Sitter hemma och uppdaterar cv:t och söker sommarjobb idag. Har kommit på att det vore kul att jobba inom psykitarin. Till jag såg det här på Veckans Affärer supertalanglista:
47 Carl ... 1985 datasnille
Har tagit nära 400 högskolepoäng och doktorerar nu i optimeringslära. 2,0 på högskoleprovet när han var 16 år.
OK PANIK! Inget jävla psykhem i sommar! Jag måste typ söka Harvard summerschool eller bli den yngsta ledarsidevikarien på DN någonsin!!!
Låt mig ta det från början...
Jag går på mellanstadiet, lyssnar på 2 unlimited och Robyn, läser böcker om 2:a världskriget och katter, går på skoldiscon och drömmer kyska pussdrömmar om Olof "Änglahåret" Rommel i 5a. Är en av de lite coolare tjejerna. Jag om tre kompisar startar den eminenta skoltidningen Three Stars (rolig kuriosa, två av vännerna är Martin Paulette - numer hardcore MUF:are och Hannes Beckman, även han hardcore MUF:are). Vi har för 11-åringar adekvat innehåll som mode, knep och knåp, djurreportage, skvaller, muffins-recept, roliga historier, "popkultur" reportage om hockeybilder och Göran Gillinger-filmer men också världsnyheter (som inte är nyheter längre när tidningen väl är färdigtryckt). Vi gör en jävligt bra tidning och har till och med en prenumerant i Italien - en katolsk nunna som var på studiebesök på vår skola.
Helt plötsligt dyker en annan skoltidning upp - utgiven av Carl. Carl är vid tidpunkten inte den häftigaste killen på skolan - han ägnar rasterna åt att gå mummlande gå baklänges på skolgården och typ leka krig. Hans tidning handlar för oss om "freaksaker" som programmering, dataspelsfusk och internet (ja det var självklart redan då att han skulle bli nåt stort). Om jag inte minns det hela fel så claimar Carl (på framsidan) att hans tidning är den största och bästa tidningen på skolan. Vi i Three Stars-redationen får mellanstadie-spatt och är sååå upprörda!
Det var första gången mina och Carls vägar korsas. Den andra gången är när jag och samma Martin och Hannes hamnar i radiofinal mot Carls klass i Vi i 5:an. Carl är så klart uttagen från sin klass. Eftersom han är ett snillebarn är han ett år yngre än de andra i klassen. Vi i 5:an förbjuder först honom att vara med. Media tillkallas och det blir ett jävla hoolabaloo. Carl tittar med hundögon mot Aftonbladets reportrar och är jätteledsen. Carls föräldrar är däremot upprörda. Efter "mediadrevet" (känns underbart att få använda det ordet i det här sammanhanget) mot Vi i 5:an ger de sig till slut. Han får vara med! Dagen innan den stora radioshowen drömmer jag att Carls skottsk-rutiga-vetenskapsjournalist-mamma fäster en enorm sugdropp mot mitt högra öra och börjar pumpa ur min hjärna på all kunskap för att hans klass skall vinna. Och de vinner. Med ett poäng! Jag i min tur kommer aldrig glömma att Rysslands dåvarande president hette Gorbatjov (jag hade liksom skrivit ett jättestort arbete om Rysslands historia precis men glömde bort Gorbatjov när jag verkligen hade behövt veta det! Behöver jag berätta hur knäckt jag var?).
På högstadiet korsas våra vägar igen. Jag, Gina och Carl hamnar i samma franskagrupp med Barbro aka "Blöjan" som lärare. Vi bli r alla tre placerade nära varandra. Jag och Gina har "vuxit upp" och sminkar oss groteskt mycket (jag så myckt att alla killar i nian vill våldta mig på fester och tjejerna skriver att jag är en hora på toaletterna). Vi är dock fortfarande mycket duktiga i skolan. Barbro Blöjan har dock jobbat på skolan sedan 1867 och dödar effektivt allt mitt språkintresse och jag och Gina ägnar franskalektionerna åt att skriva meddelanden i varandras filofaxer. Carl kallar oss dumma bimbos som inte har någon framtid och kommer hamna i rännstenen för att vi inte hänger med på lektionerna och hellre pratar om vad vi skall göra i helgen. Jag och Gina blir skitsura och har ingen lust att försvara honom mot alla som är taskiga mot honom för han är annorlunda (vilket vi gjorde med massa andra mobboffer även fast vi var poppistjejer).
Någonstans där är det skon klämmer och min tävlingsinstinkt mot Carl grundar sig. Jag kände mig så fruktansvärt kränkt när han både öppet och subtilt antydde att man inte kunde vara smart och snygg (poppis) och att jag inte skulle ha någon framtid för att jag drack sprit på helgerna.
Eftersom Carl så klart hade fel om min framtid (ingen hade fel om hans) så har vi parallellt med varandra figurerat en del i tidningarna. Han som ständig vinnare av kemi, biologi och programmerings-olympiader och typ yngsta doktorand etc och jag genom mitt arbete i Uppsalas Elevråd, diverse kulturarrangemang och nu som skribent. Det är kul att det går bra för honom, våra vägar kommer aldrig vara jämförbara och visst kommer jag aldrig bli något geni men jag mös ändå lite när han och jag var på samma uppslag i UNT häromåret. Han i form av en notisinterju - jag i en hel artikel om typ nedskärningarna på skolan eller något liknande...
Undrar om han såg den?
Undrar om han kommer ihåg mig?
Undrar vad han tänkte i så fall...