Bästa skönhetstipsen - hela listan!

Det finns otaliga tips och knep på hur man vaknar upp toppenfräsch och supersnygg. Alla kvinnor med patriarkal självaktning har sina egna. Här kommer mina bästa, sammanställda i en överskådlig liten lista:

• Ha samma smink i över 24:a timmar. Bättra dock gärna på det med ostadig hand, förslagsvis i taxibilar eller på mörka toaletter.
  

• Drick sprit tio timmar i sträck.

• Rök cirkum 30 cigaretter på en kväll. Att råka aska och fimpa på sig själv hör till.
  

• Dansa i sex timmar. Ha vid kvällens början inte helt på sekunden nytvättat hår, så att det det vid morgonkvisten hänger i svettiga, feta tester i ansiktet.

• Dansa i högklackat. Kom på att det gör ont på väg mot efterfesten, byt till en kompis platta ombytesskor, som på efter de högklackade känns som att "gå motherfucking obehagligt barfota". Skit i dom, byt en gång till, nu till ett par platåskor i lack som gjort samma vänninas fötter blodiga.

• Skit till slut i konceptet skor och gå barfota genom Stockholms metrosystem.
  
  
  • Spendera morgonen på konstigt svartrave, där nivån på folk inte är så där överdrivet hög.

• Ät en supergod hälso take-away på Mac Donalds vid åtta-snåret.
  
  
  • Träffa några utsövda och piffiga bekanta, på väg på miniweekend i Paris på centralstationen. Verkar moralstärkande.

• Tvätta bort 24-timmars-smink-massakern i ansiktet, få det uppdagat att din hy ser rätt risig ut och börja med smutsiga och alkoholsstinna fingrar göra portömning.

• Lägg dig 10.00.

• För en riktigt skön morgonsömn - se till att din partner inte kan sova utan måste läsa tidningen, kolla på tv i sängen och annat störande i några timmar.
  

• Vakna och somna om några gånger så att du känner dig riktigt skönt utsövd och pigg.

• Tvätta håret. Lägg dig sedan igen och somna med blött hår. Vakna med fantastisk volym och lockar - dock bara på en sidan av huvudet, den andra i helt sovplatt.

---


Ja det där var ganska många tips, förslagsvis behöver du inte testa alla på en och samma gång - men har tid, lust och ork, kan jag lova din en sund kropp i en sund själ och fett snygg nuna när du vaknar en si så där klockan 18.00 dagen efter.


Bilden är från den här hårda Stockholmsnatten för några veckor sedan. Hon längst till vänster, utan skor, skrevandes med benen är så klart jag.

Mårgåndagen

Knarkhundar, topplesskramar, Peter Wolodarski och en fryspåse lila och rosa vegetariska köttbullar

Måste delge er mina två senaste ihågkomna drömmar. They are so sick! Den populärkulturella drömtydningsfaktorn torde dock vara hög. SÅ mycket övertydliga symboler. Inte en aning om vad de betyder dock men jag menar hey - krama Carola topless liksom?

Gårdagens rafflande dröm börjande på Vaksala Torg. Där bland jeansjacke-alkisarna och grönsaksförsäljarna blev jag uppsniffad av en knarkhund. Denne var extremt intresserad av de bruna skönt loosa manchesterbyxorna jag bar. Polisen som höll i kopplet fattade misstankar och hunden sniffade och sniffade. Jag blev asnervös. "Måtte hon inte ta in mig och ta blodprov" tänkte jag. "Har jag tur kanske hon bara tror att jag enbart suttit i ett rum där folk knarkat och att lukten därför satt sig i kläderna". För att testa om jag var pårökt skulle jag köra bil. Jag hade dessvärre lånat någon kompis sportbil som jag inte riktigt lärt mig hantera. Jag körde ryckigt och konstigt. Hon satt tyst. "Måtte hon inte dra in mitt körkort". "Kör mig till Uppsala Slotts caféuteservering" sa hon. Sagt och gjort. Där satte hon sig och iakttog mig med myndig polisblick. "Jag vill ha kaffe och tårtbit, dubbla påtår" sa hon. Hämtade det till henne, fortfarande nervös över knark och körkort. Snart blev vädret så fint att jag tar av mig topless. "Måste passa på ju". Polisen hade snart förpassats till drömkyrkogården och var försvunnen ur bild. Min mamma kommer nu till cafét med sin bästis Carola Häggqvist. Jag slänger mig om halsen på Carola och kramar henne hjärtligt. Ser i ögonvrån hur några som jag identifierar som "Konservativa föreningen" bevittnar hur jag topless kramar "goa" Carola. Lite tankar på vad de tänker och anser om det flyger genom huvudet. Snart har Weekdays rea flyttat ut i trädgårdscafét. Olof Dohnhammar knatar in på drömscenen och kollar blasé på cowboyboots. Han är jävligt upprörd över att två sommarvikarierande chefredaktörer på Bon som han anser "är två jävla sossetanter, med precis samma etniska bakgrund, inget att varesig tillföra eller berika varandra med".

I natt drömde jag att jag höll på att få ihop det med Peter Wolodarski. Det var en MYCKET osubtil sexuell spänning mellan oss. Vi träffades genom nåt jobb. Jag låtsades att jag inte kände igen honom först. Sen råkade en DN vara uppslagen och jag bara "jamen det är därför jag känner igen dig jahajaha". Vi skulle äta lunch och jag frågade om han han hade några matlådor hemma så vi kunde äta hos honom. "Fan fan fan nu var det uppenbart att jag ville hem till honom bara för att vi skulle kunna ligga med varandra direkt" tänkte jag generat. Han tyckte hur som helst att det skulle vara bättre att äta på restaurang. Han ville ha fisk. Snart befann vi oss på en badbrygga i snorklingsutrustning, jag nöjd över att vara i relativt avklätt sällskap med herr Wolodarski. Där skulle vi dyka efter små matpåsar med konserverade mat. Bland det sista jag kommer ihåg är att jag funderade på att rikta in dykningen på en fryspåse lila och rosa vegetariska köttullar.

Perfect match, perfect kiss

Vissa dagar känner man sig som en lite bättre flickvän än andra. Som när ens kille kommer hem från jobbet på lunchen och man har lagat Sukiyaki och bjuder på två glas vitt, så där en tisdag. Jag tycker ganska ofta att jag är världens bästa flickvän. Kan liksom inte tänka mig att någon annan vore bättre (snyggare så klart men det räknar jag bort i ren protest). Sen beror det nog mycket på att jag har världens bästa kille också. Man typ bäst-kompleterar varandra och korsbefruktar braheten med varandra. It's takes two to tango som det brukar heta. Är man inte världens bästa med sin partner tror jag hur som helst att man har valt fel. Fel val av pojkvänner/flickvänner hör väl livet till, men att vara ihop med folk som man behöver/vill förändra/etc brukar inte vara så lönsamt varken för en själv eller förhållandet i längden. Tänk på det Laerke-darling!

För det egna minnets skull

Fredag

Öl med mamma och pappa på Palermos uteservering. Uppstyrd nu-skall-vi-dricka-öl-sejour för första gången i vår familjs historia. Johan och hans mamma gängade, så även Gina som kommer så fort Johan knäpper med fingrarna. Pappa bjuder laget runt. Han är klädd i jeansjacka. Innan han anlände skämtade vi om att bara alkisar och kommunister bär jeansjacka. Pappa levererar många sanningar om livet. Johans mamma komplimenterar mig en massa. Glad i hågen-stämning. Jag blir dubbelt glad över att se mamma glad. Pappa kallar på ölkanna efter ölkanna. Jag blir kalasfull. Päronen ser mig "feströka" (hrm) första gången någonsin. Turligt nog röker alla andra mycket mer. Åker hem. Hela havet stormar i sängen. Stoppar pliktenligt fingrarna i halsen.

Lördag

Spelar skivor bakfull på Weekdays för tredje helgen i rad. Gubbrock-killen jobbar. Han sträcker sig långt med att gilla Glass Candy - Miss Broadway. Kollar inte på rean. Spara spara spara. Åker till Anders föräldrar i Bäsinge. Kvällssol för första gången på månader känns det som. Grillar vid stilltje-badplatsen med släkt och badgäster. Bryter vatten-stilltjen med att fräsa 80 km i timmen i deras nya 100 hästkrafters motorbåt. Vinden i håret, munnen och ansiktet. Känner mig rätt cool ändå. Skjutsar lillebror Micke på stadsfest i Hedemora. Lyssnar på Omar S på motorvägen. Hämtar Georgious och åker till Fredrik i Krylbo som har sitt föräldarhem för sig själv. Käkar spansk ost och skinka på verandan. Dricker öl och pratar festivalminnen, dyra synthar och buzz-kampanjer. Trevlokväll.

Söndag

Proppar mig full på antihistamin och hoppar upp på höskullen. Rullar sex ton höbalar i sex timmar. Anders spettar dem med någon slags höbals-spettnings-maskin, lyfter upp dem till arbetsstyrkan på höskullen som rullar de flera hundra kilo tunga balar på plats. Många fikpauser blir det. Hemmabakta bullar och sockerkaka. Till sist är hela ladan full och hödammet dallrar likt ett gasmoln över hela byggnaden. Gör ansats till att bada efter avslutat dagsverke. För kallt. Jävla skitsommar. Åker hem framåt kvällskvisten. Stannar på gatukök och delar på en piffi-allkryddad pommes-tallrik. Fina grejer. Fin helg.

Snåldiet

Ni som återkommande läser denna blogg kan omöjligen missat att jag håller hårt i plånboken pga en stundande 5-månaders resa. För er studenter eller andra allmänt snåla bjuder jag här på lite bra saker i pank-matväg:

1. Pajer. Kliade mig i huvudet lite efter billig mat som inte är vegansoppa och fick snilleblixten paj! Består ju bara av mjöl, smör och äggstanning, om man vill lite ost och sen vilka grönsaker som helst. Spenat kostar ju 2 spänn typ! C'est perfait!

2. Gör egen potatissallad. Koka en miljard färskpotatisar, gör myyyycket dressing på valfria favvo-örter etc, dränkt ner potatisen och adda valfria grönsaker och lämplig löksort. Du slipper laga mat hela tiden och den blir godare ju längre den står (även om man så klart vet att det finns gränser)...

4. Jamie Oliver-pasta. Gårdagens spagetti stekt med vitlök, färsk chili, olivolja toppad med riven ost (helst parmesan då, men vi snackar ju budgetcooking) blir skitgott trots snålhetsfaktor 110.

5. Indiska currys. Curryn är ju bara massa spices var man bör ha i sitt kök iaf och sen är det bara adda blomkål, potatis, linser, kyckling är vad helst önskat.

6. Varma mackor. En beig hushållsost från Lidl kan komma någorlunda till sin rätt med smakkompensation i form av dijon-senap, rödlök, några hackade oliver och liknande.

7. Skaffa svärföräldrar med bondgård. Om någon av kossorna springer iväg tillräckligt långt måste de skjutas i förväg och vips så har ni frysen full med kött!

Vilket är ert bästa snåltips?

Kvinnliga dj:s - det nya svartfest

Jag misstänkte att något sånt här var på gång när någon från SVD besökt mitt inlägg om den manliga dj-bås kulturen ett par gånger för någon vecka sedan...

Kul att se att det händer saker iaf. Att t.ex. Riche, som till deras sommarsatsning inte lyckats boka en enda dj av kvinnligt kön, efter artikeln kontaktar Farnaz och Elin och gör ansats till att utnyttja deras kompetens och deras uppenbarligen större nätverk av skivspelande tjejer.

Jag tror mycket av problematiken ligger i att än idag umgås tjejer i större utsträckning med tjejer och killar med killar. Detta leder till att skivspelande tjejers möjligheter att nå ut ofta minskas dramatiskt, vilket beror på att dj-bokande både på lägre och en del högre nivåer, handlar mycket om kompisbokande. Många killkompisar = större chans att bli bokad utan att vara exceptionellt bra eller redan vara ett namn. Med några kompisspelningar i bagaget får man ännu fler chanser, knyter fler kontakter, man blir peppad och inspirerad och börjar oftast ta skivspelandet på större allvar.

"Men alltså det är ju taskigt mot dj:n om hon blir bokad bara för att hon är tjej" hör man ofta. "Ingen dj vill ju bli kovoterad, man vill ju bli tagen för att man är bäst". Nej, få kanske vill bli kvoterade men prova att byta ut det negativt (kvinnoladdade) ordet kvoterad till det mer positiva prioriterad... Det är precis vad kompisbokningar handlar om: prioriterande. De kompisbokade dj:sen är inte nödvändigtvis de bästa men blir trots det bokade. De flesta dj:s jag känner (så väl manliga som kvinnliga) vill spela. De skiter ofta i hur de får spelningen. Många har ofta inga problem att utan skam i kroppen tjata tills öronen blöder. Men om kvoteringen/prioriteringen vore könsblind skulle man av ren barmhärtighet inte boka sina tjatande/otjatande kompisar - "Pinigt för kompisen om han känner att han är kompiskvoterad...".


Sen finns det klubbkillar som tycker att den här debatten är aslöjlig och bara vrålar om att: "det finns ju inte lika många tjäjer juh!". I så fall, varför inte fråga sig varför? För att tjejer bara är intresserad av smink och kläder eller vadå? Vad är hönan och vad är ägget i det här? Får folk inte chans att spela, träffa folk med liknande intressen och välkomnas in i kulturen mer än som flickvänner och någon man kan diskutera senaste Innervisions-släppet med om killen i sällskapet råkar vara på toaletten så kommer det inte att ändras heller. Sen verkar ju iofs inte alla vara intresserade av att det skall ändras. Eller så tycker man bara att det borde fixa sig självt. Samma personer som förespråkar Guds osynliga hand rörande kvinnliga dj:s väljer däremot att aktivt lyfta fram andra saker som kan berika dansmusik- och klubbkulturen. Det kan vara svartfester, utdöende vinylspelande (som vissa ser det), den yngre generationen, smalare och kanske bortglömda genrer, ny teknik etc etc. Att lyfta fram dessa uppräknade saker anses creddigt och coolt. Att däremot lyfta fram tjejer av samma anledning verkar däremot sjukt jobbigt och "fel". Så mycket tycks inte en dynamisk klubbkultur värd, inte heller de påstådda fina idealen.


När jag hade Dynamic bråkade jag mycket med en av medarrangörerna om hans kvalitetesbegrepp. Han var kortfattat av åsikten att det blev sämre kvalité på klubbarrangemangen om man aktivt lyfte fram tjejer (näringslivet någon?). Jag kan fortfarande inte acceptera ett sådant kvalitetsbegrepp, om slutsatsen blir sådan. Särskilt då det inte är konsekvent. Varför har man isf t.ex. svartfester även fast det ofta blir "sämre kvalité" än en vanlig klubb? Jo, för att man vill ha något annat, något nytt, som berikar även fast både ljud och ljus oftast blir sämre, allt blir bökigare etc. Trots det vet jag inte en enda klubbarrangör som inte tycker att det är ett roligt tillskott med svartklubbar. De upplevs som coola och har en kvalité och ett mervärde i sig. Av precis samma anledningar borde det även vara det i fallet att boka tjejer. För att de likt svartklubben bidrar med något som det fattas utav, även fast det kan bli bökigare då man kanske måste leta lite mer än att göra en snabbscanning av närmsta umgängeskretsen. Det borde vara en kvalité i sig om man är seriöst intresserad av elektronisk dansmusik och klubbkultur.

ps. Bilderna ovan är från klubben jag och mina vänner drev och dj-poze-bilden är från första gången jag spelade skivor ute. Behöver jag säga att jag höll på att kissa på mig? ds

ps2. Som ni vet har jag alltid nåt trumfkort i bakfickan rörande helgaktiviteter. På lördag kan ni besöka Elin och Vickes klubb Do it! där bla. Erik och Fabian aka Cliques Numeriques gästar. Det lär bli fläskigt om jag känner dem alla rätt! ds2

Peace, love and politics

Jag är väldigt politiskt intresserad. Gillar även skvaller. Funderar också mycket på varför alla nyliberaler envisas med att ha likadana fula stålbågade glasögon.

Min politiker-skvaller-lycka var därför gjord när DN:s ledarsida (?!) igår förmedlade nyheten att Kalmars Nations tidnings redaktör tillika min fd. galleria-kollega Niclas Holmberg Almedals-hånglat med salladsentreprenören och mediestrategen Fredrik Federley.

Det var roligt! Ännu roligare blev det när jag kom på att de ovetandes figurerat i samma bloggpost här på bloggen. Gölligt par juh! Måste dock säga att jag tycker att Niclas är lite hetare än Freddie. Men looks isn't everything som sagt... Träffade för övrigt Niclas på festen i lördags. Han var "väldigt sliten efter Almedalsveckan" som visst hade involverat mycket alkohol. Det fick mig att tänka på Isobels behind-the-scene-inlägg om Almedalsveckan förra året. Almedalsveckan verkar onekligen vara politikernas svar på backstage-området på Hultsfred dit alla tycks vara kommenderade vare sig de vill det eller ej...



Lite andra saker man kan fundera när man ändå är inne på politik och MUF är varför nivån är så fruktansvärt låg på nästan samtliga bloggar som MUF:s ordförande Niklas Wykman länkar till från sin blogg. Personligen skulle jag ställa väldigt höga krav på dem om jag vore han. Borde inte nån slipad kommunikatörsperson med jättehög lön tipsat om det? Är det inte det hela Nya Moderaterna går ut på? Jag och en kompis ägnade åtskilliga timmar en sen natt åt att läsa igenom samtliga och det var skrämmande många vice ordförande i MUF valfri storstadsregion med retorik och uttrycksförmåga på nivån:

"vaknade upp. mådde piss. kom på att vi bor i en enpartistat. JAG BLIR ROSENRASANDE NÄR JAG T'NKER PÅ DET! Jag blir bestulen varje dag! Alla accepterar det! I vilket annat land skulle folk acceptera att bli rånade? VARJE DAG? Nu: promera och filosofera i marinan, kanske den enda fristaden i här sjuka landet!!!".

Förutom sånt var det förhållandevis lite "politik". Mer:

"Idag tar min lillebror Kalle studenten från Enskilda Gymnasiet NV3c!!! wohohoooo han är den snyggaste studenten i hela världen! Hela världen framför sig har han! Pappas Rotary-kompisar var där och han fick livslångt medlemsskap i present!

Eller varför inte alla komunpolitiker som känner sig förpliktigade att vara "transparenta" och "nära sina väljare" och därför som pliktskyldigast bloggar om hyperviktig saker som:

"oj oj oj långt KF-möte idag efter sommaruppehållet. en interpellation om privata biblioteksentreprenörer. spännande! gott fika från cateringfirma, vi la det på entreprenad förra mandatperioden efter timmar av fajtande med kommun-kramarna. bokade möte med Malin. skall planera insändarkväll för MSU:arna. de é bäst! möte i täby tidigt imorgon. måste nog lägga mig nu. keep on rocking in the free world (I'm after you sosse-Fredde :)!"

Ja, nu är ju ovanstående mina egna påhittade exempel men ni fattar grejen. Bland de enda bloggarna som höll en någorlunda jämn nivå och inte random uppdaterar var tredje månad var bloggen antifeministen, vilket för egen del känns lite sjukt att säga. Nästa stopp på politikerblogg-kartan blir kanske det där nya vänsterpartistbloggarna. Får se om jag vågar. Deras nya kampanjaffisch "Vill du ha det som i Sovjet" bådar ju gott. "Vi försöker framstå som att vi gjort upp med vårt kommunist-romantiserande-förflutna" liksom...

MUF-bloggräden fick mig i alla fall att komma ihåg varför jag en gång bestämde mig för att aldrig pyssla med politik i traditionell, partipolitisk mening.

Anglosaxisk populärkulturell techno antropologi (med klassperspektiv)

Häromdagen ringde en kille från England. Han berättade att han och lite "kollegor" var i Sverige för att mastra sin skiva, networka med sitt skivbolag och jag vet inte allt. Han hade fått höra att jag hade koll på vad som hände i stan och fått mitt telefonnummer av Kung Henry. Jag visste inte att Kung Henry hade mitt nummer och det mesta med telefonsamtalen var väldigt förvirrande. Hur som helst gav jag honom lite tips och bjöd honom på festen på lördag. Igår var jag tog jag en öl med dem.

Eftersom de hade fått mitt nummer från Uppsalas enda hiphop-profil trodde jag de skulle vara hiphop-människor. De visade sig dock vara fem stycken så-jävla-nere-i-skiten-ravekids från engelska landsbygden. Det var en techno-antropologisk dröm som hette duga! Fem killar, runt 20, i bylsiga Carhartt-kläder, skateskor, slouchiga ryggsäckar, rakade skallar, kepsar och ringar i näsan. Inramning av kvällen var perfekt; eftersom de såg ut som ungdomshuliganer efterfrågades leg (på Palermo!!) och när två av killarna inte hade det med sig blev vi blev informerade om att vi inte fick stanna längre än klockan tio.

De berättade sin kaosartade Sverigehistoria om hur deras manager och producent kvaddat bilen och låg på sjukhus, att de nu bodde i dennes hus 1,5 timme utanför Uppsala och att de knappt kunde ta sig därifrån då bilen var mos och det inte gick några bussar dit. För att ta sig hem sista biten var de istället tvugna att ta taxi från närmsta håla. Den var tvungen att beställas innan 19.00, som var sista beställningen för landsortstaxin. De visade upp en turistbroschyr om området kallad "In the heart of the swedish wilderness" med en glad gubbe med en stor fisk på framsidan. När de inte satt därute isolerade gick de mest runt i stan i Uppsala och Stockholm och letade efter bra folk att networka med. Det kryllade inte av technomänniskor på våra gator och torg hade de märkt. Kung Henry hade de sett, och börjat snacka med på ett café, annars hade de mest hängt med en metalkille som även han hade en studio i skogen. Metalkillen pratade mycket om att han gjorde "farliga saker" med får. Jag var den skönaste och mest "upplysande" personen de träffat i Sverige under två veckor sa de. Jag verkar onekligen haft en jävla konkurrens...

Vet inte riktigt varför de fått för sig att åka till Sverige och "nätverka" och fippla med sina produktioner, deras planer och hela vistelsen verkade onekligen väldigt ouppstyrd och diffus. De sysslade inte heller med den techno som vi trendkänsliga svenskar helst vill ha den. De anordnade illegala rejv på åkrar. Ingen glammig Stureplans-maskerad där inte. Mer ryggsäck och gråmulet väder. De var fett nere med break-beats, break-core, jungle "crazy shit like Aphex Twin" och frågade om jag gillade gabber även fast jag var tjej. Så jävla sköna! Kändes lite jobbigt att jag kanske krossade lite illusioner om Sverige som landet där de skulle få sitt stora break-trough och asmycket bra kontakter för deras framtida knas-break-core-karriärer. Nåväl de får komma på fest på imorgon iaf. Be nice to them friends and enemies! Looks and credd isn't everything vad än kommersiell Stockholmsmedia försöker intala oss!

England verkar för övrigt vara sånt jävla konstigt (och fascinerande) land. Jag menar maten! Drogkulturen! Fotbollskulturen! Att ciggen kostar 80 spänn! Att kvinnorna i snitt tjänar hälften så mycket som männen! Deras politiska aristokrati! Privatskolorna där 7-åringarna kläs i frack och cylinderhatt! Att typ alla utom Kate Moss är så ugly!

Ett mongoliskt tecken från ovan

Jag ligger och läser Transibiriska-skildringar inför avresan och försöker att komma ihåg saker som att: "kopiera er inresedeklaration på hur mycket pengar ni har med dig in i landet, om summan inte överenstämmer med verkligheten har ryska tullen och polisen rätt att beslagta alla era lösa pengar". Eeh ok. Läser lite om mongolisk mat, blir lite sugen och försöker googla på hur man tillagar den där mongoliska barbequen som misshandlas på alla "asiatiska-restauranger". Bland de första träffarna på frasen "mongolian barbeque" är den här sköna bilden på min favvokille:


Det är helt klart ett tecken. Jag vet inte på vad men jag skall ägna resten av kvällen till att meditera på det. För övrigt kostar det 800 spänn enbart att passera genom Mongoliet. Visumen till Kina och Ryssland kostar runt 500... Mongolerna skall väl leva på nåt de också I guess.

Dyrt eller inte: JAG SKALL ÅKA TRANSIBIRISKA JÄRVÄGEN OM EN MÅNAD! Blir helt pirrig när jag tänker på det. Nu skall alla sparpengar jag inte lagt på Diana Orving draperingar och fräna modebloggsfynd konsumeras i upplevelseindustrin kallad resor. Några månaders total frihet med mina två bästa kompisar. På väg. Nya platser. SÅ värd prioritering! Allt annat kan vänta...

Jag minns alla mina efterfester och hur folk brukade ta på mig

biodynamisk gulash i sundbyberg. förfest i föräldrarvåningen i vasastan. ministry of sound-videokanal projicerade på väggen. call on me videon i hundra versioner. billig tax free vodka och dyrare champagnedrinkar. cigg i sommaröppna fönstret. new friend in bangkok. ficks på f12. alla: "så här full har jag inte varit på ett år". dans & små glädjetjut. fake-i-til-you-make-it-diskussion med siri. kissa bakom parkbänk. "ingen ser mig". nattbada i riddarfjärden. barfota och utan underkläder genom stan. hundra fotosessions. exporterar lite swedish sin till thailand. nattkaffe och cigg på seven eleven. springa genom högtryckstvätten av drottniggatan. himlen öppnar sig. spöregn. blöta kläder klistrade mot kroppen. smink i rännilar. hälften kaffe, hälften vatten i kaffemuggen. så jävla glada ändå. killarna nakna igen. streakar drottninggatan och vasastan hem. ingen förstår varför. dränkta katter insvepta i handdukar. kommers-house-dans. whats-left-of-the-barskåp-fem-på-morgonen-drinkar. nån har tatuerat sig jättemycket i LA. nån har gift sig, nån har skilt sig. nån går direkt till morgonpasset på jobbet. killen med tjej tar på alla. solglasögon i morgonljuset makes sense. buss hem klockan sex. "jag vet vem du är, alltid åka gratis hem". eeh nej. jou le taxi i varsin hörlur. äta en frukostmacka. tycka att filip och fredrik är det bästa man sett. inte kunna somna. somna ändå.

vara supersnygg och superfräsch när man vaknar. inte. googla på brunch. bli besvärad. parmesanspenatomelett, stekt potatis, vitlökstekta champinjoner och zucchini, liten grönsallad, croissanter, vattenmelon och kaffe. typ det bästa som har hänt en. få aha-upplevelser av isbergsallad. låna oblöta kläder och skor. promenera utan bakfylle-ångest. "det här är min framtid". avhandla jättemånga ämnen. dricka kaffe på utservering. tåget hem. mp3-batterierna dör. "snart inget mer sånt här leverne". tågvaggas till sömns. hemma.

Här har ni er lördagsnatt

Döden i trappuppgången

Varför kan inte folk knulla lite mer i vårt hus? JAG VILL HÖRA FOLK KNULLA I VÅRT HUS! Väsnas lite mer över lag, det är helt dött nu! Folk smyger i trappen, lyssnar inte på musik och pratar eller bråkar aldrig högljutt. Aldrig ett litet glädjetjut, aldrig en uppspelt hund! Det enda man hör är när de spolar på toaletten och typ piffar lägenheten lite genom att borra upp nåt en gång i halvåret. När alla kommer hem från jobbet runt 18.00 så vet jag fortfarande alltid när det är Anders som kommer i trappen. Han är den enda vars intågande avger något slags mänskligt ljud. På ett år har jag hört en fest (snarare socialiserande liten folksamling) en gång och det var sista april - och kom igen, vem har INTE fest på sista april? Lever folk överhuvudtaget eller tystndskompenserar de bara för vårt ständiga technomatande?

Visst, man kanske skulle lacka lite om det var mustig Emir Kusturica-stämning i trapphuset varje dag men folks kompakt tysta leverne får mig att tänka på Anne Frank, vars gömda familj tyst tassade omkring för att inte skulle bli avslöjade av nazisterna.

Och nej jag har aldrig bott i studentkorridor. Borde kanske prova innan jag uttalar mig om såna här saker men jag föredrar umgänge som diskar sin disk utan "påminnelser".

Läsko-psykopater

Plöjer Dexter om nätterna nu. Så bra! Otroligt skickligt avvägd blandning av utstuderat American Psycho-våld, fuktiga Miami-nätter med skaldjur och salsa-latinosväng, vanligt hårdnackat mordrotel-bjäbb och Dexters pendlande mellan vardagen som massmördare och den som ömsom dråpligt spelad, ömsom "lyckad" familjefar. Börjar dessvärre bli lite störd på alla barndomsåterblickar som skall få en att förstå hur sjuk han är och anledningarna till det. Kunde skippat hälften om det inte framöver visar sig att de fyller någon helt oväntad funktion mer än den tidigare nämnda.

Jag kan nog inte tänka mig en bättre mätsticka på skådespelarinsatserna än att Michael C. Hall kommer undan som Dexter utan att David Fisher blixtrar förbi framför mina ögon en enda gång. En presatation som heter duga om man, som jag, har sett varenda avsnitt av Six Feet Under . Det är mycket skickligt uppbyggda karaktärer, skådespel och stämningar överlag. Jag menar - mördaren som Dexter leker katt och råtta med! Så jävla läskig! Efter första avsnittet mådde både jag och Anders skitkonstigt och var tvungna att kolla på typ David Letterman flera timmar efteråt för att känna oss mänskliga igen. Jag är fortfarande på nivån kolla-efter-mördare-under-sängen efter varje avsnitt. Det går bra så länge jag tittar, men sen, när tv:n är avstängd, Dexters ändå trygga psykopati försvunnit ur bild och det är dags att sova, då är den otrygga psykopatmördaren kvar i min lägenhet! Han sitter bakom duschdraperiet, smyger utanför det öppna (snart stängda fönstret) och stirrar på mig när jag krampaktigt skedar Anders! Ursäkta men när hände det senast att en film/tv-serie lämnade en med sådana obehagskänslor inför specifika rollkaraktärer? Typ Arkiv X på mellanstadiet då jag, innan sänggång, var tvungen att titta efter i fönstret så att ingen Kryceck-människa vars ögon blev svarta som ubåtsvatten hängde i fönsterkarmen... Nä alltså, fy fan för läsko-mördaren i Dexter. He scares the shit out of me (men jag gillart ändå)...



Det obehagligaste jag sett i år förutom Dexter och Upppdrag Gransknings vidrigt dramatiserade inslag om Bobby-mordet är helt klart dokumentären om vänskapsresan till Nordkorea: Friends of Kim. Det är en studie i SANN psykopati, perverterad syn på politik, lojalitet och människor. "Huvudpersonen" Alejandro är bland de sjukaste vanliga människorna jag sett en glimt av genom tv-rutan. Är man minsta intresserad av samtidshistoria och politik men kanske framförallt psykologi så måste man se Friends of Kim.

Två andra fett påfrestande och läskiga filmer (tack och lov fiktion) är holländska Spoorloos och thailändska Shutter. Den sista på det lite uttjatade asien-skräck-temat: osaliga andar i långt hår...

Varning: JÄTTEMYCKET Europaporr!