American Apparel I love you!

Jag har en ny favoritaffär: American Apparel. Det var dock inte någon love at first sight. När jag knatade in i deras affär första gången blev jag närapå provocerad. Där fanns jättejättemycket kläder i jättejättemånga olika färger men allt såg nästan likadant ut. Fan vilka tråkiga kläder tänkte jag och bläddrade lite förstrött bland galgarna. Men efter ett tag släppte det. Jag kom istället på att det var helt genialt! Där fanns alla basic-kläder som man alltid letar efter men som aldrig finns någonstans bland "vanliga" affärers säsongsbetonade mode och färgval. På American Apparel finns ofta 20 ibland 50 olika färger av en och samma tröja som i sin tur finns med arton olika ärmar, halsringningar, längd och knytningar. Man hittar kanske inte toppen som man dör för att den är så cool (och sedan använder tre gånger, tittar på ibland där den hänger i garderoben och tänker gud vad snygg den är ändå - man borde kanske använda den nån gång?) Man avlider dock ändå ofta av tjejig shoppinglycka hos American Apparel. Den perfekta garderoben verkar helt plötsligt vara inom räckhåll! Med riktigt snygga baskläder kan man ju helt plötsligt börja använda stora delar av ens garderob som är svårmatchade men ack så snygga.

Föresten är det inte bara tjejig shoppinglycka som kan få utlopp där. De har minst lika mycket snygga killgrejer. De har även gratis frakt inom Europa om man beställer från nätet, en hel avdelning med kläder av ekologisk bomull och för en gångs skull tillverkas kläderna inte i billigast möjliga låglöneland, utan i USA. Detta har visat sig vara ett oerhört framgångsrikt koncept vilket man bland annat kan läsa från en artikel från Dagens Industri där American Apparel kallas 2000-talets första moderna företag. Grundaren Dov Charney borde dock informeras om att sexuella trakasserier inte är en särskilt 2000-tal, bra för företagets rykte eller accepterat på nåt sätt över huvudtaget. Han har nämligen blivit stämd fyra gånger för sexuella trakasserier av kvinnor som jobbat där. Vad är värst, sexism eller sweatshops?

En sån här i svart har jag hur som helst köpt (finns det något snyggare än djupa ryggar?):

..och den här multifunktionella tröjan/klänningen/tunikan:

Skulle inte banga på den här lilla dressen:

...eller den här när man nu skulle använda den (under kjol kanske?):

..inte heller dessa shorts om nu sommaren inte höll på att ta slut:

Sandmann!

Igår visade SVT en jättespännande dokumentär om DDR:s mest kända och älskade barnprogram: Der Sandmann – John Blund på svenska. Sandmann åkte på besök till Kina, Kuba, Ungern och Östtyskland, provade på att vara kosmonaut, körde Trabant och gav genom sitt tv-program allmänt intryck av hur bra och fint det (inte) var i DDR. (Vad är dealen med gamla öststater och barnprogram i form av dockteater egentligen?)

Sandmann i sin Trabi

Sandmann deltog också i en mängd för DDR viktiga händelser, värda att visa upp för barnen och deras föräldrar. Han hängde runt vid det nybyggda tv-tornet som skulle synas över till väst-Berlin och gick storögd omkring inne på DDR:s största skrytbygge Palatz der Republik. I filmen visades klipp från hur det såg ut inne på Palatz der Republik och jag blev lite tårögd. Så maffigt, så snyggt! Därav dock inte tårögdheten, utan tårögdheten kom av faktument att Palatz Der Republik just i denna stund håller på att rivas. Det känns lite sorgligt.



Jag tycker mig inte vara en bakåtsträvare som vill bevara stadsbilder så som de alltid sett ut (Uppsala är världens mest statiska stad pga alla sådana människor and I hate it). Dock tycker jag att man skall bygga nytt men framförallt riva av rätt anledningar. I Berlin känns det lite som att man river väldigt mycket som har med DDR att göra för det påminner om jobbiga tider. Bort med det! Bort - så kan vi lägga det bakom oss liksom. Det är så klart lätt att vara dömande när man inte är uppväxt med delningen och alla dess konsekvenser själv men att städa bort hela sin historia och lägga locket på brukar aldrig vara speciellt sunt. Sen är det häftiga med Berlin som stad att man faktiskt kan känna och fysiskt se dess fascinerande och viktiga historia att komma ihåg när man åker runt i staden. Den är inte instängd på tre museum dit man tvingas åka med sina klassföreståndare Sabine i sjuan. Turistperspektiv kanske men turism kan faktiskt göra världen bättre.

Hur som helst, kolla på reprisen av John Blund - en socialistisk hjälte. 17.00 på lördag i tvåan.

Ett annat bra boktips om man är intresserad av Tysklands delning, Berlin, bra reseskilldringar eller bara historia i största allänhet är "Berlin : krutrök, murbruk och delikatessdiskar" av Jan Mosander fd, Tyskland-korrespondent på Expressen. Otroligt intressant och kostar ynka 53 spänn på netbokhandeln.se

För att tydliggöra

Eeeeh oj... Jag märkte att folk inte tolkade mitt blogginlägg på samma sätt som mig vilket så klart skulle ha tänkt på. Fick bland annat denna kommentaren:

Det är smygliberala medelklassmänniskor som du som gör det här samhället fördjävligt. Alla människor är komplexa, alla människor gör misstag, alla människor utvecklas, och lär sig saker. Kanske du oxå. Ush.

Jag håller precis med föregående talare! I mitt inlägg skrev jag: "det känns det som att alla som håller på med politik har mer eller mindre konstiga saker i garderoben. Det är ju svårt att komma in i en redan existerande kultur som kan vara svårändrad för en enskild individ - jag har själv jobbat i organisationer jag vet”. Jag hade faktiskt skrivit ett längre blogginlägg än det som nu är postat där jag skrivit om en massa oprofessionella saker jag gjort tidigare. Jag kände dock att inlägget skulle bli för långt och kanske inte så intressant så jag uteslöt det. Men nu får ni det iaf så ni inte tror att jag är någon politiker-besserwisser som gillar drev mot politiker där man rotar upp minsta haschbloss-folk har tagit och Dumble folk ”provsmakat”. Och jag menar vem har inte använt sig av vita lögner ibland? Jag tror inte att man behöver bli en sämre politiker för att man snattat tidigare, legat på rehab för alkoholmissbruk eller vad det nu kan vara. Kanske är det tvärtom – man blir kanske en bättre politiker? Man kanske varit med om saker, fått ta konsekvenserna av sitt handlande och sen kommer ur allt lite mer klarsynt, vad vet jag.

Det jag vände mig emot mest i inlägget var att Karolin ljugit i media och anklagat de som faktiskt vågade stå upp och berätta hur det var för att ljuga. Det samtidigt som MUF (med rätta) bedrev hatkampanj mot SSU:s fusk, ljug och slingrande.

Nåväl här är lite av mina oprofessionellaste moments:

1. Uppmanat en person att bidragsfuska

En kille som heter Christian tog över som generalsekreterare för Uppsalas Elevråd efter mig. I generalsekreterarrollen ingick det ekonomiska ansvaret för organisationen, bidragssökningar mm. Eftersom bidragssökningen hade fallit lite mellan stolarna året innan så var jag väldigt på Christian så att det skulle skötas rätt detta året. Vi hade flera överlappningsmöten då vi gick igenom hur det gick till och hur det skulle göras. Trots min ideliga uppvaktning och påminnande så lyckades Christian att glömma ett viktigt moment som gjorde att vi inte blev bidragsberättigade. Jag var så arg och besviken och bedrövad att jag sa åt honom att ha faktiskt fick ta och förfalska pappret som fattades som var ett mötesprotokoll. Fan han hade ju haft ett år på sig att fixa det! Just i den stunden kändes det inte mer än rätt - det var jättemycket pengar det handlade om! Efter att ha tänkt igenom det lite närmre och lugnat ner mig, ringde jag dock tillbaks och tog tillbaka vad jag sagt om fuskandet, dock lika arg och besviken.

2. Supa så att jag inte klarade av mitt uppdrag

När jag var distriktsordförande för Elevorganisationen i Uppland för hundra år sedan anordnades det distriktsordförandekonferenser. Dessa var ofta förlagda på helger och ofta i Stockholm. På en av dessa bodde jag och min kollega på hotell (vandrarhem snarare) även fast det var nära hem till Uppsala. Vi ville kunna vara med eventuella informella samtal på kvällen och slippa ta jättetidigt tåg dagen därpå. En ganska tvivelaktig prioritering kan tyckas för dem som inte vet hur viktiga de informella diskussionerna i sådana sammanhang är. När de informella diskussionerna var slut begav sig jag och min kompis ut i Stockholms nattliv och söp till rejält (självklart med egna pengar när vi nu pratar om dåligheter). Dagen efter var vi så förstörda att vi somnade under en av diskussionerna vi var där för.

3. Vara så bakfull att jag ställde in ett möte med en person som kom från en annan stad

Det här med alkohol är överhuvudtaget inte så jättebra idé i arbetsveckor. I alla fall inte i några större mängder. Man sköter helt enkelt inte sitt jobb lika bra. Eller inte alls som i detta fallet. Bad bad idea.

Politikerbarnen gör mig ledsen ibland

Snart är det val och artontusen ungpolitiker skall försöka bli ikryssade till riksdagen. Att de är unga är ju toppen men dessvärre kan man ibland känna personerna ifråga eller veta saker om dem som man inte vill veta om människor som kanske kommer vara med och styra Sverige. Man blir lite ledsen, vill svulla chips och dipp och överväger att inte rösta.

Karolin A. Johansson som anklagat min bror och kompis för att ljuga i UNT när det var hon själv som ljög är ett exempel på människor som skulle kunna få mig att bli en ledsen tjockis.

Tid och plats: tiden för den enorma SSU-bidragsfusk skandalen
När SSU:s ofantliga medlemsfusk uppdagades var bla en av metoderna de använt att låta folk skriva på diverse upprop och protestlistor och sedan räkna personerna som skrev under som medlemmar och inkasserade således statsbidrag för dem. Alla var överens: det var INTE ok – även om de självmant skrev på pappret i fråga.

Vad dock alla som gått på högstadiet och gymnasiet i Uppsala visste var att MUF-Uppsala gjort liknande saker (om än inte lika extrema). MUF anordnade fester i deras lokal där man kunde köpa sprit som minderårig vilket så klart var heaven när man inte kom in på krogen och ville hångla med äldre killar med bil. Det enda kravet på att komma in var att betala i dörren och skriva in sina personuppgifter = bli medlem i MUF (vilket inte alla förstod att de blev). Även om en del förstod det var det en ganska tvivelaktig värvningsmetod vilket MUF uppenbarligen också tyckte eftersom de själva senare förnekade att metoden existerade. Jag tyckte att detta var lika värt för invånarna i Uppsala (vars skattepengar går till medlemsbidrag till MUF och alla andra ungdomsförbund) att veta och ta ställning till som SSU-grejerna och tipsade UNT att kolla på det samtidigt som SSU-sakerna. Det blev en artikel i UNT där Karolin som under denna period av fester var ordförande för MUF Uppsala ställdes till svars men blånekade att några sådana fester någonsin hade ägt rum vilket var lite patetiskt eftersom jag och många med mig varit på sådana fester. Min lillebror och många kompisar hade så blivit medlemmar i MUF utan att förstå det förens tidningen Blått skickades hem till dem.

Jag menar ok om det varit småkids i MUF som hade anordnat det på eget bevåg, folk som inte visste hur bidragssystemet fungerade eller var så hardcoreliberala och ville skita i lagar de tyckte var fel genom att anordna svartklubbar, då kunde hon ju ha ursäktat sig och eventuellt sagt att sådant inte förekom längre eller att hon inte visste om det, att hon skulle undersöka saken och ta avstånd från det om något sådant upptäcktes… Men det sa hon inte. Hon sa att det bara var lögner påhittade av deras politiska meningsmotståndare. Fan vad arg jag blev när jag läste den kommentaren!

Det var nåt år sedan nu och hade nästan glömt det hela innan jag hittade Karolins blogg och såg att hon kandiderade till riksdagen. Kanske var det inte världens största grej. Det känns som att alla som håller på med politik har mer eller mindre konstiga saker i garderoben. Det är ju svårt att komma in i en redan existerande kultur som kan vara svårändrad för en enskild individ - jag har själv jobbat i organisationer jag vet. Jag personligen skulle dock aldrig vilja se en människa som ljög så fräckt i Sveriges riksdagen.

Tur att Snerkies-säsongen är över iaf. Jag kommer nog inte vara omtyckt av MUF-Uppsala efter det här. Men hey jag vill ju bara ha en bra jävla Sverige precis som dom! Och nej jag har aldrig haft något att göra med något politiskt ungdomsförbund. Eller jo föresten när jag var 12 trodde jag som alla andra då att jag var kommunist för att jag brydde mig om saker och gick med i Ung-Vänster ett tag. Vår relation var dock inte särskilt fruktsam. Jag gick ur efter att ha blivit inbjuden på revolultionär snöbollskastning på Stadshuset (man skulle skriva slagord i snö klockan två på natten).

Gå hem med en annan kille...

Ikväll har jag haft mycket lipgloss, druckit något slags jägermeisterhallon-shot och haft sällskap hem från ett uteställe med en jävligt snygg kille. Han bodde på samma gata som mig. Jag bara: "Hej då! Kul att träffas" när vi kom fram. Så hade vi nog inte sagt om jag inte haft världens mest älskade pojkvän. Nu har jag det och därför skall jag ringa och väcka honom och säga att han borde vara här med mig istället för med 100 köttkor, 19 000 höbalar och ett sågverk. Så hemskt iaf att man blir förvånad över att killar kan vara artiga och inte ragga på en fast det är uppenabrt att de skulle vilja, är fulla, och har teoretiskt läge.

Bruce Springsteen-högern och Jack Kerouac-vänstern - lika jävla mossiga båda två

Hittade detta på MUF-ordföranden Johan Forsells blogg:

"Bredbenta män med gitarr och något att berätta. Ofta om friheten. Eller åtminstone längtan efter den. Öppen bil på en öppen väg som man är ute på igen. Typ. Vacka kvinnor i sina bästa klänningar är inte heller helt ovanligt."

Kräk! Kräk! Kräk! Det där satte fingret på hela anledningen varför jag hatade all beatnik och Jack Kerouac-kult en del posesmarta (vänster)killar höll på med på högstadiet och gymnasiet. För att man visste att den där friheten de älskade bara kunde sökas och finnas av män. Kvinnan hörde inte hemma i deras frihetssagor mer än som bifigurer i vackra klänningar eller som det man flydde ifrån då hon automatisk stod för o-frihet.

För övrigt är 19 av 24 personbloggar i MUF:s länklista skrivna av killar.

Berlin igen då.

Hemkommen nu. Grät av utmattning när jag kom hem och låg och glodde i sängen som ett självförvållat apatiskt flyktingbarn. Idag är jag mest allmänt illamående efter att ha ätit dåligt hela helgen. En sak som är väldigt fint med att vara hemma är att ha tid att äta hemlagad mat. De kommande veckorna kommer jag INTE att sakna 2 euros döner, 40-kronors indiskt, 50% rabatt sushi, panikhungers currywurst eller middag-klockan-elva thai. Vi har ätit gott också så klart men alltid, alltid ute och jag kan bli så otroligt trött på det. Nu skall här enbart ätas mat av typen grillad fisk med rotmos, blandad sallad och ett stort glas röd mjölk. Jag skall även bli sams med min lever som skall få vila lite efter hög alkoholförtäring men kanske framförallt högt ibuprofen-knaprande.

Tänkte förse er läsare (fan vad många ni är föresten! känns lite konstigt nästan) med lite bilder. Ni får ursäkta mina undermåliga fotograf-skills och min lite gamla kamera men håll till godo iaf!


Den här bilden får symbolisera två saker: värmen och för-förfesten. På grund av det sena utelivet i Berlin måste svenska kroppsklockan ställas om lite. Skall man vara på fötter när huvudakterna på klubben går på klockan mellan fem och tio på morgonen funkar det inte riktigt att ha varit igång hela dagen gå och sen ut vid två. Men eftersom man är turist och faktiskt vill hinna med att göra massa saker på dagen funkar det inte att sova tills klockan 17.00 som de tyska klubbkidsen kan göra. Man måste sova en sväng på eftermiddagen eller kvällen. Under våra veckor där var det nog dock en angelägenhet för mer än klubbkidsen. Det var nämligen aldrig under 25 grader varmt. I torsdags var det 37.. Då passade det sig bra att gå på lite museér med bra luftkonditionering:



Ami och Mia på Hamburger Bahnhof där det var en provocerande tråkig och menlös utställningen. Det enda jag kom hem med därifrån var fyra fina vykort och frågan om konst verkligen fyller någon funktion i dagens samhälle mer än för konstnärerna själva. Var dock på en del andra bra utställningar och museer. Berlin - Tokyo/ Tokyo - Berlin på Neue Nationalgalerie var otroligt välgenomarbetad och bra. Man skulle egentligen behövt gå dit i flera omgångar för att hinna täcka in allt på ett vettigt sätt. Jag fick dessvärre feberfrossa och var tvungen att åka hem därifrån efter bara någon timme. Bröhan Museet med sina Art Noveau och Art Deco samlingar var också otroligt fint. Som alltid var det en massa utställningar som man inte hann med. Jag hade dock varit på de flesta större museérna och sett deras permanenta utställningar tidigare så jag kände mig inte jättestressad. Hade dock velat åka ut till gamla Stasi-högkvarteret och gå på en Helmut Newton uställning men det hanns det inte med denna gång.

Annars var det bara att barrikadera sig på något svalt beläget café tills den värsta hettan bedarrat...


...eller äta mat på nåt trevligt ställe. Och ja bilden är tagen på megahypade Monsieur Vong - men stället är verkligen värd sitt goda rykte - det är verkligen sjukt gott! Min favoritrestaurang i hela världen tror jag.

Kärleksparaden då..

Sista bilden är så jävla bra: svenska hipsterkids i Berlin på semester liksom.

Love Parade var dock inte den enda paraden jag hann med. I lördags var här årliga Gay Paraden. Samma plats, lika mycket utspökade människor och nakna kroppar, nästan lika mycket techno, lika mycket kärlek, lite mer homos...





Stadsportarna vid Brandenburger Tor har varit med om både det ena och det andra som ni kanske förstår...

Lite bilder från min nya favoritbar: Bar 25 mellan Ostbahnhof och Jannowitzbrücke. Den hade allt man kan önska sig av ett schysst barhäng. Där fanns två utedansgolv, discokula hängandes i trädet, 2.20 euros öl, ett amfiteaterliknande bygge där folk låg och sov om de behövde "vila" lite, bra musik, trevlig atmosfär trots att där var mycket snygga människor. Ni hör ju - det skulle aldrig kunnat vara Stockholm. Ölen skulle kostat 60, någon vakt hade bryskt slängt ut dig för att du somnat och de snygga människorna skulle nervöst titta åt alla håll och kanter och se om någon annan var snyggare än dem. Lite förutsägbart att klaga på Sverige när man kommer hem från sin utlandsvistelse men alltså fan...

Anders & Anders på väg ut i Berlinnatten (de ser ut att kunna vara en electropop-duo från Songs I wish I had written eller hur?)

Ena halvan av Michael Mayer-hypade Klikkboxning utanför Weekend på morgonkvisten

Ami på väg hem från Panorama Bar (inte spy-gången alltså - då var jag s n ä p p e t snyggare som ni kanske förstår)

Världens käraste Anders och Ami

Världens snyggaste Elin säger hej då till Berlin med en utomordentligt god och prisvärd flygplatsmacka. Tschüs Berlin, vi syns nog inte på ett tag. Andra ställen vill ha en del av Ami-kakan och sorry du har fan fått mer än halva snart.

Party like there is no tomorrow? No. Party like there is no monday!

Sitter på förfest hemma hos Martin i Prenzlauerberg. Skall på Ewan Pearson pa Weekend sen. Är lite nervös inför hur helgen då jag har haft väldigt hög feber idag. Tyvär stoppar det inte mig från att gå och och festa. Kommer säkerligen vara sjuk i typ tre veckor när jag kommer hem för att jag misshandlar min kropp så mycket.

I helgen var här en av arets varsta eller bästa fester lite beroende pa hur man ser det. Det smygbörjade i torsdags, kickade officiellt igang i fredags, fortsatte pa lördag dag, hade sin preak pa lördag morgon och avslutades pa söndag förmiddag eller kväll beroende pa hur harcore (och patänd du var). Fredagen var jag som sagt hemma för att vila upp mig inför lördagen när de andra drog pa Compost Label- Night pa Watergate. Pa lördagen gick nämligen den bade bespottade och älskade Love Paraden av stapeln. Jag hade aldrig tidigare varit pa denna nid-tyska technofest, men den var precis sa ugly och tacky som jag väntat mig. Sällan har jag skadat sa mycket illa klädda människor pa ett och samma ställe, och det var onekligen en del. Polisen uppskattade 500 000 och arrangörerna 1.2 miljoner. Ni som sett mina outfit inspirationer vet vad jag pratar om i klädväg. Annars är det bara att tänkasig en skön blandning av utsvängda technobyxor med neondetaljer, frisyrer med lite rakade partier och resten fixerat med en halv tub hargelé, bara överkroppar med tushslogans pa, pälsboots, korta spagettilinnen med bade en och tva bilringar hängandes ut över linningen, konstiga hattar och solglasögon och som alltid i större folksamlingar med chans att fa ragg: t-shirts med tryck som 100% singel, 100% sexy, 100% geil etc. Inte helt oväntat som sagt. Skillnaden fran en scensk musikfestival vcar förutom att alla dansade till techno och inte gängliga indiemän var att det var sa otroligt mixad alder pa folk. Pa en liknande svensk tillställning skulle det varit mycket mer homogen alderssammansättning.

Efter att ha inspekterat spektaklet, druckit lite öl och dansat runt lite akte vi hem för att ta den obligatoriska powenappen till klockan tolv da vi gjorde oss redo för att aka till Berlins (och Europas?) just nu mest mytomspunna klubb: Berghain. Jag hade inte haft möjlighet att ga pa Berghain tidigare da det öppnade precis efter att jag varit har förra gangen för typ ett och ett halvt ar sedan. Jag kände mig egentligen inte sa upplagd för att ga ut eftersom jag fortfarande var sjuk men ville försöka iaf. Förväntningarna var hur som helst höga hos oss alla da vi hört och last mycket om myten Berghain. Myten kom att bekräftas hos oss alla fast pa lite olika sätt. Vi var dock rörande överens om att det var det dekadentaste vi varit med om...

Klockan ett tornade sig en lang kö upp framför det enorma betongkomplexet med sina fa upplysta vaningar. Efter att ha blivit visiterade i dörren av en extremt stor och läskig 50-arig man med tatueringar upp i anisktet och piercings sa att han sag ut som nagon slags djävul, fatt lämna ifran oss kameror sa släpptes vi in i den enorma byggnaden. Jag vet inte hur manga tiotals meter det var i tak och pa huvuddansgolvet stod det största soundsystem jag sett i hela mitt liv. Överallt dansade inoljade Tom of Finland-bögar med bar överkropp side by side med det övriga klientelet vars pupiller var stora som klot av Ecstasy eller hade snörvlande näsor av kokain. Pa det den pumpande musiken, den mörka belysningen, det extremt öppna droganvändandet och alla konstiga sma hörn där folk alade sig mot varandra. Det kändes inte pa riktigt. Det kändes som en miljö tagen ur en bizzar film.

Jag försökte ignorera att jag var sjuk och misshandlade min kropp ganska rejält tills den klockan fem sa ifran lika odiskret som folk knaprade piller. Hela den redan konstiga miljön började snurra och pumpa ännu snabbare än vad den redan gjorde. Jag vacklade mot toaletten och spydde tills jag grät medan folk sniffade kokain och knullade pa toaletterna runt omkring. Anders ledde ut min kraftlösa kropp ut fran stället för att hitta en taxi. Där ute var det lika lang kö som när vi kom dit även fast det var mer eller mindre dagsljus. Allt var sa ljust i jämförelse med inne pa Berghain och radion i taxin spelade en kärleksballad. Det var liksom normalt. Det sista jag tänkte innan jag somnade var hur sjukt det var att den där betongkolossen stod mitt inne i det det vanliga Berlin när det som försegick där inne för manga skulle uppfylla bilden av helvetet.

15/7: svenskar, modemässor och Weekend

Kockan är 02.00 och alla har dragit ut i Berlinnatten. Jag är självvalt kvar hemma bland tömda ölflaskor, Kate Moss-damm och de förväntingar i luften som inte lämnade lägenheten med förfesten. Fran den sommaröppna balkongdörren strömmar alla stadsljud jag älskar och saknat in. Maste försöka läka min jävla sjukdom som slar ut mig rejält tva ganger om dagen. Skall vara här i manga dagar till sa det känns onekligen lugnt att inte ga varje kväll. There is a tomorrow ganska manga dagar till sa att säga.

Resan hit var ett kapitel för sig. Jag visste redan att vi skulle bli ett gäng som skulle vara nere samtidigt, men väl pa Arlanda upptäckte jag att vi var tio (splittade pa tva gäng). Träffade även Fox and Wolfarna som skulle spela pa en Kitsuné Label Night pa Rio,hamnade berdvid Mandags Musik- Nicklas med flickvän pa planet och spottade flat-Siri pa planet. Eeh ja liksom…

Första utekvällen började bra (och svenskt) hemma hos Martin i Prenzlauerberg. Det spelades techno och italodisco och dracks öl medan det blixtrade fran den heta, regnfria himlen. Vidare till Weekend pa pa 12:e vaningen med utsikt över Alexanderplatz och pampiga Karl Marx Allée, Jag rockade „nyktert“, ömsom hatade, ömsom älskade svenska rökförbudet, angade bort smink, frisyr och halsont ett tag pa dansgolvet där det fullkomligt regnade kondens fran taket.

Idag hade jag och Anders B. bestämt att vi skulle aka pa modemassan Bread and Butter som han hade hört skulle vara bra. Vi tänkte oss lite skön t-shirt och sneakershopping bland de hippa märkena som skulle vara pa mässan. Vi tog S-bahn langt ut at helevete till det enorma mässkomplexet. Val där blev vi lite förvanade när man skulle fylla i arton blanketter, bifoga visitkort, fa sina personuppgifter kollade och betala 30 euro för att komma in. De tittade misstänksamt upp Anders uppgifter pa Svenska Institutet eftersom han inte hade nagra visitkort med sig. De upptäckte att han jobbade med musik och inte mode och ifragasatte varför han skulle in pa Bread and Butter. Anders klämmer ur sig den odödliga kommentaren: “You know, music is fashion and fashion is music“. Hade onerkligen varit väldigt roligt om de hade kollat upp mitt visitkort (de gjorde inte vidare research om man hade med sig ett). Jag bara: „Eeeh elevrad is fashion and fashion is elevrad“. Vi kom in iaf mattligt förvirrade över behandlingen och kollen. Väl därinne förstod vi att det var enbart en mässa för modebrachen där de visade upp sina kollektioner för 2007, minglade, visade upp sig och knöt kontakter. Det var värsta rigorösa säkerhetsarrangemanget och sa fort man nyfiket kolladelite mot nagons massutställares galgar kom de och läste av ens mäss-ID och kollade att man inte kom fran nagon konkurrent eller typ H&M redo att massproducera designgrejerna. Vi skrattade gott at var egen närvaro där medan vi kollade inte 2007 ar jeansmodeller och sörplade gratis-Evian. Bakslaget kom när vi skulle käka lunch vi beställde Evian som det skulle visa sig INTE var gratis. 6 euro kostade den helt plötsligt!!! Sant jävla skämt! Det är ju bara vatten!

Ami med ett av alla designers favoritdjur: Radjuret!

Anders framför sin favoritmärkes monter

Anders hittade ett par Ben Sherman skor han ville ha och undrade om man kunde köpa dem som privatperson även om de inte kommit ut pa marknaden än. Ja det kunde man, om man köpte sex par i samma modell och färg fast eventuellt olika storlekar var svaret. Ett lite dyrt pris att betala för att vara ett ar före alla. Vi tog S-bahn hem, jag mötte blicken av ett tomglas-samlande par och äcklades av mig själv för att vi köpt vatten för 6 euro, köpte en 2 euros kebab till middag och knatade hem till lägenheten. Väl hemma kollade vi pa BBC i sängen. Det hade blivit krig. Sen sov vi en stund.

Heading for Berlin

Mina vänner nu drar jag till Berlin! Kommer säkert med lite uppdateringar därifrån. Ha kul så länge iaf! Det kommer jag att ha. Om inte så kommer jag hur som helst vara snyggast där. Jag har i månader förberett vad jag skall ha på mig. Jean-Paul Gaultier
har varit sysselsatt sedan i januari att utefter mina inspirationskällor sy för mig unika kreationer. Här är lite av mina inspirationskällor.

Gula och svarta böcker

Kom på mig själv med att läsa två böcker samtidigt med både anknytning till Afrika och väldigt liknande omslag . Ebenholts av Ryszard Kapuscinski och Kräv er rätt av Ayaan Hirsi Ali. Mycket läsvärda båda två!

Vilken man! Vilken kvinna!

Songs I wish I had written

Någon som ser i mönstret i det här skivbolaget?

Renault reklamen i DN

Förlåt men är reklamen för Renault Grand Scénic någon slags inlägg i abortdebatten eller? (den har varit som helsideannons i DN två dagar i rad nu) Eller har de bara inte tänkt på hur den kan upplevas för kvinnor som genomgått abort? Så klantiga kan de väl inte ha varit? Brainstorma på ordet foster och abort kommer vara bland de första orden som dyker upp, antagligen även om du är högavlönad reklamare.

Jag tycker hur som helst att den är provocerande.

Timingen!

Maken till dålig timing har jag inte varit med om! När jag vaknade imorse kändes det som att någon pulat in två tennisbollar i min hals. Jag ringde med morgonrösten kvar till husläkarakuten och fick beskedet att det inte var någon idé att komma in idag, man skulle ändå inte kunna se på proverna vad det var jag hade fått. "Imorgon däremot". G thanks då jag är i Berlin liksom. Nu har jag så klart inga försäkringpapper eller nåt iordninggjort så jag hoppas verkligen det går över idag. Fatta att behöva äta penicillin i typ sju dagar under mina festveckor i Berlin! Nej jag vill inte tänka på det. Stå där på Berghain med en vatten i handen när alla runt omkring en är asfulla eller stenade. Panik!

Karolina Lassbo och Laura Palmer

Apropå mitt inlägg igår om Karolina Lassbo-mobbningen. Här är ett är kommentarsinlägg som hon fått på sitt inlägg om blondmobbningen.

Jag vet egentligen inte om jag vill publicera det här, det är bland det obehagligaste jag läst i bloggsammanhang:

Något som verkligen äcklar mig är alltför många kvinnors tendens att kritisera männen för deras utseendefixering, samtidigt som de utnyttjar densamma och därmed inte sällan gör sig direkt beroende av den. Ni brudar som beter er på detta vis kan aldrig komma efteråt och gnälla om konsekvenserna.

Så kom ihåg: spelet ni "listiga" tjejer spelar kan visa sig bli farligare än väntat. Leken kan till sist bli allvar - bortom er kontroll.

Ni tror ofta att ni har 100% kontroll och att det är ni som styr männen, på era villkor. Men risken finns, att ni en dag vaknar upp och finner er förvandlade till Laura Palmer i Twin Peaks...

För om man signalerar att man på något sätt är beredd att sälja sig, ja då är det inte särskilt märkligt om det slutar med att männen faktiskt anser sig äga er!

Laura Plamer, vet alla som kan sitt Twin Teaks blev mördad

Blond och smart igen då

Ami säger nej till Karolina mobbning!

Har lust att blondera järnet ur mitt hår lite för att provocera de jävla människor som uppenbarligen tror att man inte kan vara smart och blond (läs detta inlägg på Karolina Lassbos blogg). Jag vet att diskussionen är långt mycket djupare än att bara handla om hårfäg och att jag personligen antagligen skulle komma undan med att vara überblond men alltså känns inte det lite småstaden ano 1985 att tro att man inte kan vara blond (sminkad) och smart? Jag trodde verkligen att det var en myt att folk tyckte sådant på riktigt. Eller så kanske bara jag levt i min lilla akademiska medelklassbubbla och missat den spridda Slitz-sanningen.

Önskar att jag orkade skriva ett riktigt analyserande inlägg om hela cirkusen kring Karolina men jag tror tyvär inte jag orkar. Jag har varit på väg många gånger men bara känt nej - det här kan ju inte vara på riktigt! Snart ringer kungen och säger att allt varit ett skämt, skickar henne en tårta och säger att hon vunnit en miljon för att hon stått ut. Jag menar vuxna människor beter sig bara inte så som många gjort mot Karolina - eller? Då syftar jag alltså INTE på den ibland sakliga, ibland översittaraktiga diskussionen om anledningen till att Karolina ställde upp som modell för Markus Andersson eller hennes ibland lite förvirrande språkliga analyser. Det jag syftar på är den lynchmobb ettriga små blodhundar till människor som alltid tyckt illa om Karolina och som känner sig mer välkomna än någonsin att racka ner på Karolina efter att "seriösa bloggare" som Isobel och Silverfisken banat vägen för dem.

"Seriösa bloggare" bloggare förstår uppenbarligen inte att de går i bräschen för bloggmobbningen av Karolina. Jag tycker verkligen att det vore på sin plats för dem att inte bara säga: "Jag står för mina åskter om det och det du har sagt" utan också "Jag ställer mig inte på något sätt bakom de irrelevanta och nedlåtande kommentarer om dig jag fått på min blogg och som skapats på andra bloggar i dess kölvatten" Varför inte bara radera kommentarerna? Varför inte säga åt folk att bete sig, och argumentera som de skulle kräva av dem i verkliga livet? Varför inte ta ett klart och tydligt avstånd? Nej man är nog mest intresserad av intressanta diskussioner och vill sen inte se vad för konsekvenser de får, än mindre ta ansvar för dem (då är man ju mitt uppe i en helt annan intressant debatt). Alla bloggare borde fan ta lite jävla ansvar för bloggklimatet i det här landet. Det ligger i alla bloggares och bloggläsares intresse.

I might sound christian men var fan är toleransen och respekten för andra människor? Och var är respekten för människors individuella val? Jag skulle kanske inte sätta på mig mer än 1/5 av det som finns i Karolinas garderob, göra samma val eller se på saker på samma sätt som Karolina men det ger mig inte rätten att bete mig som en 11-årig tjockismobbare för det. Som 11-åring utnyttjat jag istället min makt som poppistjej och ställde mig bakom de som blev mobbade även om de hade sjukt fula kläder.

Det är inte så att jag undrar vad som är fel på Sverige. Varför mår folk så jävla kasst? Varenda hobbypsykolog kan räkna ut att det är lite trasiga människor som orkar hålla på och provocera, mobba och på olika sätt och vis försöka sätta dit en annan människa. Det här är inte bara jantelagen som en del av Karolinas tappra försvarare vill påstå. Det är inte heller bara etikens spelregler som satts ur spel på internet. Det är någon långt mycket mer obehagligt och farligt än om Karolina skulle vara både nazist, vara kompis med nazister, vara en dum jurist, dum blondin eller bara så ful och ytlig som en del påstår att hon är.

Alko-techno-klubb-Ami tar över

Min sommar håller på att att gå in i en lite ny fas. Fasen med badande, grillande, läsande, bloggknarkande och ständiga bryderier kring olika politiska frågor är nu över. Nu tar alko-techno-klubb-Ami över. Den kommande månadens inlägg kommer antagligen därför inte handla så mycket om dagspolitiska frågor eller intressanta böcker jag läst. Det kommer nog bli desto mer alkoholstinna inlägg om att det fina i att kunna lämna förfesten klockan 02, dricka ganska mycket sprit väldigt många dagar i sträck, att klubba till tio på morgonen och kanske lite allmänt gnällande över att Sverige är ett skitland kulturellt sett. Så se detta som en varning eller nåt.


Nu när jag ändå är igång: ikväll spelar lite människor från italienska skivbolaget Pigna på Neat på F12. Det är fan tvång att gå tror jag! Flashin från Let 'em talk är en av de flitigast spelade förfestlåtarna här hemma. Blir man inte jävligt upprymd (och lite kåt) när man hör den är man inte min kompis. Så gå dit! Det är verkligen en sjukt bra bokning och som alltid på Neats måndagar är det gratis!

SÖNDAG EFTERMIDDAG

Denna lilla bittra textmassa skrivs ihop på en thailändsk restaurang dagen efter atombomben i Borlänge. Det är HELT folktomt. Jag sitter här och käkar och försöker få timmarna att gå innan jag kan sätta mig i bilen och åka hem. Med alkoholintaget på gårdagens backstage efterfest räknade Anders ut på internet att det skulle dröja 19 timmar innan jag kunde köra igen. Men tack för det liksom. Så nu driver jag omkring här om en annan hemlös. Känn på den här: jag har legat och sovit i baksätet på min bil i gassande sol på en parkering. Jag har nog aldrig känt mig fräschare. Alla andra stannade kvar längre på festen och ligger och sover eller har åkt hem med tåget, men jag är fast med en gammal SAAB här.

Gårdagens backstage efterfest var roligare än fredagens sådana men alltså maken till dåliga dj:s har jag inte varit med om. Ok att man inte kan mixa men alltså rätt varvtal på skivan hade ju varit en hit. Det var dock inte det största problemet. Eklektiska dj:s kan ju ha sin charm men att inom loppet av en kvart bränna av Depeche Mode, Bruce Springsteen, nån technolåt, en soullåt och en skalåt är lite magstarkt. Särskilt om jepparna ifråga driver Spy Bar som utger sig för att vara någon slags elitistisk och musikalisk högborg i den svenska huvudstaden. Det var så jävla dåligt och jag blev verkligen sur för alla var aspeppade på att dansa men det slutade med att man gick ut och kedjerökte och frågade sig vad dealen var efter varje tappert dansförsök. Jag och en av killarna från Lo-fi-fnk blev lovade att spela istället men jag hann går hem innan Spy Bar personena släppte sitt krampaktiga tag om dj-båste.

Festivalen i övrigt bestod som sig bör av att tappa bort alla man känner och irra runt lite själv, äta äcklig mat på konstiga tider och därför vara kroniskt omätt och träffa människor man träffar högst en gång per år. Jag hade verkligen inga intentioner att se några band men lyckades ändå se Vive la Fête, Håkan hellström, Bob Hanssons krogshow, Laleh, Pascal, LoopTroop, lite Patti smith och lite random grejer stundvis. Självklart lyckade jag inte pricka in några av de sakerna jag faktiskt ville se innan.

Nåväl snart är min gröna curry uppäten och det här lilla improviserade äventyret över. Det enda som återstår är min hemresa med Junior Boys och min förhoppningsvis inte allt för höga promillehalt i blodet som mitt enda sällskap.

FREDAG EFTERMIDDAG

Sitter i det överbemannade öltältet och låtsas inte ens jobba. Vi är liksom fyra personer för mycket och absolut inte nog att göra. Mitt enda glädjeämne är BWO-spelningen här bredvid. Dessvärre verkar det gå på några jävla indiejeppar på den ännu närmre scenen och kommer alltså att överrösta dem. Alf var här och förstöde för ett tag sen. Mitt indiehat känns oproportionerligt stort för tillfället men alltså fan, det här landt kryllar av mediokra indieband som alla mediokra människor lyssnar på.Så jävla mycket killar som tror sig ha talang bara för att de möglat i nån jävla mexiglas källare och håller ett gastkramande tag om sin lilla ångest och livserfarenhet som de utvecklar till låttexter den ena banalare/svårare än den andra. Killar har inget mer att tillföra popmusiken! Man har hört nog om att de inte fick hångla, hade tråkigt under sin uppväxt, inte kunde spela fotboll och tycker att snedluggstjejer är söta när de ler. Indiekillarna sitter som en stor jävla vaxpropp i musiksverige! Jag förspråkar världens starkaste propplösare.


Ok oproportionerligt stort var ordet. Det jag ville säga egentligen var kanske att det vore fint om alla föräldrar kunde ge sin dotter en trummaskin på födelsedagen istället för den sedvanliga gitarren till hennes bror. Kanske kunde de även lura i henne att hon i framtiden kommer att få fler killar på att vara cool och göra häftiga saker som att göra musik än på att bara att vara söt och snygg. Då kanske vi kommer någonstans.

FREDAG MORGON

Sitter på en caféuteservering i centrala Borlänge och skriver det här. En te kostar 14 kronor = jag är inte i storstan. Nyss gick kanske mitt mest omotiverade popkilleligg från svunna tider förbi. Tittade inte dit.

Insuper den lite konstiga atmosfären av mellanting av stads- och leråkersfestival. Killar i bar överkropp och tjejer i bh eller bikiniöverdel spatserar relaxed omkring mellan Synsam, kebabhak, fredagsshoppande föräldrarlediga morsor och pensionär nyfiket iaktagande alla konstigt klädda människor. Festivalbesökarna är väldigt noggrant upp- och nedklädda varesig de är stay-ups gother, trallhippies, poppistjejen från 9b som åkt från grannsocknen eller Håkan-killar.

Gårdagen var kvävande het och det var fler än de sedvanliga gothdockorna som viftade med solfjädrar. Natten tillhörde en av de få svenska tropiska nätterna med temperatur över 20 grader hela natten. Kom fram efter en helvetisk bilfärd genomsvettig och uthungrad. Ingen visste var jag skulle, blev runtskickad tills fötterna gnällde, klämde i mig en falafeltallrik på fem minuter superstressad inför informationsmötet för att som jobbade. Väl där (med kräkkänslor efter maten) visade sig mötet vara ungefär 30 minuter försenat. Försökte ensam att sätta upp mitt 3-mans tält ackompanjerat av tio stycken 15-åringar i nitar, leopardkjolar och kolsvart eller kritvitt upptouperat hår vrålandes med i de The Sounds låtar bandaren hackade fram ur sig. Två killar erbjöds sig att bli att hjälpa mig med tältet och passade på att fråga om jag ville bli deras kompis. "Eeh jo tack, vad gulligt!". Ena killen var nån slags reaggehippie med rött könshårsskägg, röda militärbyxor och hennafärgade dreads. Han hade känt sig tvingad att åka på festivalen då den hette Peace & Love och drack inte sprit. Hans kompis var nitton och hade randig tröja. "Skynda dig, Stefan Sundström börjar!". Åååh Stefan Sundström min favorit tänkte jag inte men följde med i brist på alternativ för stunden. Träffade projektledar Saga och hon berättade att vår kompis Sandra var på festivalen. Thank god tänkte jag och ursäktade mig för mina nyfunna vänner och mötte upp henne. Det visade sig att hon var där med Svenska Freds och jag tackade min lyckliga stjärna över att ha hittat henne. Bra var även om att jag kunde flytta in med deras crew i en skola istället för att bo i mitt Stig Helmer-uppsatta tält. Jag och ett gäng rödhåriga, naturligt vackra Svenska Freds tjejer och ett gäng Clowner utan gränser sussade istället gott på gympasalsgolvet.

Oj nu kom den kända författaren som sa sig vara kär i mig efter lite förvirrad mailkontakt efter några år sedan. Vi träffades aldrig då så han vet inte att det är jag som ni sitter här några meter ifrån honom. Han kommer nog inte ihåg mig. Han är ju författaren med klustren av flickor hängandes runt sig. Eller så är det precis det han gör, kommer ihåg alla mig. Massan av alla mig.

Nu matar Stefan Sundström en ung och söt flicksnärta med korv mä brö och pussar henne på munnen. Flickvän, dotter vad vet jag. En alkis sitter utanför cafét och skriker om att han minsann också är en del av samhället. Snart skall jag servera öl åt svenska sommarlivsnjutare/sommarmissbrukare.

Min hållning är lite dålig nu.
Jag har rökt lite mycket nu.
Undrar vad det blir av alla människor.

Home sweet home

Hemma nu! Uppdatering här kommer imorgon. Nu: pussa på min kille och sova ikapp efter helgens eskapader.

Angst

Här sitter jag bakfull i trosor framför datorn och har inte gjort iordning ett skvatt inför min avresa till Peace & Love i eftermiddag. Jag frågar mig ännu en gång vad det är jag har gett mig in på? Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm på festivaler och please - en i Borlänge utan att känna någon mer än det högsta hönset som kommer yra omkring i 180, antagligen utan tid att ens säga hej? Också typiskt att precis när jag åker bort så händer massa roliga saker i Stockholm. Murre kommer upp från Malmö och skall spela på Spy Bar sen hemliga megafesten på lördag som säkert också kommer vara GRYM. Jag känner mig som en missnöjd högstadiefjortis som är helt stressad över att det alltid är roligare på någon annan fest men alltså fan... Jag får helt enkelt sätta min tilltro till att det blir roligt bara för att jag inte tror det innan.


Good news är iaf att vi har en 50 kvm stor lägenhet på Boxhagener Platz i Berlin till vårt förfogande på torsdag och en vecka framåt. Högsta våningen, balkong och stort kök. Skönt att inte behöva dela dusch och utandningsluft med sju personer i en tvåa iaf.

Fördomsförvirring

Igår när jag satte på tåget hem från Skockholm satte sig en välklädd pendlarkvinna mitt emot mig i en kupé. Hon tog av sig sin dräktkavaj, pulade av sig skorna och pustade ut. Det var sjukt varmt och klibbigt och våra respektive pannor glänste av hettan i tåget. Jag hade beiga cityshorts med uppvikning, grönt tunnt sidenlinne och skor med kilklack och snörning upp på benet. Min make up var lagd av en ID-make up artist, mina naglar rödlackade och jag doftade ganska starkt av från Debenhams nypåsprutad Yves Saint Laurent parfym. Jag kunde varit Ebba. Kvinnan trodde jag var en Ebba. Vi tittade på varandra i samförstånd och log det där lite konstlade leendet man ler mot främlingar på kollektiva färdmedel. Från min bruna skinnväska med lila detaljer tog jag upp senaste numret av Elle nej förlåt Bang. Omslagsflicka var Tiina Rosenberg iförd pilotsolglasögon och hon log ett självsäkert leende mot kvinna mittemot mig. Kvinnan kände igen henne, att döma av hennes blick gillade hon henne inte och hon såg väldigt förvirrad ut när hon såg vad jag läste. Även om det om det är tråkigt att folk måste mycket fördomar kring hur människor skall se ut för att tycka på ett visst sätt så var det väldigt roligt att röra till det för folk. Hennes förvirrade och kritiskt granskande blick gjorde min dag.

Musikbryderier

Jag känner ett enormt behov av att lyssna på How to pick up girls och German Girl av Bobby O men jag hittar inte låtarna på Soulseek och inte heller skivan bland våra tusentals skivor här hemma. Man borde verkligen sälja alla cd-skivor men det tar emot. Tänk om cd blir jättehett någon gång i framtiden om mina eventuella barn vill lyssna på cd-skivor istället för på musik genom datorn eller mp3-spelare. Då står man där.

Mitt musiknörderi ligger dock på en av sina lägsta nivåer någonsin. För tillfället är jag så besatt av böcker, tidingar och bloggar att all min tid och tankekraft som överhuvudtaget skulle kunna läggas på ett intresse läggs där. På samma sätt fixeras mitt intresse till musik i vissa peridoer. Sex timmar i sträck framför Soulseek var absolut inget konstigt precis som jag nu kan sitta en hel dag och käka russin framför datorn läsandes bloggar eller på balkongen med några kilo pocket shop och interpressinköp. Vet faktiskt inte hur jag skall få tillbaks mitt musikintresse igen. Det har blivit svårare sen jag och Anders blev ihop. Musikintresset var (förutom att vi blev kära då) mycket det som förenade oss. Det var väldigt stark hos oss båda men sen när jag fick nån period då jag hetskonsumerade film eller nåt annat så vande jag mig vid att Anders redan snokat upp, laddat ner all och köpt musik. Vet inte om jag blev lat eller om jag insåg det bekväma i att nån annan skötte grovjobbet medan jag skördande frukterna av det. Nu inser jag dock att genom att inte vara en del av processen med att hitta musiken så förändras relationen till den. Det är inte samma känsla när jag nu lyssnar på massa bra grejer. Det är inte min musik på samma sätt som den var förut. Jag dör inte för att det är så bra. Jag känner inte ett enormt behov av att ringa någon och bara berätta hur bra låten jag lyssnar på är eller kyssa min egen spegelbild som tack för att jag finns och hittade låten som är så jävla bra. Så känner jag nästan bara ute på klubb nu för tiden (förutom det där med spegelbilden då) men nästan aldrig hemma. Jag saknar verkligen alla de där upprymda känslorna. Det är nästan så att jag hellre inte konsumerar någon musik alls än en har ett passivt konsumerande. Okej nu ljög jag big time men ändå...

Några tips?

hälsningar

lite ledsen