - ej att förväxla med bonde söker fru-romantik! Eller kanske just det.

Berghain eller total tystnad. Snart är det 2007. Huvudpersonen kommer inte att vara mat så till alla er andra: 2007 års huvudperson kommer att vara mat.