Är jag ursäktad?

Varje gång jag kommer hem till mina föräldrar så påminns jag om varför jag blivit en mat-brat av värsta sorten. Min plågsamt utdragna matbarndom kryper in under mitt skinn igen och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte är elva, nyss nybliven vegetarian och att jag för tredje dagen i rad kommer hem till stekt potatis och en smaklös quornbiff med soja som enda tillbehör.

Igår skulle jag hjälpa mamma att färga håret i utbyte mot lunch och lite trädgårdshäng. Eftersom jag inte är hemma så ofta kan man ju tänka sig att man fixar något lite gott och så. Ack nej. Lunchen bestod av: osaltat couscous, kokta ärtor, några torra soltorkade tomater, några ringar rödlök och ett stekt ägg. På riktigt. Man tror liksom inte att det är möjligt men det är det uppenbarligen.

Min mamma har dock andra kvalitéer än matlagning. Hon är en hejdare på att prata med djur, vara osvensk och skälla ut folk, vinna sällskapsspel av allmänbildningskaraktär och göra collage. Mammas nya affärsidé är att iom Linnéåret måla Linné-bilder på träbitar. Hon har jämt massa idéer om att göra saker av trä. Något år sålde hon marshallhållare i form av trätomtar till lite folk i Härjedalen. Efter det var vi självklart ekonomisk oberoende. Not. Här är hennes senaste träalster iaf, det är ett porträtt av mig och min bror, jag dansar omkring i någon slags elektrohimmel och min bror färdas genom sitt universum i en skridsko:


För er som är intresserade (I know you are) finns här ett gammalt inlägg om min matbarndom.