Alphaville får mig att känna mig forever young

Blev inget Bricolage för mig ikväll. Inväntade stormen och kollade på film med Fia istället. Tjenare Kungen. Var väldigt skeptisk först - tror det har att göra med att det var länge sedan jag såg en svensk film med "undomlig inramning" eller vad man skall säga. Efter ett tag släppte jag dock garden och lät mig svepas med i den klassiska utvecklingshistorien och bara mös. Efter filmen var slut var jag tvungen att ladda ner lite Alphaville och röka i fönstret. Nostalgi till tusen! En sådan där fin, lite melankolisk nostalgi man bara kan få av musik med stora gester som inger lika stora förväntningar. Som förmedlar känslan av något oåtkomligt och viktigt som känns så långt borta på sitt flick/pojkrum men man vet komma skall bara man flyttar från småstaden/blir lite snyggare/träffar någon själsfrände/blir några år äldre/skaffar cool frisyr. Just Alphaville påminner mig om när jag låg ute på mitt sommarställe (som mina föräldrar köpt tio år för sent, alltså när barnen passerat tonåren) i kanske 17-års ålder och lyssnade på Summer in Berlin i fett hår och mjukismundering och bara kände att neej jag borde inte vara här i fett hår och mjukismundering! Jag borde vara glimma i en storstad med andra glimmande storstadsmänniskor. Sen kanske jag spelade lite TP, högg lite ved, sådde lite solrosor, målade något staket och åkte sen hem och aldrig, aldrig hade det varit så fint att vara i stan igen, att ha artificiella rosor på kind och touperat hår.

Mer musik och sommarnostalgi både om och ifrån somras här.





Jag hör stormen nu...

Spännande!