Cafénostalgi, Nostalgicafé

Hade min lediga dag igår. Gjorde egentligen inte gjort så mycket mer än att sova skitlänge, äta blinier och fika med Sofia. Av gammal (egentligen relativt ny) vana bestämde vi att vi skulle träffas på Lion. Efter ungefär en sekund kom jag på att jag inte var det minsta sugen på att häcka på Lion ännu en ledig dag. Vi bestämde oss istället för att synas på vårt gamla, riktiga stammiscafé: Ofvandahls.

Stegade in på Ofvandahls i svart stärkt knytblus och rödmålade läppar signerade Chanel och insåg direkt hur mycket jag saknat atmosfären där. Jag översköljdes av massa minnen från all den tid jag befunnit mig innanför de fortfarande smått inrökta väggarna. I ettan och tvåan på gymnasiet spenderades jag vet inte hur många hundra lediga (och skolkade) timmar och tiotusentals kronor på kaffe, Budapestbakeleser, cigaretter och lunchbaugetter. Jag och Gina brukade låna småkronor av folk i klassen i slutet av månaden för att ha råd med ett litet paket cigg och åtminstone en kopp kaffe vi kunde dela på (det var eviga påtårer ur samovaren). Fick man inte ihop pengar gick man dit ändå och hoppas på att någon man kände skulle gå av sitt fikaskift så att man kunde ta över deras kaffekopp. När man själv var färdigfikad kanske de hade hunnit komma tillbaka och kaffekoppen kunde återlämnas igen. På Ofvandahls tjattrade man tills alla samtalsämnen var så fullkomligt uttömda att man inte hade flaskhals kvar att säga varandra. Då löste man under tystnad korsord eller ritade på servetterna i väntan på att någon annan man kände kom förbi och kunde dra igång samtalet igen. Vid stägning gick vi kaffestinna och snurriga av alla cigaretter hem till våra icke-rökande föräldrar och förnekade att vi rökt.

I trean blev Fågelsången mitt stammiscafé vilket det fortfarande är. Att jag av praktiska skäl fikar mer på andra ställen spelar ingen roll. Det är för Fågelsången mitt hjärta bultar.

Mitt favvocafé i Lund är detta:


Skrev en liten lovordstext till det cafét i min skunkdagbok för något år sedan då jag var i Lund och jobbade. Lundagård älskas väl av lite samma anledningar som både Ofvandahls och Fågelsången... Old-school-kondotorier in my heart!

Satt och jobbade på ett café precis i min smak igår: Conditori Lundagård i Lund. Det är få saker jag älskar så mycket som den gamla skolans konditorier och caféer. Här serveras utsökta små bakverk bakade av riktiga sockerbagare inget bakpulverssmakande bake-up shit. Ledordet är mycket socker, smör och grädde. Dietfolk göra sig icke-besvär, kunglig hovleverantör är ett måste. Bakverken får gärna vara på gränsen till för söta om det inte vore för att kaffet är desto starkare och dämpar det lätta illamåendet och sockerchocken. Inredningen är självklart autentisk, inte någon slags nostalgi inkluderande jukeboxar och kylskåpsmagneter med filmismotiv eller överdrivet mycket sammet á la nyöppnat gothprettocafé. Nostalgi finns kanske desto mer bland klientelet. Det består uteslutande av PRO-väninnor, förkrympta små herrar, en och annan dam med någon bratbarnbarn eller någon smart (och pretto?) student som fattar att det inte passar sig att sitta och skriva uppsats på nåt kaffe-latte-hak dit alla andra går och man därför stup i kvarten måste uppdatera alla på vad som hände eller inte hände i fredags. Nu väntar jag på att hittat något konditori som serverar bakelsebuffé. Det känns onekligen som att det borde finnas någonstans.