Upprörd kväll för egentligen ingenting

Jävla drama för ingenting! Tredje gången min blogg hamnar i blåsväder pga av min "frispråkighet". Älskar att folk alltid skall övertolka saker till sin egen nackdel. (Apropå det hur orkar man vara Karolina Lassbo föresten?) Vem tror folk/jag att jag är? Carina Rydberg eller?

Snart publicerar jag fan en lista på de mest puckade människorna i min närhet jag måste smilfinka för av bekvämlighetsskäl eller kanske den ocensurerade historien om M bara för att påminna folk om att det inte är ok att vara feminist och tycka att någon kan förtjäna att få stryk. Då kan jag väl inte visa mig ute igen på ett tag: "Fan vad taskigt att berätta att han misshandlat sina tjejer - buhuhuhu, fan vad dålig stämning det blir när du säger det buhuhuhhuhhuu". Then where talking medveten provokation.

MÄNNISKOHAT!!!!!!

Förlåt. Dramat var egentligen inget drama men fick mig att tänka på massa upprörande saker. Människans feghet tex. Jag vill lägga mig under täcket, hamna i Narnia och aldrig mer behöva tänka på eller uppleva den.

Återkommer imorgon med ett inlägg om typ Bobby O, någon rolig butiksincident eller annat spexigt för att uppväga detta överdrivet bittra inlägg. "Man kan inte vara glad jämt" som min pappa brukade säga när jag låg och vred mig i tårar och oberättigad tonårsångest many years from now.

Kjamizz

ps. är inte bloggar med svart bakgrund och vit text typ det fulaste och jobbigaste? ds

Cased closed: helgen vecka 43

Alokoholmässigt skiljer sig denna helg väldigt mycket från förra. Under min och Mias Grodan-strapatser förra lördagen testade jag bartendertipset att bara dricka så ren sprit som möjligt utan massa sockriga drinkmixar. Mia lät så oerhört övertygad om att man inte skulle få någon bakfylla om man höll sig till det så det var värt att testa. Det blev således enbart gin & tonic och vodka tonic med lite extra lime, och faktiskt! Trots att sista drinken sörplades upp precis innan stängning klockan tre så vaknade jag pigg och kry som en annan Blossom Tainton redo att powerwalka runt Djurgården med en hantel i vardera handen! Kändes knappt att vi hade varit ute dagen innan. Denna söndag däremot... Ujujuj. Jag och Anders har bara ätit pizza, zappat frenetiskt för att hitta det för tillfället mest hjärndöda tv-programmet och tyckt väldigt,väldigt synd om oss själva. När folk hade börjat däcka på efterfesten imorse så kunde Anders knappt stå och väl hemma fick jag tömma lite spyhink innan jag själv slocknade. Trots det (eller kanske just därför) var efterfesten för egen del roligare än själva klubben denna Dynamic-gång. Det kändes som att jag bara sprang runt, runt hela kvällen utan att för det hinna prata med någon förutom min totalt hjärtskärande ledsna och rödgråtna bästa kompis med kärleksproblem. Apropå kärleksproblem så var tjejen som försökte sno Anders från mig för två år sedan i sällskap med Rice Twins. Hon skickade massa kärleksbrev och bjöd honom hem till sig trots att hon visste att vi var ihop och jättekära. Kände dock inte det var värt att kommentera och konfrontera överhuvudtaget - jag vet vart jag har Anders och tyckte mest att det var väldigt tragiskt från hennes sida. Var vid tillfället mer irriterad på Anders för att han var så naiv och inte såg vad som höll på att hända. Jag föraktar fan naivitet. Är det något jag hatar så är det killar som gillar lite gulligt naiva tjejer och det är tyvär inte helt ovanligt.

På lördag dag var vi på vernissage för en utställning på Uppsala Konstmuséet med Olof, Malin och Andreas aka Kenny Leaven och gjorde efter det ett misslyckat försök att äta sushi. Andreas var ett stort fan av god mat och matlagning i största allmänhet och sushi i synnerhet. För er som kanske besökt hans myspace eller har technokoll vet att hans låtar heter därefter: Feeling Spicy och Wasabi. Men det blev som sagt inget wasabisting. Sushinrestaurangen vi skulle till var stängd så efter att ha velat fram och tillbaka hamnade vi på en allmänasiatisk buffé och fan vad äckligt det var! Allt var så sött att det kändes som att buffékocken strött strösocker över samtliga rätter! Note to myself: aldrig mer äta asiatisk buffé - it might sound good in theory men är så fan heller i praktiken.

Alphaville får mig att känna mig forever young

Blev inget Bricolage för mig ikväll. Inväntade stormen och kollade på film med Fia istället. Tjenare Kungen. Var väldigt skeptisk först - tror det har att göra med att det var länge sedan jag såg en svensk film med "undomlig inramning" eller vad man skall säga. Efter ett tag släppte jag dock garden och lät mig svepas med i den klassiska utvecklingshistorien och bara mös. Efter filmen var slut var jag tvungen att ladda ner lite Alphaville och röka i fönstret. Nostalgi till tusen! En sådan där fin, lite melankolisk nostalgi man bara kan få av musik med stora gester som inger lika stora förväntningar. Som förmedlar känslan av något oåtkomligt och viktigt som känns så långt borta på sitt flick/pojkrum men man vet komma skall bara man flyttar från småstaden/blir lite snyggare/träffar någon själsfrände/blir några år äldre/skaffar cool frisyr. Just Alphaville påminner mig om när jag låg ute på mitt sommarställe (som mina föräldrar köpt tio år för sent, alltså när barnen passerat tonåren) i kanske 17-års ålder och lyssnade på Summer in Berlin i fett hår och mjukismundering och bara kände att neej jag borde inte vara här i fett hår och mjukismundering! Jag borde vara glimma i en storstad med andra glimmande storstadsmänniskor. Sen kanske jag spelade lite TP, högg lite ved, sådde lite solrosor, målade något staket och åkte sen hem och aldrig, aldrig hade det varit så fint att vara i stan igen, att ha artificiella rosor på kind och touperat hår.

Mer musik och sommarnostalgi både om och ifrån somras här.





Jag hör stormen nu...

Spännande!

10.51

Det är så jävla kallt i min lägenhet, förstår inte! Sitter med morgonrock, täcke och varmtekopp framför datorn och huttrar. Har vårdat mitt hår med en proteinkur från Sebastian och morgonsnyftat till Oprah: de intervjuade Afrikas första president och prinsessan av Jordanien. Någon artist spelade som hade skänkt allt vad det skulle kostat att göra en cool musikvideo till massa biståndsprojekt. Massa rädda-världen-biståndsporr och inte ett öga torrt som vanligt (särskilt inte på mig).

Skall snart gå till jobbet. Vaknade halv sju, trodde mig vara vaken och kom i sömntöcknet på massa brighta jobbidéer. Jobbet är väldigt kul nu när alla (jag) kommit in i det lite mer och det känns spännande att faktiskt kunna utveckla butiken nu och inte bara få den på fötter. Annars händer inte så mycket, förutom att vi måste flytta från vår lägenhet pga att de skall riva upp badrummet och fuktsanera för tredje gången sedan Carla köpte den! Maken till inkompetenta rörmockare har jag inte varit med om, det har liksom stått och läckt i flera år trots att de gjort om det två gånger!

Jäjä. Är lite sugen på Bricolage ikväll även fast jag har personalmöte imorgon klockan nio och det kommer vara typ full ös medvetslös resten av dagen pga av löningen. Det är så kul att det går bra för Bricolage. Hoppas bara Anders träffar någon söt SMART tjej också. Äääh måste springa nu! Funderar på att ta en cigarett på vägen till jobbet bara för att det är en sådan krispig morgon. Åver and out!

Trött på grön curry? Vad sägs om en judisk matfest?

KREPLACH
Kreplach are small squares of rolled pasta dough filled with ground beef or chicken and folded into triangles. They can be boiled and served in soup or fried and served as a side dish. They are traditionally served at the pre-Yom Kippur meal, on the seventh day of Sukkot (Hoshanah Rabbah) and on Purim.

DOUGH: 1¾ C flour
2 eggs
½ tsp. Salt
3 Tbsp. Oil

FILLING
1 cup ground cooked beef or chicken
1 small onion, grated
1 tsp. salt

DOUGH: in a large bowl combine dough ingredients together. Knead and roll out thin on floured board. Cut into 3-inch squares or circles.

FILLING: in a small bowl mix filling ingredients well. See Kreplach illustrated for filling and folding. Kreplach can now be either boiled and served in soup or sauted in oil.

TO BOIL: Place in boiling salted water. Cook approximately 20 minutes until kreplach float to top.

TO SAUTE: Heat oil over medium flame in 10-inch skillet. Saute boiled kreplach until golden brown on both sides.

NOTE: Dough will roll out more easily after being wrapped in a damp cloth for one hour.

YIELDS: 18 Kreplach


LATKES
Latkes are potato pancakes fried in oil. The oil is a reminder of the miraculous oil that lasted for eight days when the Temple of Jerusalem was rededicated.

(Warning: Always cook with a grown up for help and safety; fried foods can get very hot and can burn!)

You will need:
4 cups peeled, grated potatoes
1 large onion, chopped
1 1/2 teaspoons salt
2 tablespoons flour
2 eggs
pepper to taste
2 teaspoons chopped chives (optional)

Wash, peel, and grate the potatoes. Squeeze out liquid. Combine with onion, salt, flour, and pepper (and chives). Lightly beat the egg, and stir into the mixture.

Heat the oil in a skillet, and spoon in tablespoons of the mixture to make medium sized patties. Brown on one side, turn and brown lightly on the other. Repeat with the rest of the mixture.

Serve with applesauce, cottage cheese, yogurt, or sour cream.


Till all den stabbiga maten ovan rekommenderas en råkostsallad på rivna morötter och rödbetor och kanske en judisk/tunisisk potatissallad, smaksatt med oliver, vitlök, vinäger, koriander och cayennepeppar. Sen är det bara att bänka sig framför tv:n och kolla på klagomuren på direktlänk hela kvällen.

Större än 80-talet självt

John Rocca - I Want It To Be Real

Fin helg, fin community

Himla fin kväll igår på Riche och Grodan och soft dag idag. Strosande lite på stan, gick på Africa Remix och åt söndagsmiddag på Moderna Muséet. Fin helg över huvudtaget måste jag säga. I fredags tittades det på Lost in Translation i mys-American Vintage klänning på Anders bröst. Blev så nostalgisk över asiatiska skyskrapor, språkförvecklingar, intryck, intryck, intryck och fina samtal att jag var tvungen att ta fram och titta på alla Kina-bilderna från i vintras.

Jag älskar mina fotografier, de är min skatt på ett sådant sätt fotografier är i gråtiga amerikanska dramer där åtminstone en av huvudrollsinnehavarna dör. Borde verkligen ta mig tid någon gång och lägga upp allt på nätet. Förstå om ens lägenhet skulle brinna ner eller nåt! Inte så att man inte har minnen utan dem, men ändå, jag känner dofterna, hör gatuljuden och känner den överväldigande lyckoklumpen i bröstet bara av att öppna fotopåsen. När jag tittade på bilderna kom jag som vanligt på att jag måste resa någonstans jättesnart. Kom även att tänka på hur givande mitt medlemsskap i Hospitalityclub varit. Vad är då det? Hospitalityclub kommer att låta som värsta hippiegrejen när jag berättar om det, men må så vara. För att skrämma upp er lite börjar jag med ett lite magstarkt citat från deras hemsida:

The club is supported by volunteers who believe in one idea: by bringing travelers in touch with people in the place they visit, and by giving "locals" a chance to meet people from other cultures we can increase intercultural understanding and strengthen the peace on our planet.

Pinigt va? Fred och så, vadå är det inte det som Condolezza och FN skall fixa och som man dödar folk för? Inte kan väl jag bidra till världsfred - hur coolt vore det föresten (om jag inte fick 80 000 i månaden och tjästebil för besväret dvs)? Men lugn, du behöver inte se det som att du bidrar till världsfreden om du känner dig obekväm med det. Du kan lika gärna se det som ett hänsynslöst utnyttjande av andra människor för din egen vinning, eller som ett ömsesidigt givande och tagande, beroende på hur du är lagd eller på vilket humör du är.

Hospitalityclub är mycket kortfattat ett community för folk som är intresserade av att träffa människor från andra länder både i sitt eget land och/eller när de själva är ute och reser. Reser jag tex till Shanghai kan jag kolla upp vad det finns för människor där som är intresserade av att träffa folk som kommer dit. I sin profil kan man berätta om sig själv, på vilka premisser man kan träffas och vad man har att "erbjuda". Det kan vara allt ifrån att ta en fika eller käka middag till att låta någon bo hos en. Jag har av bekvämlighetsskäl aldrig bott hos någon under mina resor men däremot gått på privata nyårsfester på 31:a våningen i Shanghai, prutat på partytoppar och diskuterat enpartisystemet i Beijing, fått acess till privata konstnärsklubbar i Amsterdam och fått insideinformation om alla bra klubbar i Paris genom mina Hospitalityclubvänner. Som ett ödmjukt tack har jag sedan hållit mitt hem öppet för andra på resande fot under sommaren. Ett tag var det nästan Hostel Chez Ami hemma hos oss. Jag hade nämligen ikryssat att jag erbjöd boende för folk som kom till Stockholm och Uppsala. Man förbinder sig dock inte att tacka ja till precis alla, jag sa nej till en del liftande hippies som bara verkade vara ute efter att komma undan billigast möjligast, man vill ändå ha ett utbyte när det är så mycket folk som kommer... Ett blandat gäng tyskar, engelsmän, portugiser, tjecker och brasilianare hann dock bo hos mig och få se lite av "mitt" Uppsala, och det var verkligen nästan lika roligt som att resa själv! Lite som att åka utomlands fast hemma i ens eget vardagsrum. Man träffar människor man aldrig annars skulle ha träffat, man övar sin engelska/franska/tyska, lär sig både mer om deras länder och kulturer men också om Sverige. De i sin tur får se lite av det "riktiga" Sverige, får massa inside-information-tips om saker att göra och kan förlänga sina resor genom att de kan bo gratis hos locals.

Om vi går tillbaks till det här med världsfreden igen då - var kommer den in egentligen? Jag vet inte riktigt, men jag tror det handlar om ökad kunskap och eeh humanism (hur dammigt känns inte det ordet?). Den gemensamma nämaren för Hospitalityclub-medlemmarna är att de i regel är öppna och nyfiken på världen. Sen kan de vara katolska abortmotsåndare, über-socialister, miljömedvetna scouter eller inte särskilt intresserade av politik över huvudtaget. Men tutta ihop två eller fler personer med intresse för andra länder och kulturer, begränsa tiden till ett par timmar/dagar och voilá ditt vardagsrum skulle göra Sartres café-posse gröna av avund i fråga om diskussionsiver.

Genom alla diskussioner lär man sig om andra länder och kulturer på ett långt mycket djupare plan än av de bilder som presenteras i media. De är helt plötsligt inte enbart glada fotbolls-brassar eller fattiga tjeckier som vill ha ditt jobb. De får namn, en historia, ett liv och drömmar. Världen blir himla liten och består helt plötsligt av individer och inte bara enorma landskollektiv. Ibland när jag har tråkigt brukar jag söka på medlemmar i något konstigt land jag inte vet något om eller bara hör bedrövliga historier om, bara för att påminna mig själv (eller någon vän eller bekant) om att de är precis som jag fast råkar vara född i ett annat land. Kolla den här tjejen liksom, hon är intresserad av konst, är ballerina och lärare, bor i Kirgistan som hon aldrig rest utanför, men har du vägarna förbi Bishkek får du jättegärna bo hos henne! Hur fint är inte det på en skala?

Nu när jag och Anders bara bor i en 1,5:a och jag jobbar så mycket, känner jag dock att jag inte riktigt orkar göra avkall på min bekvämlighet och låta folk bo här, jag vet också att en del andra i Uppsala erbjuder folk boende. Men jag måste säga att jag saknar att ha folk på besök och så fort vi flyttar till något större skall jag genast kryssa i rutan om att jag erbjuder boende igen. Gör som 209736 andra i hela världen, bli medlem i Hospitalityclub och du kommer ha vänner att visa dig bästa haket på Grönland om du så vill.

Föresten visste ni att pommes pinnes (megafnizz) är en av huvudingredienserna i Portugals nationalrätt bacalhau à bráz? Man lär sig mycket genom Hospitalityclub...

Sveriges bästa Groda ikväll

Jag och Mia skall till Grodan ikväll, Jesper Dahlbäck mfl spelar. Skall bli så himla kul! Känns nästan overkligt att gå ut och inte vara helt död efter att ha jobbat typ arton timmar. Skitsnygga kläder har jag också. Höga svarta byxor från Velour och grönt Amsterdam-linne. Lite ful frisyr dock. Bög-Nima som jag blev rekommenderade ställde in min klipptid pga av pencillinknaprande så jag ser fortfarande ut som någon som försökt vara lite piffig bakom murarna i öst-Tyskland 1988. Borde dock kanske funderat över att göra något åt min benbehåring då min rakhyvel haft semester sedan i augusti. Har korta byxor så det kanske kommer sticka fram lite lurv. Men skit samma, ikväll skall det förhoppningsvis dansas! Har pga av frånvaron av liv 4000 kronor kvar på kontot tre dagar innan löning så ikväll skall det även drickas mucho av Stockholms bästa drinkar. Läste i Neats nyhetsbrev att de hade nya drinklista också, till det hör att vi hade halva priset på drinkarna förra gången vi var där då Mias kompis stod i baren. Ge mig nåt tjejigt, fruktigt och färgglatt liksom!

Jäjä.

Är väldigt pepp på att åka till Sydkorea föresten. Någon som varit där? Skall vara lite som en blandning mellan Kina, Japan och USA i Asien. Min kille lagar koreansk mat ikväll (mer om det sen, det är HELT sjukt - han kunde inte koka ägg för två månader sen typ) så vi börjar få upp gemensam pepp för projektet. Now: run to the train! Pus å ciao!

Fäst nästa hälg

Nästa helg är det dags för den andra upplagan av Dynamic höstterminen 2006. Den här gången bjuder vi på ett dj-set av tysken Kenny Leaven, som för bara någon månad sen släppte sin första tolva på den tyska kvalitets-labeln Traum Recordings. Förvänta er modern melodiös techno. Våra andra, inte lika långväga, gäster är duon Rice Twins, som kommer att köra live, samt det lilla dj-kollektivet Heads Up!. De förstnämnda har sedan debuten på vinyl i våras, blivit både om och uppskrivna i flertalet publikationer, både i Sverige och Utomlands. Heads Up! har sedan tre år tillbaka spelat skivor på flertalet klubbar och barer i Stockholm. I skrivande stund bjuder de varje vecka på den bästa housen och discon på Klubb Neat och Nalen Bar. Sist men absolut inte minst ska nämnas att Norrlands Nation till denna gång kommer att ha fler än en bar öppen. Kom i tid, förra gången blev det fullt. Vi ses!.

Kenny Leaven

Huruvida staden Erfurt i sydöstra Tyskland är en bra grogrund för skickliga dj's och och lovande techno-producenter, låter vi i Dynamic crewet vara osagt. Säkert är iaf att det bland stadens ungefär 200.000 invånare bor en ung talangfull man som kallar sig Kenny Leaven. Kenny har precis släppt sin första tolva på det Köln-baserade bolaget Traum Records. Om Traum inte säger er någonting, kan vi lova att det i så gott som alla fall är lika med kvalitet. Detta gäller naturligtvis även Kennys nyss utkomna tolva. Snygg och modern techno som varken blir för teknisk eller för tramsig. Lyssna själva på hans Myspace. Denna kväll kommer Kenny att leverera ett dj-set som förutom hans egna alster dessutom kommer att innehålla techno och house av den mer melodiösa skolan. Och ja, självklart kommer det att svänga ordentligt. Kolla även in Kennys hemsida för lite recept, biografi och Topp-10-Lista.

The Rice Twins

För kvällens Live-spelning står the Rice Twins från Stockholm. Duon har sitt ursprung i det sedan flera år avsomnade bandet Florian. Florian var ett vanligt gitarrbaserat band och av ren nyfikenhet bestämde sig en av medlemmarna för några år sedan att prova på att göra elektronisk musik. Det som, enligt de själva, från en början var någon slags lugn electronica slutade till sist i raka takter, snabbare tempo och bland de finaste melodier som hittils uppbringats i techno-sammanhang. I våras vinyldebuterade de på Kompakt Records och för en dryg månad sedan dök ytterligare en tolva upp på samma bolag. Tolvan har fått bra respons både bland kritiker och dj's och det är bara en tidsfråga innan The Rice Twins kommer att spela på alla stora klubbar runtom i Europa. Först ska dock Dynamic avverkas och vi kan lova att ingen kommer att bli besviken. Lyssna på Rice Twins här

Heads Up!

Den första officiella kontakten Dynamic-crewet hade med Heads Up var av det lite misstänksammare slaget. De var nämligen bokade till invigningsfesten för den galleria där av oss i crewet jobbar. Ni hör hur det låter - spela på en invigningsfest av en galleria, det luktade misstänkt av lam musak-mingel-house och det kändes inte som något en Dynamic-arrangör kunde stå för. Efter lite nervösa samtal med festfixarna var läget lite lugnare och invigningsspelningen blev en otroligt positiv överaskning. Heads Up! bjöd på gammal disco av den mer elektroniska skolan, det bästa från vårt nordiska grannland i väster och den där housen som som våra Dynamichjärtan klappar hårt för. Efter lite efterforskningar visade det sig att vi missat denna dj-trio trots att de spelat regelbundet på några av Stockholms bästa barer och klubbar ett tag. För att kompensera detta och bjuda er på en fint ihopsnickrad mix av den nya och gamla housen och technon, välkomnar vi nu Heads Up till oktober-upplagan av Dynamic. För mer info, låtlistor mm, kolla in hemsidan

Väl mötta den 28:e!

Norrlands Nation
Lör. 28/10
Kl. 20 – 02
Entré 40/70

Godnatt

Jag känner mig för personlig för dig bloggen. Du tror att du vet allt om mig men så är verkligen inte fallet. Inget bra utgångsläge.

Jag har kommit på en roman jag skall skriva. Vet inte den exakta tidpunkten men det är innan en person dör men denne måste ge sitt medgivande och det kan bli svårt. Personen kommer tro att den ger fel bild men det är rätt älskbild och det skulle innebära upprättelse i världen. Den kommer ta hundra år att skriva för personen kommer föra mig på vill och irrvägar för att skydda mig. Det är dock inte en bloggroman med svengelska. Den är på blodigt Ami-allvar, så blodigt Ami-allvar det kan bli alltså.

Vi får sen om romanen är begraven imorgonbitti eller kanske när låten är slut. Flyttar nålen till början av låten efter varje avslut så ett tag kommer jag nog kunna hålla kvar den.

Kommer på massa saker jag skall göra hela tiden, glömmer bort dem i brain-villervalla, försöker desperat återuppliva dem men får slutligen hålla stilla begravningar för idéer som passerat sitt bäst-före-datum. Livet är så kort och här sitter jag och äter lunch liksom. Är det bara jag som är stressad över livet, kärleken och konsten? Jag är 22 och det känns som att jag ständigt kämpar mot en osynlig deadline. Det kan inte vara normalt.

Har historier jag vill berätta för dig, frågor jag vill dryfta, men mina fingrar mot tangentbordet känns kalla som efter en januarinatt utan vantar. Du känns aldrig riktigt som rätt forum. Du är så många och jag vet inte riktigt vad ni vill.

Jag vill läsa om spretiga människor. Vart kan jag läsa om spretiga människor? I bloggform? Jag vill se dem växa fram men är för rastlös för romaner just nu.

Thank you and goodnight.

Elin och Annamaria - inte ikväll

Berlinporr: hemgång nio noll noll

Dynamic-fans från alla möjliga högerfalanger

Som halva Sveriges tidigare ack så förtryckta mediaelit har jag inte kommit ut som pophöger (eller särskilt höger överhuvudtaget för den delen). Det hindrar dock inte inte pophöger-människor från att gilla my work of art (inte bara mitt work of art så klart). Hittade en kille vars blogg som heter just Pophöger och som han beskriver så här: Niclas Holmberg tänkar och tycker kring kultur och politik. Allt med utgångspunkt i livsstilen. Resultatet en fräsch förening av pop och kapitalism.

Så här skrev han om Dynamic:

God morgon Sverige!
Vakna för ett tag sedan. Jag var på eloctroklubb på Norrlands nation igår. Dynamic var namnet. Jag hade tronat efter att få gå dit ett par månader eller sådär. Jag fångades av Uppsalas i särklass snyggaste affisch redan i januari. Klart man blir intresserad, ytlig som man är. Eftersom klubben äger rum endast en gång i månaden så då gäller det ju att vara i stan när det väl händer. Det senare har jag inte lyckats med, tills igår. Äntligen.
Med förväntningarna uppskruvade en par pitch kom jag dit. Vilken stämning. Vilket klientel. Popfolket var där. De mer dekadenta fashionisterna var där. Det var pretto, men ändå avslappnat. Så ska det vara. Niclas trivs. Jag förstår egentligen inte var alla roliga människor kom ifrån. De kanske ligger i någon sorts dvala annars. Och så vips när det vankas medvetna eloctrobeats dyker de fram. Kul. Verkligen.
Läskigt det där hur några grova dunka-dunka ljud kan skapa sådana rus. För det gör de. Eufori liksom. En högre nivå så att säga. Özgür Can var bra. Men Din Stalker var bäst. Både hade fixat små videoperformances. The Knife wannabees. Ingen pik alltså. Mer sånt.

Kom på också att en av våra flitigaste besökare och fans är någon högt uppsatt Heimdalsnubbe. Inga techno t-shirts där inte, skjorta och finbyxor är det som gäller. Har för mig att han brukar fråga om mer trance också, men brukar vara väldigt nöjd även utan den.

Föreningen Heimdal är Sveriges äldsta och största borgerliga studentförening. Man kan stoltsera med att många av de absolut mest tongivande liberala och konservativa politikerna (med övervikt på det senare kanske) börjat sin politiska bana i föreningen. De har ett debattforum kallat "Punsch & Politik” och bjuder in föreläsare, intressanta för även icke-borgerliga. För de icke-borgerliga är dock Heimdal numera kanske mest kända för sin vägran att till fullo öppna upp sina arkiv ens för forskare, trots stora misstankar om samröre med nazistiska idéer under 30, 40-talet. Heimdals handlande har inte direkt gjort misstankarna mindre och har ifrågasatts från många håll. Bla i UNT och DN.

Apropå Dynamic snarare än Heimdal så måste ni komma på Dynamic den 28:e. Vi får bla besök från Tyskland. Sen lovar jag, två barer den här gången! Norrlands hade personalfest förra gången och de hade ingen personal att tillgå till en andra bar. Det skall dock inte upprepas. Enough is enough, ni vill ha er drink inte stå i barkö i en halvtimme.

9-5 dagdrömar

Jag tänket väldigt mycket på att vara lite ung och kreativ och helt ensam i en jättestor stad. Inte känna någon, lida av det fast på ett lite fint sätt, känna att man är jätteliten fast ändå jättestor, att man har hela livet framför sig och en helt ny stad att utforska alla skrymslen och vrå av. Jag brukar tänka på det när vi spelar New York från senaste Madonna-skivan på jobbet. Den känns som ett löfte om något som komma skall. Som att jag och Madonna har en liten hemlis som jag kan gå och mysa lite åt när jag putsar provrumsspeglar, justerar lagersaldon eller informerar om de otvättade jeansens alla egenheter och egenskaper.

Jag kommer aldrig vara kreativ. Det behöver inte vara New York men ni fattar grejen.

Rosa Bandet-hetsen, encore une fois

Läste igenom min skunkdagbok och hittade ett inlägg jag skrivit förra året apropå den jävla rosa bandet-hetsen som återigen fått en revival. Så här skrev jag då:

Alltså verkligen inget ont om att samla in pengar till bröstcancerforskning men jag blir verkligen provocerad av alla människor med sina Rosa Band! Det är inte de individer som bär det som provocerar mig utan det kollektiva fenomenet. Alla jävlar har ju Rosa Bandet däremot har jag sett typ två med Vita Bandet (det mot våldtäkter)!
Varför det kan man fråga sig? Undrar hur många kvinnor är det som går runt och tänker ”Det värsta som skulle kunna hända mig – att få bröstcancer” i jämförelse med dem som tänker ”Det värsta som skulle kunna hända mig – att bli våldtagen”? Med bröstcancer är det är ju liksom bara att gå och kolla sig lite regelbundet så är det mer eller mindre safe. Men våldtäkter är det ju dessvärre inte riktigt lika lätt att skydda sig emot. Uppenbarligen inte lika lätt att ta ställning emot heller även om fler är rädda för och förkastar våldtäkter. Antagligen har det nog att göra med att bröstcancer innefattar just ordet bröst. Alla gillar ju bröst: män, kvinnor, barn, husdjur, TV 3, löpsedelsmakare, Bingo Rimér, Lindex, plastikkirurger som vill att du skall operera dina bröst, våldtäktsmän mf mf. Ni hör ju upplägget det är världens bästa tv-gala upplägg: Bröstgalan liksom!

Man tycker ju att våldtäkter borde vara lika kommersiellt gångbart om man ser på senaste tidens löpsedlar, men vad skulle de Vita Bandets insamlade pengarna gå till? Kvinnojourer? Hur bra skulle det funka nu för tin? Skönt att Vita bandet bara är ett statement då, inga pengar eller så som samlas in. Då slipper man ju betala för att vara duktig också. Man kan bara ha på sig sitt lilla band så är det bra. Rosa Bandet köps liksom - Vita bandet finns det däremot instruktioner för hur man gör själv!


Jag måste säga att jag fortfarande tycker att det är något väldigt unket över den mediala fokuseringen på Rosa Bandet. Självklart älskar jag att människor tar egna initiativ, startar insamlingar till att stödja forskning (särskilt kring kvinnosjukdomar som redan får mycket mindre forskningsanslag som det är) och lättar lite på plånboken för annat än en ny Gina Tricot-topp, but still - det känns lite snett. Drygt 1 500 kvinnor dör av bröstcancer varje år vilket självklart är jättehemskt. Man skall absolut lägga pengar på forskning kring det och all annan cancer. Men jag tycker att bröstcancern ges oproportionerligt mycket uppmärksamhet och mediatid i förhållande till hur utbrett problemet faktiskt är. Detta var väldigt tydligt i samband med lanseringen av det Vita Bandet. Började plötsligt alla som är emot våldtäkt stolt att bära detta? Självklart inte, och jag förstår inte riktigt varför.

Är det bara så lätt att de måste säljas på Lindex för att folk skall våga bära upp dem? Att folk måste se någon totalt menlös kändis som aldrig annars tar ställning mot något, bära det? Är det naturlagen om att Amelia måste skriva ett specialnummer om saken för att den skall få genomslagskraft? Eller är det enbart den gamla lagen om att bara freaks bryr sig om de riktigt adekvata frågorna och typ är världsbäst på att misslyckas med att nå ut med sitt budskap? Eller har det att göra med att det Rosa Bandet är ett sådant mjäkigt ställningstagande att alla kan ställa upp på det? Kan det vara så att det Vita Bandet likt det Röda Bandet (det mot HIV och AIDS) förknippas med för mycket politik för att det skall kännas bekvämt att skylta med det på kavajslaget? Förklaringarna är säkert komplexa men jag är övertygad om att de flesta skulle ranka utrotandet av både AIDS-epedimin och alla våldtäkter högre än ett botemedel mot bröstcancer. Varför är det då så svårt att våga visa sin ståndpunkt?

Och till alla er som tror att patriarkatet är ett påhitt av elitfeminister och således tror att män som utövar våld mot kvinnor är sjuka och avvikande: låt oss samla in 1 miljon för att hitta ett botemedel mot mäns våld mot kvinnor! Bo Rothstein får blir insamlingsambassadör, Evin Rubar kan göra kampanjfilmen.

Ami soon aka häftig jeansperson

Kära blogg. Det finns många roliga saker med mitt jobb. Att high-fiva med personer som kallas Stoffe och Tonkan är en. Att få sex par gratisjeans inom loppet av en månad är en annan. I'm turning into the häftig-jeans-person jag tidigare föraktade. Döda mig om jag börjar säga "jäääävligt clean bralla det där".

Snabbspolning

I torsdags skrev Anders full och hickande (och på fullaste allvar) ett mail till till Ryska ambassaden i Sverige. Han var skrev att han var "very concerned" angående Rysslands handlande mot Georgien. Det var typ roligast i år! Han har inte fått något svar. Annat alkoholrelaterat den här helgen är att jag, Georgious, Jonas och Anders drack drinkar för 2000 kronor i lördags och i fredags bangade jag och Fia Spy Bar gästis till förmån för att sitta hemma på mitt golv och röka och lyssna på musik the old fashioned way. Idag har jag och Anty varit på bilutflykt till Skokloster och ätit söndagmiddag hos mina föräldrar. Min föräldrar bjuder aldrig hem mig på middag så det var fint. Det bjöds kantarellpaj och jag fick klappa min katt Måniii lite. De har byggt om massa, har spots i taket och det är allmänt fint. Min brorsa pratade om att han skulle åka till Åre med sina sju killkompisar och pappa upprepade att det var bra att Anders hade fått jobb så att vi både kunde göra rätt för oss och lära oss nya saker. Vi kändes som en väldigt normal familj faktiskt. Kan dock ha att göra med att vi var där så kort. Men ändå.

Hörs imorgon bloggen! Kjamiz

Finkultur någon?

Vänner, vi har en ny kulturminister:

Cecilia Stegö Chilò, kulturminister, moderaterna.
Ålder: 47år.
Bakgrund: Kommer från jobbet som direktör för Stiftelsen Fritt Näringsliv och chef för tankesmedjan Timbro. Var tidigare reporter och ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Ramadanblogg

Sydsvenskan har en Ramadanblogg... Känns inte det som 2000-talets media-Sverige i ett nötskal? Precis som att DN skulle ha en jättestor bild dagen efter valet på typ röstande muslimska kvinnor med slöja (man måste ju fatta att de är muslimer hallå!).

Kvällens känsla: Att vara totalt oavslappnad i sig själv

Jag skulle vilja kunna slappna av lite. Feel the vibe, go with the flow.

Jag skulle vilja ta lätt på mina brister.

Jag skulle vilja vara lite manjana manjana.

Jag skulle vilja acceptera att jag är bra även när jag inte är bra.

Jag skulle på riktigt vilja acceptera att alla misstag inte alltid är mina egna.

Jag skulle vilja vara kille.

Jag skulle vilja vara en gås.

Jag skulle vilja ha bra hy.

Jag skulle vilja ha kontroll.

Det är jag som är stenåldern

Varför kan inte den magiska excelguden komma svävande ur regnmolnen och ta mig med storm? Jag längtar och ber varje dag att han skall uppdaga sig och lösa alla mina excelproblem. Alla vet ju att excel löser nästan alla världsproblem så snälla, jag ber dig - gör mig till din tjänare och mästare!

JAG BER DIG!"!"""""######!!!!!!

Inte så spännande att leka med särskilt länge till

Trenden dog väl ut lite i och med höstens intåg men this is

is so true. Regeringskiftet ändrar så klart modeutgången här i landet. Ledsen ni som trodde att det skulle bli rött igen och att ni kunde vara i lite smygopposition mot något ni inte kunde sätta fingret på och köpte bjärta tenniströjor och kulörta chinos för alla era pengar. Jag föreslår att du färgar pikérna svarta, tvättar dem i vittvätt några gånger, addar en svart linnekavaj (tänk manlig kanoniserad författare) och en kanske någon "bohemisk" Myrorna-halsduk på det. Sen de handgjorda skorna på det och du kommer undan och kan fortfarande känna dig lite moderadikal. Som alltid handlar det om att hata medelklassideal och vad är mer medelklass now-days än att vilja vara överklass? Satsa istället igen på att utstråla stort kulturellt & intellektuellt kapital snarare än ekonomiskt. Lika medelklass det, men det har folk glömt ett tag nu. Spara gärna ut din internat-backslick så du kan ha en liten hästsvans - tänk Johan Norberg fast fashion - du står för idéer inte för sakpolitik som Freddie-tråk-Rhino (som du efter lite modeanalyser förstår kommer stå för allt det där med politik som bara är såååå ohippt Honom vill du inte på något sätt förknippas med). Idéer var liksom det som skiljde dig från de snubbarna i Båstad med samma kläduppsättning och valsedel som dig, att det fanns några idéer alls alltså... Inte om politik eller så, utan kanske om kläderna. Men mode är ju politik därför var du alltså också politisk.

Ps. Le Sport har splittrats. End of discussion. Ds

Det är dyrt att ha hög lön - det är ännu dyrare att ha låg

Min kompis Mia berättade i somras om en vän till henne under en av våra oändliga reflektionsstunder kring jobb med stort ansvar (Mia jobbar som projektledare för Operation Dagsverke - ett biståndsprojekt som varje år samlar in runt 6 miljoner till skolbyggen i fattiga länder). Mias vän hade någon högt uppsatt position på något företag eller vad det var där han jobbade mycket och tjänade väldigt bra. Kruxet var bara att i princip alla hans pengar gick till att få hans work-24/7-liv att gå runt. Det hektiska jobbet krävde snabba och dyra lösningar på i princip allt. Att laga mat fanns aldrig tid med så massa pengar gick åt till att äta ute jämt, kollektivtraffik var inte ett alternativ när det gick att tjäna in minuter på att åka taxi - tid är pengar! Restiden på tåg etc skulle utnyttjas maximalt till att jobba så han var ständig första-klass resenär för att få lugn och ro, internet-tillgång etc. Tvättider klockan 22.30 fanns det inte jättegott om och var inte det han ville ägna den lilla fritiden han hade åt, det blev således kemtvätt på det mesta. Alla dessa saker är utgifter som "vanligt arbetande" människor med 40 h arbetsveckor aldrig riktigt behöver dra på sig om de inte själva prioriterar den lyxen.

För tillfället känner jag igen mig i hennes beskrivning av hennes vän (förutom det där med höga lönen och första klass-tågen då). Helvete vad det går åt pengar åt att äta ute varje dag i veckan, inte sällan två gånger om dagen.

Grejen med det här inlägget var dock inte riktigt att tycka synd om vare sig mig själv eller människor i högt uppsatta positioner och med bra lön. Nej för alltså tänk alla dem som MÅSTE jobba så mycket för att få det att gå runt! Ensamstående föräldrar som måste ha två jobb och verkligen inte har någon fet lön att betala bort massa stressmoment så som tvätt och mat med. Och hur är det tänkt att man skall hinna med barnen, kanske ha en stund för sig själv och/eller med sin partner? Nej skälig ekonomisk standard är fan grunden till lycka och välmående hur mycket man än kan romantisera den fattiga familjen fylld av kärlek och värme. Låter självklart kanske men fatta hur många (kvinnor och invandrare) inom vård och omsorg som tjänar som att vi levde i något kommunistland! Det är skamligt och jag skäms å Sveriges vägnar när jag tänker på det. Jag skiter fullständigt om några av alla keffa nationalekonomer knepat ihop en lösning på världens problem som går ut på att skita att betala skälig lön åt de som faktiskt bär upp samhället, jag skäms i alla fall! Vi borde alla skämmas.

New life versus old life

Lyssnar på say it right med Nelly Furtado nyss hemkommen från en klubb i den hedonistiska sommarhousens tecken. Jag är lite sommarnostalgisk som tidigare här på bloggen. Eller nostalgisk, jag vet inte. Väger mitt nuvarande liv mot mitt tidigare vilket är lite dumt. 60 h arbetsvecka jämte 4 månaders "ledighet" känns inte helt rätt att lägga i varsin vågskål. Men det är svårt att inte göra det för tillfället. Jobbet är himla kul (när inte massa administrativt skit strular sig pga av ovana) men alltså jag är så fruktansvärt jävla trött när jag kommer hem från jobbet! Det suger musten av mig varje dag och tre fredagar i rad har jag legat hemma och gråtit av utmattning istället för att svänga mina lurviga. Det är det som är det sjuka, att jag trivs och tycker det är kul men så fort jag kommer hem från jobbet så är jag så trött och ledsen att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Mina utgångsplaner är ganska tydliga exempel på det. Var hur peppad spm helst på Carl Craig, det var bra musik etc. goda drinkar och bra sällskap men vid ett var jag helt körd och satte mig i en taxi till Kungsholmen och diskuterade att min ungdom gled mig ur mina händer med den nattarbetande taxichauffören (m på att jag var bortskämd men ändå). Jobbade hela följande dag 10 h men var pepp på att gå till Pang! där Lo-fi-fnk skulle spela och jag och Victor skulle planera vår briljanta projektidé. Peppen försvann dock så fort jag kom innanför dörren hemma och Anders gav mig en kram. Var tvungen att cancla min och Victors framtidsbrianstorm och låg istället hemma och snyftade lite utan anledning och somnade vid elva. Nu är min fråga: när går det här över? Det här är väl bara en invänjningsfas? Jag är väl bara inte van att jobba inom handeln där det inte räcker med långa, ofta stressiga dagar utan också en massa massa spring. Om inte så blir jag inte särskilt långvarig. Jag menar jagytycker ju det är kul och är tjej (vi tjejer är uppfostrade lojala och arbetssamma) så ett tag stannar jag så klart men jag skulle aldrig kunna stanna särskilt länge på ett jobb där jag inte hade tid och ork att ha ett liv utanför jobbet, oavsett hur kul jobbt var i sig. Pls liksom, har världens bästa bok som jag läser men jag orkade inte (även fast jag haft mer eller mindre halvdag idag) utan kollade på Americas funniest homevidoes i två timmar istället. Visst jag diggar Americas funniest homevideos men då skall det fan vara fritt val eller vad man skall säga.

Godnatt!