22 and still running

Lyssnar på nya Tough Alliance skivan. Jag ljuger inte när jag säger att det är första gången jag lyssnar på en hel TTA-skiva. Jag har fram tills nu känt mig totalt ointresserad och blank inför såväl deras musik som deras populärkulturhype. Jag var för tok för nere med "riktig" techno och disco när alla electropopband blev allas darlings. Jag förstod inte den ungdomliga yra de framkallade på popklubbarna, bandkillarna som skulle kunna dö för att ha kommit på playback-baseboll-grejen och tjejerna som drömde om att springa genom ett nattgalet Göteborg med någon av TTA-killarna i handen eller bara att inte bli nedtrampade och nedslagna på deras konserterna av alla fans av manligt kön som helt plötsligt fick lov att vara "grabbar" igen.

Kom ett år för sent på att "25 years old and running" var bra och ja nu sitter jag här med "A new chance" som jag försökt lyssna på utan dansmusik-skygglapparna. Vet inte om skygglapparna är på eller av men det är skit samma. Jag gillar den! Hela skivan känns lite som en indieversion av Nelly Furtados - Say it right som var en av förra årets bästa låtar. Det är lite reklamfilm över dem båda. Ni vet magisk sommarnatt med lagom supersnygga American Apparel-ungdomar som är så jävla mycket ungdomar. Alla med känslan av att leva totalt i nuet med ändå har hela världen för sina fötter. Man önskar att man var där och att "A new chance" var soundtracket tills ens eget liv. Och faktiskt! Genom att lyssna på den där skivan dygnet runt en massa sommarmånader skulle allting nog få precis den där romantiska inramningen. Det skulle man dock först inse när hösten kommit och skivan var sönderspelad.

Just den ungdomliga härligheten hade jag dock kunnat gilla tidigare också. Uppenbart nostalgisk musik får väl vilket gammalt indiehjärta som helst att gå igång. Men denna skivan gillar jag mer än av bara indienostalgi skäl. Det är alla små influenser från musikkulturer jag själv håller högt som gör det. Housepianon, Ibiza-strand-influenser och allmänt bra tidigt 90-tal dansmusikvibbar gör sig bra ihop med den nasala pojksången. Klipp och klistrandet känns heller aldrig påklistrat (ursäkta ordvitsen) som det ibland gör när popband upptäcker samplers och får för sig att peka fuck you åt det poparv de tidigare förvaltat. På "A new chance" bildar de istället en jättefin organisk helhet och bidrar starkt till att jag numer kan titulera mig ett TTA fan.

Kanske borde jag iom det omvärdera mitt statement från i somras om att popkillar (i ordets pops vidaste mening) inte har så mycket mer att tillföra musik-Sverige. Men jag vet inte. En svala gör väl ingen sommar...

2000-tals kill-eufori

Tidigt 90-tals Ibiza eufori